- Project Runeberg -  Julfrid / 1900 /
12

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Segervisshet.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder

Segervisshet.

illustration placeholder


I.

Det var natt i naturen, men icke en månskensljus eller
stjärnstrålande sådan, utan en förfärligt mörk. Tunga, mörka moln
skymde undan hvarje ljusstråle och mörkret blef allt intensivare
ju längre det led mot midnatt — mörkast blef det strax före
daggryningen. Det var så mörkt, att man omöjligt kunde se handen
ifrån sig eller urskilja något föremål. Jag tänkte: Hur är det
möjligt att denna stora mörkrets makt skall kunna besegras? Den såg
ju så öfverväldigande stor och förhärskande ut, den tycktes kunna
hånle åt hvarje försök att rubbas ur sin maktställning, den
syntes kunna trotsa allt Dock, dess makt var icke så orubblig som
den syntes; den hvilade icke på någon fast och säker grund. Ett
par timmar senare, då dess maktställning tycktes otvifvelaktig och
då den var som allra starkast, begynte en ljus brytning vid östra
horisonten att framtränga. Den ljusa morgonrodnaden utvidgade
sig allt mer och mer och inom kort var mörkrets store, hemske
och mäktige jättekonung besegrad af den segersälla och strålomgifna
dagens drottning. Mörkrets makter flydde undan och gömde sig i
källare och jordens hålor; det var en fullständig seger för ljuset
och däröfver fröjdade sig hela naturen — allt det anda och lif hade.

II.

För några år sedan var det en mycket kall och långvarig vinter.

I mannaminne hade man icke haft en sådan köld, så många
yrvädersdagar eller så mycken snö. Hvarje älf var bunden med
tjocka isbojor och hvarje grundare vattendrag bottenfruset. De
tjocka iskalla molnen undanskymde solens klara strålar flera
veckors tid. Det var i sanning en fornnordisk vinter. På
fönsterrutorna syntes »rosor många», men i naturens värld sågs allt
oåterkalleligt förfruset och dödt. Nordanvinden hven skarp omkring
husknutarne gång efter annan och stora snödrifvor uppstaplade sig
kring gärdesgårdarne på landet och utmed husraderna i staden.
Det var ett väldigt snöskottningsarbete, som försiggick öfverallt, och
järnvägstågen försenades och hindrades många timmar och dagar
ibland. Till skogen kunde man icke köra efter ett lass ved för den
myckna snön. Ja, till och med skogens rofdjur närmade sig
människoboningarna för att få röna någon slags barmhärtighet och
medlidande. Därjämte var det vissa tider så kallt att kvicksilfret frös,
gråsparfvar och gulspinkar lågo döda i hundratal på vägarne. —
Ja, det var i sanning en verkligt kall nordisk vinter! Därtill var
den mycket långsam, ända till långt in i Mars månad.

Köldens härskarhand förde spiran öfver stad och land, och
öfver allt hvad lif hade. Den öfvertäckte allt med sin isiga,
snöhvita och odrägligt kalla makt. Det såg också ut som om
ingenting i världen ens kunde eller vågade upptaga kampen mot denne
väldigt isbepansrade och hårdhjärtade vinterfurste Den syntes så
stor och väldig och oöfvervinnelig i sin makt.

Rätt hvad det är begynner dock en liten solstråle kampen
emot köldtyrannen och hans härskaror, hvilka under flera månader
illa tilltygat både människor och djur samt låtit många tusentals
fattiga frysa och skakas af köld. Solstrålen genombröt de tjocka
snömolnens befästningar — vinterfurstens yttersta förskansningar
— och snart följde millioner solstrålars anfall på samma punkt i
molnen, hvilka remna och försvinna. Från en klar och hög
position begynner nu belägringen. Det blir snart hett om öronen för
fursten vinter och hetare för hvarje dag blir bombarderingen — han
svettas och begynner gråta så det öfverflödar af tårar. Slutligen
måste han efter en långvarig och hård strid kapitulera och gifva
sig på nåd och onåd. Hans
makt är totalt bruten, han
afklädes sin lysande och
glänsande dräkt ocb själf vrider han
sig i dödsångest och slutar i
»ruskighet» sitt lefnadslopp.

