Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Julen på Fridslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Julen
på
Fridslund.
Att de mörka skyarne i väster bådade snö, det såg man
redan strax efter middagen, och nu dansade snöflingorna ned
i flockar öfver den bara marken under det vinden lekte
med trädens nakna grenar.
Otålig satt kommissarien Sörenson och väntade på att Nils,
postbudet, skulle komma med tidningarna. Hvarje ögonblick drog
han upp uret ur fickan för att se, om han ej snart borde vara där;
så länge hade han aldrig dröjt.
Kommissarien upphörde att vänta; han tog för gifvet, att han
ej skulle komma, och brummade öfver att postbudet ej hade
skyldighet att uppehålla sina turer under snöväder, då plötsligt
hundskall hördes från gården, och Nils trädde in, trött och varm; ty
snön häftade vid under fötterna, och det var mycket att göra, enär
det var endast åtta dagar före jul.
»God dag, Nils!» sade kommissarien. »Nå se, där är också
bref med! Tack! – Var så god, där är ett bref tillbaka. Adjö!»
Postbudet stötte käppen mot stenbron och gick vidare.
Kommissarien gick in för att studera nyheterna. Han läste brefvet, och
utan att säga ett ord lämnade han rummet och gick ut för att se
om hästarne – där gick han länge och pysslade, långt efter sedan
»folket» hade satt sig till aftonmåltiden.
Slutligen anade hans hustru oråd och gick ut till sin man och
sade mycket vänligt till honom:
»Kommer du icke in? Maten väntar på dig.»
»Nej, jag har annat att beställa än äta och dricka, annars får
jag snart gå ifrån alltihop», utbrast han.
Knappast en timme därefter kommer hon gråtande in igen, ur
stånd att kunna trösta sig själf eller sin man. Det var sorg inne,
och ute rasade stormen och kastade snön mot fönster och dörrar;
det var en riktigt otreflig afton.
* *
*
»Hör du», sade kommissariens fru till sin man morgonen
därefter – hon hade tillbragt en sömnlös natt –; »det är ändock icke
så illa menadt som du gör det till.»
»Inte det?» brummade kommissarien vredgad, och låtsade som
ville han rusa ut ur rummet. »Har du kanske blifvit omvänd
genom hans moralpredikningar?»
»Nej, men du lägger mer däri än där står», tillade hon mildt,
men bestämdt.
»Ja, det gör jag», sade han ironiskt; »läs själf, och du skall
få se, att han på ett svärmiskt sätt fördömer mig, emedan jag
gillar så oskyldiga ting som dans, spel och en »snaps». Gör icke vår
präst detsamma? Tänk att han understår sig att skrifva slikt! Om
brefvet vore skrifvet till Johan på fattighuset, så vore det mening i
det; men – till mig, kommissarien – en aktad man i hela samhället
– och så springer han och agerar midnattsmissionär och försummar
allt annat! Tror du, att vår aktade pastor skulle springa
med de där nattsvärmarne? – Jag hatar allt, som går åt det hållet.
Och så predikar den svärmaren att jag skall omvända mig.»
»Ja men, vet du hvad», sade frun
bestämdt och allvarligt, »nu måste jag
hålla med Sofus, ty du tyckte ju alls
icke om, att han och pastorn senaste
julen vid punschen sutto och talade
om, att de icke trodde på det, som de
skulle predika för oss andra, eller huru
vår käre Sofus berättade, att han genom
föredrag och böcker mist sin barnatro.»
»Ja, ser du», sade kommissarien,
»det är hvad jag vill, att de skulle
förblifva vid sin barnatro; men icke
begynna att fördöma oss andra, som dock
äro äldre och förståndigare.»
»Sofus dömer nog icke dig heller,
han skrifver så ödmjukt och ångrar så
bittert, att han någonsin varit med om
sådant – och jag är viss om, att du
skall blifva riktigt glad öfver att få tala
med honom när han kommer hem till
julen.»
»Han kommer hem till julen? – Nej, han kommer icke att
sätta sin fot inom mina dörrar! Jag skrifver till honom i dag.»
»Skall Sofus då sitta ensam i U. och vi fira jul här?»
»Han sitta ensam? Han är i farten både natt och dag. –
Tror du, att han bryr sig om att komma hit? Vi skola nog få
främmande.»
Kommissarien skref och frun grät. Det var sorg på Fridslund
den dagen. Skyarne jagades i snabb fart af vinden, det hade varit
uppehållsväder på eftermidnatten; men helt visst skulle det komma
mer snö.
* *
*
Mildt blinkade stjärnorna ned mellan mörka skyar på högtidsklädda
män och kvinnor, som vandrade hemåt från kyrkan i staden
julafton. Ett lifligt samspråk fördes, och en mängd önskningar om
en »god jul» utbyttes.
»Det är förunderligt hvad folk äro upprymda», mumlade
kommissarien Sörenson till sin hustru, då de veko af in i allén, som
ledde till Fridslund. »Man kunde tro att de hade vunnit själfva
lyckan, så glada äro de. De pipa i kapp med vinden.»
»Ja, man bör ju vara glad – och det kunde vi vara också,
om –», hon suckade.
»Nej då!» afbröt han henne, och därmed var samtalet slut.
Julljusen voro redan tända, då de kommo hem; men någonting
tungt och dystert hvilade öfver det hela – det var ej som om
det varit jul – och det framträdde än mer, då frun satte sig vid
pianot och spelade:
»Var hälsad sköna morgonstund!» Det var ingen glädje i sången,
fastän till och med kommissarien uppmanade de närvarande att
sjunga och själf föll in med full bas.»
* *
*
»Goddag, fru Sörenson! God jul!»
»Goddag, kära Stina!» – det var den gamla jungfrun. »Hvad
står på efter du kommer hit?»
»Jo, jag fick åka med grannen här, han var i kyrkan i dag,
och jag längtade så mycket, att få komma hit ut och glädja mig
med eder. Då jag hörde det, blef jag så glad, att jag inte kan säga
det – –»
»Hvad hörde du då för något, Stina?» frågade kommissarien,
som satt i rummet innanför och kände igen den bekanta rösten.
»Jo, i går, då jag gick från kyrkan, hälsade jag på fröken
Höjer, och hon berättade mig att kandidaten Sörenson skall tala på
festen för söndagsskolbarnen tredjedag jul. Jag blef så glad
däröfver, och jag måste naturligtvis hälsa på honom. – Jag tycker, att
det är så välsignadt att han nu är kommen så långt, att han kan
komma hem och tala för oss under högtiden. – Hvar är han? –
Han är väl icke gången till staden för att hälsa på sin tant?»
Helt förbluffade sutto Sörenson och hans fru och åhörde Stinas
förklaring. De visste knappast hvad de skulle tro.
Slutligen begynte kommissarien
fatta situationen.
»Det är ett stort misstag», mumlade
han, »ty Sofus är i U. och kommer
icke hem i jul, så det är tydligen
fråga om en annan kandidat Sörenson.»
Stina var gråtfärdig vid denna
förklaring, ty föräldrarne måste ju veta
det; men efter något betänkande sade
hon:
»Jo, det är Sofus, det kunde jag
tydligen läsa i fröken Höjers blick.»
Frun och Stina talade icke litet
om den saken. Slutligen kommo de
till den slutsatsen, att pastor Pettersson,
som var föreståndare för söndagsskolan,
skrifvit till Sofus och anmodat honom
att tala på festen. Om han skulle
komma, sedan han fått fadrens bref,
var en annan sak. Dock, de hoppades
och trodde det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1899/0030.html
