- Project Runeberg -  Julfrid / 1901 /
9

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guds ord

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

än tusende verkmästare funnes som kunde bygga, och
penningar i högar låge redo att bygga för, så finge man ändock
aldrig se något verk af honom. Nej, först när den i
själens djup födda tanken kläder sig i ord, kan den sätta
verkmästare i rörelse och förverkligas. Hvarför vi ock se,
huru hvarken himmelen eller jorden vordo till, förr än
Gud, som hos sig bar planen till dem, hade sagt ord
varde efter varde. Hvarmed sålunda är betygadt och
fastslaget, att intet i himmelen eller på jorden kommer till,
utan att tanken och planen därtill förut klädts i ord. Ord,
ord, ord
äro alltså det viktigaste, det mäktigaste och det
nödvändigaste, som finnes, så hos Gud som hos människor.

Men emot detta påstående reser sig hela världen.
Ty hvar finnes en enda som icke vågar tryggt försäkra,
att ord tvärtom äro intet. Särskildt käckt försäkra de det,
hvilka bedragits med ord.

Huru är det då? Äro ord allt eller äro ord intet?

Ord äro allt; men naturligtvis gäller detta icke
tomma ord utan med sak uppfyllda ord, således ord, i hvilka
äro tankar och planer.


Om vi nu lämna människors ord och fästa oss vid
Guds ord, så äro de alltid så uppfyllda, d. v. s. i dem är
en fullkomlig öfverensstämmelse, mellan innehållet och det
som säges om det innehållet.
Ingen lucka eller tomt rum
finnes i dem, utan, liksom i ett till brädden fylldt kärl,
är allt i dem uppfylldt med tankar och planer. De äro
sanning. Och detta äro de äfven i den meningen, att de
äro uppfyllda med just det som de säga sig vara uppfyllda
med.
Ormens ord till Adam och Eva voro nog uppfyllda
med innehåll, men ur dem kom annat innehåll än som
lofvats skola komma ur dem. Det sades, att Adam och
Eva skulle, genom att lyda ormen, varda lika Gud; men i
stället blefvo de därigenom riktigt olika honom. Där var
således väl innehåll men ett annat eller falskt innehåll.
Orden voro sålunda lögn. Ur Guds ord åter kommer alltid
just det som (kid lagt in i dem. Såsom Luther säger, »de
hafva hvad de innehålla och lofva». Sanning äro de
sålunda, från hvilken synpunkt man än betraktar dem.

Något bättre, än den tanke och plan som innehålles
i Guds ord, gifves icke, ja, kan icke ens tänkas för oss
människor. Den är ingenting mindre än Guds egen
bestämmelse, att vi skola varda lika honom och få evigt bo hos
honom.
Och i ordet beskrifves fullständigt sättet,
hvilket en sådan lycka kan nås. Där säges ock, att det
medel och offer, som fordrades för en sådan vår lycka, är
gifvet,
nämligen hans egen son. Ur Guds ord strömmar
därför den ljufligaste inbjudning emot oss: Allting är redo;
kommen till mig; kommen till min måltid; kommen till
bröllop!
Och hvar och en, som lyssnar till inbjudningen
och kommer, blir ovillkorligen mottagen och mottagen på
det sätt, som är lofvadt. Annars vore innehållet i ordet
ett annat än det gifver sig ut för att vara, hvilket är omöjligt.

På Guds ord kan man sålunda lita fullkomligt tryggt.
Det gifver bestämdt hvad det innehåller och lofvar. Om
någon därför, likt Luther och andra, inrättar sitt lif efter
Guds ord, eller rättare går in på den väg, dit Gud kallar
honom, så kommer en sådan aldrig på skam, om än hela
världen säger, att han kommer på skam och han själf
ofta fruktar det. Nej, om han har ställt och ställer sig
efter Guds ord, så går det honom efter Guds ord. Och
detta gäller äfven lifvets små mötande frågor. Det, hvari
vi efter Guds ord lita på Gud, svarar Gud för, såsom vore
det hans egen sak. När han då själf icke kan komma på
skam, så kommer icke heller du på skam uti det, som du
lagt på honom och som han åtagit sig.

