- Project Runeberg -  Julfrid / 1901 /
12

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakten efter guld.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bostäder, skolor, resor, skatter — till allt behöfves
penningar, Ja, vi komma ingenstädes ens med missionen utan
penningar. Penningen är ett sällskap, som vi ha behof
af ända till vår begrafning. Men det är ett farligt
sällskap, om vi förälska oss däri, så att vi icke kunna skilja
oss därvid, då så påfordras. Och det sker dagligen och
stundligen. Men å andra sidan böra vi icke göra som den
förlorade sonen, slösa och bortkasta penningen till onyttiga
och syndiga syftemål. Slöseri år en väg till fördärfvet
lika väl som girigheten. Slöseriet är den breda vägen,
girigheten är den smala vägen till förtappelse. Den girige
förstör mera sig själf; slösaren förstör både sig själf och
andra, åtminstone i ekonomiskt afseende. Vi borde
begagna penningen och de ekonomiska tingen, som krymplingen
begagnar sina kryckor. Han måste nyttja dem för att
komma fram och kan icke vara dem förutan på vägen.
Men han är glad, då han får kasta dem ifrån sig och
lämna dem. Penningen är bra som medel men högst
farlig och fördärflig, då den blir mål. Och penningen är bra
som medel, endast då den användes för ett rätt och
nyttigt mål.

Att förvärfva penningar är en god sak, då det sker
på ett rättfärdigt och aktningsvärd! sätt. Härför måste de
flesta, synnerligen yngre personer sträfva. Det är godt att
de unga börja tänka på att förtjäna sitt eget bröd och
skaffa sig sysselsättning och inkomst, så att de icke
betunga sina föräldrar och uppfostrare allt för länge, såsom
somliga göra, hvilka aldrig tyckas få ben, på hvilka de
kunna stå på egen hand. De äro lata och slöa, hafva inga
anspråk på sig själfva, men stora fordringar på de sina
Dessa barn skaffa sina föräldrar liten glädje, men många
bekymmer, många grå hår, men ingen uppmuntran.

Men när det gäller att bryta sig väg och skälla sig
utkomst, då visar det sig redan i början, huru trångt det
är. Många sökande och få platser — så ser det ut. Då
blir det först att fäkta för att få en plats och, om möjligt,
en bra plats. Men dessa äro de mest eftersökta. Så
uppstår då en stor trängsel och en frestelse att på ett eller
annat sätt komma förbi dem, som stå före eller vid sidan.
Den starkare knuffar då undan den svagare, den slugare
lurar den mera enfaldige. Häri ligger faran och synden:
att med orätta medel vinna fördelar framför andra. Afund,
lögn, förtal och falskhet blanda sig uti leken, som växer i
allvar och omfattning, ju högre platser det gäller, ju större
vinster som stå på spel. Vilja vi nu bli bevarade för att
från början komma in i en skef och farlig ställning, så
måste vi sätta vår förtröstan och lit till Gud, att han äfven
i lekamligt afseende har omsorg om oss, utstakat vår väg
och afmätt vår lott. Men lita på Gud kunna vi icke göra
med ett uppriktigt hjärta, därest vi icke vilja lyda honom
och göra hans vilja, så att vi äro rädda för att på
oredliga vägar och med i hans ögon misshagliga medel öka
vår framgång och vinna fördelar framför andra.
»Bortläggen skrymteri, afund och allt förtal», säger skriften,
Men är det svårt i början af vägen, så blir det dock
ofta trängre och svårare längre fram. De unga tänka t. ex. på
att få ett eget hem. Strax måste de ock tänka på att få
större och stadigare inkomster. Pretentionerna äro också
i detta fall så uppdrifna nu — både då det gäller
lysningspresenter, bröllop, eget hem, möblering och dylikt — att
det fordras en god ekonomisk grund till att uppbära den
anspråksfulla byggnaden. En återgång till mera enkla och
anspråkslösa förhållanden är ovillkorligen nödvändig, om
icke äktenskapen skola aftaga år för år. Ty huru många
våga eller kunna till sist gifta sig, då de ekonomiska
anspråken på hem och familjelif varda allt större?
Frestelsen att gifta sig till rikedom, att slå efter förmögna flickor
blir allt större för de unge männen. Och frestelsen för
flickan att välja den man, som kan bereda henne ett bättre
och finare hem, framför den fattigare, som hon dock
kanske invärtes mest drages till, är också öfverhängande.
Guldet spelar därför en ganska stor och allvarlig rol vid
frierier, förlofningar och äktenskap. Det har skiljt många
hjärtan åt och lagt mången med sorg i grafven.
Konstnären har framställt en kvinna, som ligger med utslaget
hår och händerna krampaktigt slutna, döende, på planchen.
Har hon sålt sin dygd för guld? Har hon svikit sitt löfte,
sin tro, sin vän för guld? Nu har hon emellertid vaknat
— men för sent. Så skola alla guldets dyrkare göra. De
skola vakna och finna sig bedragna af den gud, de tjänat.

