Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Palestinabilder - En underbar räddning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En underbar räddning.
En natt drömde jag, berättar en missionär Bulu, att en haj bet
mig i armen; jag vaknade i stor ångest. Men då jag fann,
att det blott var en dröm, blef mitt hjärta åter gladt. Under
en lång tid därefter undvek jag med afsikt djupare vatten,
då jag badade, att icke min dröm måtte gå i fullbordan.
En dag kom emellertid en ung höfding till mig och sade: »Kom
Joel, så skola vi taga oss en simtur!» Jag ville icke gå med, ty
jag var rädd för hajar. Men då han för tredje gången ropade på
mig, och jag såg, att han gärna ville hafva mig i sällskap, kunde
jag icke säga nej, på det att han icke skulle bli stött på mig. Jag
följde alltså med honom.
Flere gossar voro ute på floden med lustbåtar; han tog en af
båtarne och sade: »Tag du också en båt, Joel, och låtom oss se,
hvilken af oss som kommer först.» Jag tog då en båt; men då jag såg,
att hans kom före min, gaf jag min en stöt, så att den hastigt for
ut, detsamma gjorde han, och vi summo nu båda efter båtarne ut
på djupare vatten. »Låtom oss försöka att komma öfver till andra
stranden», sade han. Vi summo fort, och hade en mängd folk från
Mbau efter oss; de klättrade alla uppåt kusten, men jag stannade
kvar i floden, emedan jag hade för afsikt att simma samma väg
tillbaka hem igen.
Då jag närmade mig det ställe, där vattnet var djupare, såg
jag tvenne små böljor, som närmade sig mig. »Det är en haj»,
sade jag; »nu går min dröm i uppfyllelse.» Jag vågade icke vända
om, då jag befann mig långt ifrån kusten. Jag stannade, i hopp
om, att hajen icke skulle se mig; de små böljorna närmade sig
långsamt. Jag höll andan; de små böljorna försvunno. Jag sade:
»Det var ingenting», hämtade åter andan och begynte simma i
riktning mot Nasali. Plötsligt kände jag något hårdt, som stötte emot
mitt ben. Det var hajen, som bet mig, men det gjorde ej vidare
ondt; jag tänkte, att kanske är det någon af gossarne, som för att
roa mig dykt, och jag stack ned min hand för att fatta tag i honom;
men se, det var hajen! Nu blef det mig, som hade min ande velat
fly ur min kropp. Det svartnade för mina ögon; jag såg hvarken
kusten eller folket eller husen, allt var mörkt. Blott en sak kom
jag ihåg, nämligen att Jesus dött för mig, och jag tänkte: »I dag
slutar min lefnad. Ännu en gång skall jag bedja till min Gud.»
Jag bad. Genast försvann mörkret, fastän jag hvarken såg någon
kust eller något jordiskt väsende. Men då jag såg uppåt, var det,
som om himmelen öppnat sig, och jag såg Guds tron och en stor
skara i hvita kläder och strålande af härlighet.
Ja, o hvilken härlighet, hvilken förunderlig härlighet! Men allt
varade blott ett ögonblick, lik blixten i en mörk natt; men jag såg
det, jag såg det som i middagssolens klarhet, och min själ vardt
tröstad och frimodig. Jag hade icke mer någon synnerlig kärlek till
lifvet. »Jag skall dö i dag», ljöd det i mitt hjärta. Jag var icke
mer rädd för hajen. Han var icke mer till för mig, fastän han slet
i mitt kött och mitt blod rann. Nu släppte han emellertid mitt ben
och kom så tillbaka för att bita mig. Då var det, som om jag
vaknat upp ur en dröm; en besynnerlig känsla af mod och öfvermakt
intog mig. Då hajen kom närmare intill mig för att bita mig,
och därför öppnade sin mun, stack jag handen så långt ned i hans
gap som jag kunde; jag kände det, som hade jag velat rifva ut hans
hjärta och döda honom. Hans tänder inträngde i min arm och
sönderslet köttet på densamma; men min hand arbetade sig längre och
längre ned i svalget, och till sist kunde han ej bita mig, utan
gapade, som om det ej bekom honom väl. Med ens drog jag handen
hastigt tillbaka, och grep honom tvärt om lifvet med mina bägge
armar, höll upp honom något öfver vattnet och böjde mitt hufvud
bakåt, att han ej skalle kunna bita mig. På sådant sätt tumlade
jag åstad med honom mot kusten. Jag hörde honom flere gånger
slå ihop käftarne för att bita mig, men jag höll honom hårdt, och
skulle troligen ha lyckats få honom med mig i land, om icke min
högra arm, som han bitit, kraftlös sjunkit ned, då jag kom på
grundare vatten; – därvid släppte jag honom, och han begynte simma
bort, men det skedde ganska långsamt. Så upptänd var min vrede
mot honom, att jag vände mig om och fattade honom i stjärten
med vänstra handen. Men i detsamma begynte allt gå rundt för
mig, ett töcken lade sig öfver mina ögon, det susade för mina öron
som om det varit bränningar i närheten, och jag sjönk medvetslös ner.
Händelsen hade emellertid observerats från land och man skyndade
till missionär Bulus hjälp, och förde honom på det torra. Så
småningom läktes hans sår och han upptog åter sitt missionsarbete
bland hedningarne.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