Därpå triumferar
solstrålarne öfver ishjältens död och
öfver en vunnen storseger.
Deras milda och goda härskarinna
tar sedan spiran i sin hand,
lossar älfvarnes och småbäckarnes
hårda bojor, lyfter is- och
snötäcket från sjö och land,
uppmjukar den kalla och hårda
jordskorpan, väcker nytt lif i den stelnade naturens krafter —
backarne begynna hoppa och springa, älfvarne brusa, fåglarne kvittra
och sjunga, träden knoppas, spritta och klappa i händerna,
blomstren på markon vakna och slå upp sina kalkar till nytt lif,
insekterna surra af förtjusning och människornas hjärtan fröjdas och
glädjas. Allt det anda har fröjdas och beprisar solstrålarnes stora
seger öfver is- och snömajestätets makt i norden. O, det var en
härlig och glänsande seger, som vunnits, och verkningarna häraf
voro så stora, att de icke kunde af någon uppskattas!

III.

Jag såg en gång en tafla, som gjorde ett mycket allvarligt
intryck i min själ. Taflan föreställde eller sökte åskådliggöra
den sista antikristiska nöden. Å taflan syntes en stad utmed
hafvet. Utanför staden voro en stor hop människor samlade i den
största upphetsning mot hvarandra. Upprorsandan och hatets eld
lågade i deras hjärtan och gnistrade fram ur ögonen. Staden hade
af socialisterna stuckits i brand och lågorna omslöto kyrktornet.
Bitterhet och hat afspeglade sig i de flestas anletsdrag och visade
sig äfven i handling däri, att de sökte nedgöra hvarandra. Midt
under detta tumult visar sig på hafvet »tecknet i skyn» — korset,
och framför detsamma Kristus. Ett virrvarr uppstår bland
människorna. Somliga böja sig ned, hopknäppande sina händer till bön,
andra knyta handen mot Kristus, åter andra välkomna honom och
upplyfta händer och ögon emot honom under det andra vända bort
sitt ansikte, hålla händerna för sina ögon, fly och ropa till bergen
att de skola skyla dem för hans ansikte som synes i skyn. — Det
är ett allvarligt och märkvärdigt ögonblick som framställes på taflan.
Det gjorde ock ett djupt intryck på mig och det nitade ännu
mer fast i min själ vissheten om Kristi rikes slutliga stora seger
öfver satans, syndens och mörkrets välde. —

                        Korset är segertecknet,
                        Kristus är segerhjälten,
                Segern är gifven och fullkomligt viss.

IV.

Det var ett sorgligt allvarligt ögonblick när mörkrets furste, den
gamle ormen, insprutade sitt gift synden i människosläktet.
Från den stunden begynte en tvekamp på lif och död mellan tvenne
stora osynliga makter om besittningsrätten eller herraväldet öfver
människovärlden i denna och den tillkommande tidsåldern. Ljusets
makt och mörkrets makt hafva sedan dess bekämpat och komma
allt framgent intill dagarnes ända och det slutliga afgörandets
ögonblick inträder, att bekämpa hvarandra — de äro tvenne stora
oförenliga makter, hvilka aldrig i tid eller evighet kunna sluta fred eller
ingå någon förlikning. Men hufvudfrågan är denna: Hvilken af
dem skall segra ?
— skall satans och mörkrets eller skall Kristi och
ljusets makt göra det?

Vi förbigå hela de fyratusen årens historia. Det såg icke
mycket hoppfullt ut för ljusets och sanningens seger. Men när
tiden var fullkommen, sände Gud sin son, segerhjälten, som skulle
söndertrampa ormens hufvud, upprätta Gudsriket på jorden och
gifva människorna ljus och frid. Täta skärmytslingar mellan
Kristus och den gamle draken förspörjes — det förestår en afgörande
strid. På Golgata utkämpas denna stora enastående väldiga strid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 17:13:11 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julfrid/1900/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free