Af denna ordets vikt, ställning och betydelse följer
äfven, att ordet, Guds ord, det och intet annat, måste
predikas, om själar skola frälsas;
men äfven att själar
verkligen skola frälsas, hvarhelst det ordet predikas.
Det är en
ytterst betydelsefull utsaga, då ordets säd i Matt. 13: 38
kallas rikets barn. Den goda säden, det är rikets barn.
Detta måste ju betyda, att hvarhelst ordets säde sås, där
uppstå rikets barn; men det måste ock betyda, att sådana
icke uppstå genom någonting annat. Däraf följer, att om
någon predikar, utan att några själar vinnas för Kristus,
så är det fel med predikan. Å andra sidan får man icke
vänta omvändelser genom någonting annat än genom ordets
predikan. Visst kunna själar påverkas genom ett helgadt
lefverne; men det sker då, just emedan lefvernet i detta
fall är lika med ordets predikan. Dock uträttar ofta äfven
det mest helgade lefverne ingenting, där det icke åtföljes
af munnens vittnesbörd. Det blifver vid apostelns utsago:
Tron är af predikan och predikan genom Guds ord (Rom.
10; 17.)

*



Vidstående tafla om bibelns värde talar i all sin
kostliga naivité för sig själf. Jämförelsevis oskyldigt, ehuru
barnsligt, är då konstnären försett Luther och hans
medreformatorer med — svenska prästkragar. Värre är, att
dessa Kristi stridsmän, hvilka väl sällan unnade sig någon
ro, fått utseende af äkta goddagspiltar. Värst dock, att
Luther där främst måste stå och se uppåt och lyfta
handen såsom fariseen i templet, ehuru han väl i verkligheten
icke hade en skymt gemensamt med honom. — Att på
andra sidan om vågen kardinalen där främst, med sin
! röda hatt, har ett så bedröfvadt utseende, som ville han
brista i gråt, är ej att undra på; ej heller att biskopen,
med sin krumstaf och sitt hvita pallium, strax bakom
honom, ser ut som vore han nyss vaken; eller att
domprosten, som tränger på honom, ser rädd och ängslig ut.
Ingen undrar heller på, att påfven där hiterst, med sin
mitra, sitt korsbanér och sin hvita skrud, ser ytterst
betänksam bort emot den vägda bibeln; eller att domherren
bakom honom ser ond ut, och den lille munken med
händerna vid kinderna, förskräckt ut, och mannen med det
hvita skägget längst bort vid taflans kant nyfiken ut. Allt
detta må vara.

Men se nu hufvudsaken, det djupa, sköna och sanna,
som uttryckes med den vägda bibeln. Det är en predikan,
väldig som få.

Handen ur molnen säger, att domen, som fälles genom
vägandet, skall blifva rättvis. Och så ligger han nu där,
den alltid angripne, ofta hånade och förkättrade bibeln,
ensam på vågskålen närmast Luther! Intet hjälpmedel
har han bredvid sig, ingen förordande anmälan, ingen
belysande kommentar; kanske är han icke ens bunden i
präktigt sammet eller sirad med guldsnitt. Hjälpe han
sig nu själf, såsom det en gång hette till mästaren. Och
han hjälper sig själf. Se, vågskålen tryckes mot jorden,
så långt hon någonsin kan komma.

På andra vågskålen ligger påfvens dekret och
kyrkomötenas beslut, den s. k. kanoniska lagen, en tunn och
mager bok. Men hvilka hjälpmedel! Draken själf, tung
och vred, söker draga vågskålen nedåt. Munken, full af
oro och nit, hänger sig med hela sin kroppsvikt på änden
af balansstången. Den andre munken öser gulddukater
öfver boken, liksom ville han säga: »Du reder dig nog
icke genom inre halt, det måste ske genom mutor». — Dock
går det icke. Boken är för lätt. Den sak, hon
representerar, är förlorad.

Bibeln åter, Guds bok, måste vinna seger. Gud vare
tack, som gifver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.


illustration placeholder


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1901/0009.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free