Det är, dock icke alltid de unga själfva, som låta
bedåra sig af penningens makt. Deras föråldrar visa sig
ofta mera bundna i girighetens snaror, så att de söka rika
mågar eller sonhustrur vid giftermålen. Många unga tvingas
rent af af föräldrarne att uppgifva sin kärlek och gifta sig
med dem, de icke älska, för penningens skull.

Stundom tvingas en ung flicka i en gammal rik gubbes
famn af denna orsak. Detta vållar många hjärtekval och
många olyckliga äktenskap. Kyla och trolöshet komma
in, och hemlifvet blir fullt af suckan som det var under
Israels träldomstid i Egypten.

Hvad strider och oegentligheter, penningen medför i
altarslifvet, känna vi till. Det är snart sagdt, ett allas krig
mot alla i en hejdlös, vild konkurrens. Lögn och
oredlighet spela in som undertråd i väfven oupphörligen. De
moderna orden »aktiejobbare» och »finanshajar»
känneteckna en klass människor, som helt och hållet gifvit sig
penningen i våld. Som gäddorna lura på hvitfisken för
att vid lämpligt tillfälle uppsluka den, så lura dessa på de
godtrognas och enfaldigas slantar för att draga dem öfver
i sina kassakistor. Oupphörligen komma dylika
svindelaffärer i dagen. Rättrådighet och heder bli snart sällsynta,
om det moderna affärslifvet får utveckla sig till ett vildt
jagande efter guld och vinning utan hänsyn till sanning och
nästans bästa. Som gunstlingen Potemkin narrade
kejsarinnan Katarina med sina konstgjorda byar, så narra en
del finansmän genom allehanda blomstermålningar och
konstgrepp folk att köpa aktier och insätta penningar i
företag, som snart visa sig hafva kommit till stånd endast
och allenast för att rikta iscensättarne. Vinsten blir en
såpbubbla; förlusten står ensam kvar som ett magert nöt.

Se på denne herre, hvilken konstnären framställt som
en hufvudperson på planchen! Hans ansikte tyder på
intelligens, hans dräkt på den fine, moderne mannen. Men se
hans blick, huru den lyser af lystnad efter guldet, som den
onda frestande makten räcker ut mot honom! Han har
icke tid att tänka på Gud, icke tid att tänka på sin själ
eller sin nästa. Han är bedårad af guldets glans.
Jagande undan, störtande alla i vägen, ilar han mot
bråddjupet, i hvars afgrund hans lik snart skall ligga krossadt.
Det är vinningslystnaden och girigheten personifierade.

Och se de två, som slåss. Se de vilda ögonen och
de spända musklerna! Är det ett par svågrar, som skola
skifta arf? Det kan mycket väl hända, ty intet frestar
vänskap och släktskap mera än frågan om mitt och ditt
vid arfskiften och i affårer. Många dittills goda vänner ha
då råkat i strid och ovänskap för lifvet.

Se den gamle mannen, som hvilar på händerna, i
taflans förgrund. Han ser med vemod och sorg efter den
flyende guld vinsten. Han har lupit sig trött. Han hann
aldrig, hvad han tänkte och ville vinna. Han måste dö
fattig. Det är missräkning, det är ett förfeladt lif. Och
åt korset har han vändt ryggen. Arme man! Han är i
sanning förlorad och bedragen. Men hvem har bedragit
honom? Han har bedragit sig själf.

Äfven på det religiösa området möta oss dystra,
varnande bilder. Akan och Gehasi blefvo båda olyckliga
genom tjufnad och svek. Bileam höljde sitt namn med
synd och förbannelse, därför att »han älskade
orättfärdighetens lön». Judas sålde den renaste af människors barn
för trettio silfverpenningar. Fariséerna voro giriga och
uppåto änkors hus, under det de för skens skull läste
långa böner. Ananias och Safira ljögo inför apostlarne i
en ekonomisk fråga. Tusen kristna ha ljugit efter dem,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1901/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free