Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Julen på Fridslund
- Positivspelaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu gällde det att få kommissarien att åka till staden på
eftermiddagen, så att man kunde få vara med på festen.
Frun måste bruka all sin övertalningsförmåga och all sin
älskvärdhet innan han beslöt sig därför, dock var det ändå så många
hinder i vägen, både för snön och hästarnes skoning och mycket
annat.
* *
*
Klockan 4 på eftermiddagen tredjedag jul stod en förspänd
släde framför dörren till kommissariebostället. Frun, Stina och
kommissarien togo plats däri, och så bar det af till staden.
Så fort åkdon och hästar blifvit inkvarterade på hotellets gård,
bar det af till lokalen, där söndagsskolfesten skulle äga rum; men
kommissarien gick icke med; han skulle på annat håll, sade han.
Omsider fingo dock de bättre känslorna makt med honom, och
han vandrade bort mot festlokalen.
Dörren öppnades genom att några barn sprungo ut; han smög
sig in och fick plats vid dörren, därifrån han kunde iakttaga allt
utan att själf vara synnerligen bemärkt.
Sedan en psalmvers afsjungits framträdde en ung man och
skildrade i lefvande färger Guds stora kärlek till det fallna
människosläktet i det han sände sin enfödde son.
Han uppmanade alla de närvarande att gifva Jesus hela hjärtat
och helt lefva för honom. De närvarande rördes till tårar af
de sanningar, han framhöll, och kommissarien var så rörd, att han
borttorkade den ena tåren efter den andra ur ögonvrån. Han kunde
icke förstå sig själf.
Efter en timmes förlopp lade han handen på fruns skuldra –
hon stod strax framför honom. Hon hade gråtit hela tiden, och
gamla Stina hade flera gånger högt utbrustit: »Gud välsigne
honom!» Det var feststämning öfver det hela.
Kommissarien talar till sin hustru: »Vi måste försöka att få
Sofus med oss hem i afton. Kan du få fatt i honom?»
»Ja, men låtom oss taga tant Aronsson och lilla Ester Höjer
med.»
»Ja, som du vill.»
Då mötet var slut, samlades länsmansfamiljen hos tant Aronsson.
Sonen slog sina armar omkring modrens hals och båda gräto af
glädje, och fadren räckte honom båda sina händer och sade:
»Välkommen hem, min gosse!»
Dörren öppnades och gamla Stina kom in med den kära Ester
under armen.
»Men sen I nu, att jag hade rätt?» sade gamla Stina till
kommissarien och frun. Hon visste icke »hvilken fot hon skulle stå
på» för idel glädje skull.
Klockan 9 på aftonen kuskade de alla ut till Fridslund, med
undantag af gamla Stina, och nu blef det fest af där, såsom aldrig
tillförne.
De sjöngo några sånger, och innan de gingo till hvila, bad
sonen till Gud. Han bad för sina föräldrar, som blott en son kan
bedja, som funnit Jesus.
Det var ett, som den unge mannens hjärta sökte, och som
skulle bidraga mycket att förhöja hans julglädje, om han fann det.
Kan läsaren benäget gissa hvad?
Jag må endast tillägga, att femtedag jul var det åter en festlig
tillställning på Fridslund, och unga och gamla fröjdade sig, men
allra mest de unga tu.
*
Positivspelaren.
»Där ha vi ett till af de där bullersamma positiven, och
mitt hufvud värker så att hvarje ton går tvärt igenom det. Jenny,
spring ned och be honom gå sin väg. Jag kan verkligen icke stå
ut med det där oväsendet.»
Eftermiddagen var mulen och dyster, och just då Jenny
öppnade järnporten till gatan begynte regndroppar falla. Hon uträttade
sitt uppdrag med så få ord som möjligt, och skyndade tillbaka in
ur regnet samt stod och blickade ut genom salsfönstret på de tunga
vattendropparne, som slogo mot stengatan. Den motbjudande
musiken hade upphört med ens och positivspelaren och hans
instrument hade försvunnit uppåt gatan.
Regnet började falla allt tätare, tills det tycktes störta ned.
Den unga damen betraktade det, försjunken i tankar, då hon
plötsligt öfverraskades af att få se positivspelaren komma igen.
Det var en gammal man, och hans ansikte var aftärdt och
magert. Han darrade i kölden af regnet och den kalla blåsten och
försökte draga sin gamla hatt öfver hufvudet för att afhålla regnet
från ansikte och hals. Hans kläder voro endast trasor.
Jennys samvete slog henne plötsligt, då hon såg hur gammal
och eländig han var.
Hon skyndade ned till förstugudörren, öppnade den höga
järngrinden och inbjöd honom att komma in för att få tak öfver
hufvudet.
Den gamle mannen tvekade ett ögonblick helt förvånad, men
stapplade därefter långsamt öfver tröskeln.
»Skulle ni icke tycka om att få någonting att äta?» frågade
Jenny.
Han upplyfte ett par ljusblå ögon och såg på henne.
»Gör er inte besvär, lilla frun! Jag är mycket tacksam för det
ni lät mig komma in.»
Det låg ett mycket ödmjukt och tåligt uttryck öfver det tärda,
skrynkliga ansiktet, och det föreföll henne som om någon hviskade
till henne ett välbekant skriftens ord: »De saktmodige skola besitta
jorden.»
»Hvem vet?» sade hon för sig själf. »Denne gamle man torde,
när allt kommer omkring, vara en kristen – ett af Guds barn –
och detta oaktadt han är en positivspelare.»
Hon gick in i köket, tillagade en kopp té och framsatte en
riklig måltid på bordet samt bjöd därefter in den gamle mannen. Han
sjönk ned i den stol hon hade ställt fram åt honom, men kunde
icke tala, ty stora tårar rullade ned utför hans kinder. Men innan
han begynte äta, satt han ett ögonblick stilla, hopknäppte sina
skrynkliga händer och nedkallade med hviskande ord en ödmjuk
välsignelse öfver måltiden.
»Några hafva, utan att veta det, fått änglar till gäster», ljöd det
inom Jennys själ. »Robert har hängt en aflagd öfverrock och ställt
ett par dåliga stöflar i garderoben, jag tror de skola passa honom»,
sade hon för sig själf och skyndade bort för att hämta dem.
Det var en lycklig man, som en halftimma därefter gick
därifrån med rock, stöflar och en hel krona i fickan, och Jenny kände
sig mera tillfredsställd än förut.
Då hennes bror Robert kom hem denna afton, berättade hon
honom, hvad hon hade gjort, samt tillade: »Han bor i n:r 56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1899/0031.html
