Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från nordligaste Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från nordligaste Sverige.
Då konungen 1894 invigde statsbanedelen Vännäs–Boden
(Luleå–Gellivare-banan var då redan byggd af
engelsmän), uttalade han den önskan, att
samfärdseln mellan södra Sverige och de nordligaste
bygderna af vårt kära fädernesland måtte föra
med sig andlig såväl som timlig kultur och
civilisation. Och det har visat sig att så skedde.
Järnvägen gjorde i viss mening vårt nordligaste
landskap stora tjänster. Men dessa tjänster äro
icke illa lönade, tvärtom,
det öfre Norrland har gifvit och kommer att gifva en
rik belöning – en nationalrikedom; det har lämnat sina
berg, fjäll och höjder för den flitige arbetaren att öppna
och ur deras inre hämta fram ur mörker och gömslen
bergakonungens skatter. Tusende af vårt lands arbetare
hafva där fått och få sitt lefvebröd. På den 207
kilometer långa järnvägen från Luleå till Gellivare forslas
dagligen ned till Svartön vid Luleå minst fem godståg
malm, som sedan utföres med ångbåtar till utländska
hamnar under den tid sjöfarten är öppen. Det är dock
blott en tidsfråga när den rika malmen kommer att
förädlas genom elektrisk kraft, tagen vid ett af Luleå-älfvens
vattenfall. Då kommer helt visst Norrland att intaga
främsta rummet bland de järn- och stålproducerande
orterna. Tillgångarne äro oerhörda, outräknade. Möjligen
kommer hvad det lider äfven andra mineralier att
påträffas; man tror, att det finnes äfven guld i bergen.
En blick på vidstående plansch visar oss världens
nordligaste och sålunda äfven Sveriges nordligaste
järnvägsstation, Malmberget. Där för omkring 10 år sedan
endast funnos kala fjäll och litet dvärgbjörk och gran;
där fälten trampades endast af lappen och hans renar,
där växa nu upp samhällen och städer.
Det ledsamma i denna storhet är, att här liksom
öfverallt på jorden synden är med, förorsakande nöd och
död. De synder, som här florera, äro dryckenskap och
otukt. Sämre individer ha här uppenbarligen slagit sig
ned för att ockra på arbetarnes sämre lidelser. Det är
hårresande att vara däruppe en dag, då arbetarne få sin
aflöning, och se ynglingarne, då de gå ifrån bolagens
kontor, där de erhållit fr. o. m. 90 t. o. m. 140 kronor för
månaden, genast gå till närmaste lönkrögare, som har i
beredskap sin vara. Denna sorgliga dryck har han
smugglat in på de mest fiffiga sätt. Så har det händt, att
mjölkflaskor kommit från Luleå med tvenne bottnar uti, den
nedersta fylld med brännvin eller konjak och den
öfversta med mjölk. Likaså hafva literbuteljer stuckits in i
mjölsäckar m. m. Stora firmor i Stockholm, som föra
brännvin, konjak och viner, känna till tjogtals
ledsamma, demoraliserande smugglingssätt.
Dock fordrar sanningen att säga, att befolkningen, i
genomsnitt skadadt, visst icke är att likna vid dem vi
nu skildrat. Nej, hundratal, ja, tusental finnas, som lefva
ett yttre redbart och anständigt lif. Dessutom finnas
icke få troende. I Malmberget finnes en stor
missionsförening, hvilken äger ett trefligt kapell och har egen
predikant, E. O. Asplund. Samma är förhållandet i Boden
och i Luleå. Vi presentera här bredvid Luleå
Brödraförenings Betelkapell, nu fullt färdigt. Det är kärt
för undertecknad att för vänner få presentera det,
emedan jag fått vara med om att lägga dess
första grundsten.
Staden Luleå ligger, som synes af planschen,
på en landtunga och är nästan helt kringfluten af
vatten. Läget är friskt och hälsosamt, emedan
staden ligger vid Luleåälfvens utlopp i Bottenhafvet.
Äfven i denna stad har Herren många af de sina.
Till slut något om lapparne. En renhjord
synes här. Af den hämtar lappen sin föda, sina kläder
och nära nog allt. Med den åker han i sin akja.
Framemot jultiden komma lapparne i stora karavaner med
sina renprodukter till befolkade handelsorter. Ledsamt
nog finnas samvetslösa ockrare äfven för dem, som byta
till sig lappens tillhörigheter för »eldvatten», som gör
lappen vild. Dock är det bättre nu än förr i detta
afseende. Nu byta de till sig mjöl, salt, kaffe och socker
samt litet rödt tyg och någon grannlåt af kedjor m. m.
Mycket säljes ock kontant. När de så fara hem ifrån
marknaden, drager hvarje ren en säck mjöl. Så kunna
två à tre lappar sköta ända till 24 renar, emedan de
fästas med tåg i hvarandras akjor, hvilka tåg sedan löpa
mellan renens ben. När så den första sätter sig i gång,
måste hela tåget följa med. Ofta händer det att någon
ren tröttnar och t. o. m. släpar; äro då lapparne fulla,
händer det att renen dör och släpas med ändå.
Reservrenar följa med och sättas för den tröttnades akja.
Lapparne föra ett försakande lif. Ofta få de utstå svåra
strapatser. När vintern kommer, begifva sig deras
renhjordar nedåt kusten, och allt efter som de beta af
mossan, måste lappen med sin familj följa med. Då få
de bo i sin kåta, som består af en nedrökad duk,
uppslagen kring några trädstockar, som äro resta i ungefär
samma form som en kolmila. När så våren kommer, ja,
redan i mars månad, och solen lyser varmt, begifver sig
hjorden instinktmässigt upp till fjällen, och äfven då
måste ägaren följa den på den cirka 40 mil långa vägen
genom skog, myrar och öfver berg. Och under den
långa färden passa både varg och mård på att
förskingra hjorden, tagande sina byten.
Lappen är lättböjd till sin natur; han hör gärna
Herrens ord och har en mycket stor pietistisk vördnad
för andliga ting. I det afseendet hafva dessa nomader
mycket att lära oss. Då vi nu fira julhögtid i varmt
och trefligt tjäll, då nödgas de för sin utkomst följa sina
renar, långt skilda från städer och byar, och få icke
såsom vi så rikligen höra om honom, som kom i världen
till vår frälsning. Låtom oss bedja för dem! Måtte den
sanna ljuskällan hitta vägen till dem bland snö och
fjäll. De behöfva det, de äro värda det.
Gifve Herren alla denna jultidnings läsare nåd att
äfven tänka på dem med evangelium! Det är det, som
kan göra dem lyckliga, så att de kunna försaka de
olycksbringande rusdryckerna.
C. M. J-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
