- Project Runeberg -  Julfrid / 1901 /
15

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min gamle vän Johan. - Missionärskonferensen i Stockholm 1901.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jag gjort på många år, mitt hjärta var uppfylldt af tack och lof
till Gud, som befriat mig och hvarje steg af vägen syntes mig bära
vittnesbörd om min faders omsorg. Då jag närmade mig staden där
jag bodde, mötte mig en och annan af mina bekanta, och alla
gladdes öfver min hemkomst. När jag kom in i mitt hem, mottogo
mina barn mig som om jag återkommit från de döda; de hade i
sin förskräckelse målat ut faran större än hon var, och trodde
nästan, som sagdt, att jag redan var död. Nu hoppade de omkring
mig och skreko af förtjusning, klängde sig fast vid mig och ville
ej släppa mig, som om de fruktat, att jag åter skulle gå ifrån
dem.

Vår frukost, som bestod af torrt bröd, var en glad och
lycklig fest. Sedan berättade jag allt, och barnen gjorde mig otaliga
frågor ända till middagstiden. Vi hade inte heller nu något annat
än torrt bröd och några potatis att äta; min förlust af två
arbetsdagar hade uttömt de knappa tillgångarna. Men vi voro så glada
att åter vara tillsammans, att vi ej tänkte härpå, utan sutto
omkring bordet i gladaste feststämning. Då öppnades dörren och
bagaregossen kom in. Han bar en bricka, hvarpå låg en stor
skinka, ett fat pudding, potatis och bröd.

»Herrn och frun skicka detta till välkomsthälsning», sade
han i det han satte brickan på bordet. »Vi äro alla så glada att
Vestman kommit lyckligt hem igen.»

Jag försökte framstamma ett tack, men tårarne hindrade
mig. Slutligen kunde jag säga: »O, Gud, vi veta, att allt
samverkar till godo för dem, som älska dig!»

Barnen hade aldrig i sitt lif fått en sådan middag, och då
jag fyllde deras tallrikar gång på gång, sågo de på mig med så
glada och lyckliga blickar, som om de ville säga: »Ack, far, du kan
gärna gå till fängelset en gång i veckan!»

På aftonen gick jag ned till en herre, som jag visste ville
veta hur det gått för mig. Jag berättade allt, och huru Gud hade
låtit allt »samverka till godo»; huru vi fått den bästa middag som
vi någonsin haft, och nog öfver för flera dagar.

Då jag slutat sade han: »Ja, min käre Johan, det här är en
allvarsam sak; det måste bli något mera af än bara en middag.»

»Hvad menar herr D.?» frågade jag.

»Det är detsamma, du skall nog få veta af det i sinom tid.
Kom till mig igen om några dagar.» Och han mumlade något om
olaga häktning och skadeersättning.

»Ack, gör ingenting åt konstapeln, käre herre!» bad jag. »Han
gjorde det ju af misstag.»

»Åh nej, jag skall nog inte göra honom någon orätt, men den
här saken förstår du dig inte på. Ingen orätt skall ske honom,
men han måste göra dig rättvisa. Kom till mig nästa vecka.»

Lördagskvällen följande vecka gick jag till honom; då jag
kom in, såg han på mig med ett gladare ansikte än någonsin.

»Ja, nu är allt klart», sade han.

»Hvad då?»

»Med ersättningen för din olaga häktning. Och se här har
du nu ett hundra kronor.»

Ett hundra kronor! Hvad skulle jag tänka eller säga? Detta
var ju mycket öfver allt hvad jag kunnat tänka — mer än jag sett
på många år! Jag brast ut i tårar af tacksamhet och glädje. Ja,
tänkte jag, det är likt min välsignade fader.

Herr D. gaf mig dock icke allt på en gång; han var rädd att
det då ej skulle räcka länge. Han sade, att jag skulle komma
hvarje lördag och hämta tre kronor, och det gjorde jag. Och hvarje
gång upplyftades mitt hjärta i tack till Gud, ty med denna
tillökning i min veckoförtjänst behöfde vi ej lida nöd under vintern.
Allt detta var för mig en kraftig predikan öfver texten: «För dem,
som älska Gud, samverkar allt till godo.«


illustration placeholder

Missionärskonferensen i Stockholm 1901.



Salomo talar om »fyra små på jorden», men som äro
»visa och väl lärda» — myrorna, kaninerna,
gräshopporna och ödlan.

Så är ock Sverige ett litet land, men i andens värld
och på den fredliga utvecklingens område utför det
bragder, som samtid och eftervärld beundra.

Den första allmänna Svenska missionärskonferens, som
under de sista dagarne af Maj afhölls i Stockholm, lät oss
något fatta betydelsen och omfånget af den
missionsverksamhet, som bedrifves från vårt land.

Från våra barnaår ha vi inlärt oss Luthers
förklaring till andra bönen: »vi bedja i denna bön, att Guds rike
må komma till oss». Hednamissionen var främmande för
reformatorerna. Orsakerna — omedelbar beröring med
hedniska folk, och kampen mot hedendomen inom den
gamla kristenheten — är oförklarliga, men smärtan minskas
icke, då man vet, att den katolska kyrkan samtidigt sökte
fylla sin plikt i stort omfång, men den protestantiska icke
ens erkände den. Nu veta vi bättre, och då vi bedja:
»tillkomme ditt rike», så är det med tanken fäst på
uppfyllelsen af orden hos profeten: »öknen och det torra
landet skola glädja sig och heden skall fröjda sig och
blomstrå såsom en ros», Es. 35: l, och att »landet skall vara
fullt af Herrens kunskap, lika som vattnet öfvertäcker
hafvet» Es. 11:9.

Den inre missionen är den yttre missionens moder.
Det friska andliga lif, som under de sista årtiondena
börjat pulsera i vårt land, har ock tagit sig uttryck i en allt
kraftigare yttre missionsverksamhet. Sju missionssällskap
bedrifva omfattande mission i Afrika, Indien, Kina m. fl.
länder.

De svenska missionärernas antal uppgår till något
öfver 300, i de nu uppräknade länderna finnes ett stort
antal grafvar som gömma stoftet af de i striden fallna
arbetarna, martyrernas skara räknar icke få från vårt land,
men den stridande och triumferande församlingen har
ibland sig tusentals, som genom svenska mäns och
kvinnors arbete »omvändt sig från afgudarne till att tjäna den
lefvande och sanne Guden.» l Tess. 1:9.

I konferensen deltogo öfver ett hundra missionärer
och missionärskandidater, representanter från alla svenska
missionssällskap utom Svenska kyrkans, hvilkens få
hemmavarande missionärer genom sjukdom voro hindrade att
närvara. Telegram med brodershälsning från en af dem
visade dock att de voro med i anden.

Ett tjugotal viktiga frågor behandlades, deltagandet
från allmänhetens sida var stort och frukten af att på ett
sådant sätt få mötas tog sig uttryck i följande resolution:
»Under tacksamhet mot Herren för den kärlek och frid, som
präglat första allmänna Svenska missionärskonferensen och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1901/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free