Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Predikandet under bar himmel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
exempel, fingo namnet »lindträd-bröderna». Hos de mera
praktiskt anlagda, schweiziske reformatorerna förekom
fältpredikandet ännu oftare. I Appenzell kunde inga kyrkor rymma
skarorna, som ville höra om rättfärdiggörelsen af tron;
hvarför snart bergen, kullarne och fallen genljödo af den
glada tidningen. Om den eldige reformatorn Farel säges,
att »hela staden (Neuchatel) blef hans kyrka.» Han
predikade på gatorna, pä torget, vid portarne, framför husen
och i gränderna. Intet öfvertalande, inga hotelser och
inga förföljelser kunde hindra skarorna att samlas för all
höra honom.» - I Nederländerna hölls, så vidt man vet,
den första predikan under bar himmel af förre munken
Herman Modet, som den 14 Juni 1566 predikade i
grannskapet af Gent för omkring sju tusen personer. Följande
23 Juli predikade han ånyo för en ännu väldigare skara
på en äng i Gents närhet.
Ordet var »dyrbart»
i de dagarne. Folket
kvarstannade öfver
natten för att äfven följande
dag få höra. Det hela
liknade mera ett fältläger
än ett möte kring Guds
ord. Rundt omkring
platsen var för fiendernas
skull upprest en vägg
eller mur af kärror och
vagnar. Vid alla ingångar
stodo vakter. På en kärra
midt på området var en
grof predikstol af plank
upptimrad för talaren.
Rundt omkring honom
stodo eller sutto tusen
och åter tusen — männen
med yxor, spjut och
bössor, färdiga att
tillgripas vid minsta tecken
af vakterna. Vid
ingångarne voro bodstånd uppresta, där förbjudna
protestantiska böcker såldes. Vid alla vägar utmed ängen voro
personer utställda, som bjödo de vägfarande att komma in
för att höra.
I England och Skottland förekom fältpredikande
redan i John Knox’, Wykliffes, Georg Wisharts och John
Bunyans dagar. Dock blef det, liksom i Johannes döparens
och Kristi tid, det vanliga eller normala sättet först
i John Wcsleys och Georg Whitefields dagar. Dessa med
apostolisk eld itända vittnen drogo från plats till plats,
predikande och bedjande. Skarorna, som samlades,
uppgingo ofta till tio à tolf tusen. Ännu finnas s. k.
evangelistträd, särskildt ekar, i hvilkas skugga folket plägade
samlas. Flera ställen nämnas såsom helgade genom dessa
sammankomster; i London, i Londons omgifningar och
annorstädes, såsom Pauls Gross, Kennington, Common,
Moorfields m. fl. Det gick äfventyrligt till i de dagarne, och
predikanten måste bära sin själ i sina händer hvar gång
han uppträdde. Det minst farliga var, då ruttna ägg eller
gyttja eller småsten kastades i ansiktet på honom; eller
då en rad packhästar fördes in i och genom skaran för
att störa; eller då strålen af en brandspruta riktades midt
in i mängden; eller då signalklockor, grytor, pannor,
kittlar, mortlar, järnstänger, trummor och dylikt slogos, eller
trumpeter och bockhorn blåstes för att hindra
predikantens röst att höras. Värre var, då ilskna tjurar eller
uppretade hundar släpptes in i skaran för att störa och
fördärfva. Eller då, såsom det fullt trovärdigt berättas, en
man kom rakt fram till predikanten och höll en laddad
bössa framför hans ansikte, förbannande sig skola skjuta
honom, om han sade ett ord till, och då predikanten
ändock fortsatte, höll mynningen än för hans mun och än
för hans öra. och ändtligen, då slutsången sjöngs,
verkligen afsköt bössan mot hans bakhufvud, så att håret
afsveddes. Mänga sädana händelser berättas, och det
kännes svart, all utrymmet icke tillåter meddela liera. Som
bekant, fortgår predikandet i det fria så väl i England
som Skottland. Ännu vanligare är det i Amerika.
* * *
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
