Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min gamle vän Johan. - Missionärskonferensen i Stockholm 1901.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag gjort på många år, mitt hjärta var uppfylldt af tack och lof
till Gud, som befriat mig och hvarje steg af vägen syntes mig bära
vittnesbörd om min faders omsorg. Då jag närmade mig staden där
jag bodde, mötte mig en och annan af mina bekanta, och alla
gladdes öfver min hemkomst. När jag kom in i mitt hem, mottogo
mina barn mig som om jag återkommit från de döda; de hade i
sin förskräckelse målat ut faran större än hon var, och trodde
nästan, som sagdt, att jag redan var död. Nu hoppade de omkring
mig och skreko af förtjusning, klängde sig fast vid mig och ville
ej släppa mig, som om de fruktat, att jag åter skulle gå ifrån
dem.
Vår frukost, som bestod af torrt bröd, var en glad och
lycklig fest. Sedan berättade jag allt, och barnen gjorde mig otaliga
frågor ända till middagstiden. Vi hade inte heller nu något annat
än torrt bröd och några potatis att äta; min förlust af två
arbetsdagar hade uttömt de knappa tillgångarna. Men vi voro så glada
att åter vara tillsammans, att vi ej tänkte härpå, utan sutto
omkring bordet i gladaste feststämning. Då öppnades dörren och
bagaregossen kom in. Han bar en bricka, hvarpå låg en stor
skinka, ett fat pudding, potatis och bröd.
»Herrn och frun skicka detta till välkomsthälsning», sade
han i det han satte brickan på bordet. »Vi äro alla så glada att
Vestman kommit lyckligt hem igen.»
Jag försökte framstamma ett tack, men tårarne hindrade
mig. Slutligen kunde jag säga: »O, Gud, vi veta, att allt
samverkar till godo för dem, som älska dig!»
Barnen hade aldrig i sitt lif fått en sådan middag, och då
jag fyllde deras tallrikar gång på gång, sågo de på mig med så
glada och lyckliga blickar, som om de ville säga: »Ack, far, du kan
gärna gå till fängelset en gång i veckan!»
På aftonen gick jag ned till en herre, som jag visste ville
veta hur det gått för mig. Jag berättade allt, och huru Gud hade
låtit allt »samverka till godo»; huru vi fått den bästa middag som
vi någonsin haft, och nog öfver för flera dagar.
Då jag slutat sade han: »Ja, min käre Johan, det här är en
allvarsam sak; det måste bli något mera af än bara en middag.»
»Hvad menar herr D.?» frågade jag.
»Det är detsamma, du skall nog få veta af det i sinom tid.
Kom till mig igen om några dagar.» Och han mumlade något om
olaga häktning och skadeersättning.
»Ack, gör ingenting åt konstapeln, käre herre!» bad jag. »Han
gjorde det ju af misstag.»
»Åh nej, jag skall nog inte göra honom någon orätt, men den
här saken förstår du dig inte på. Ingen orätt skall ske honom,
men han måste göra dig rättvisa. Kom till mig nästa vecka.»
Lördagskvällen följande vecka gick jag till honom; då jag
kom in, såg han på mig med ett gladare ansikte än någonsin.
»Ja, nu är allt klart», sade han.
»Hvad då?»
»Med ersättningen för din olaga häktning. Och se här har
du nu ett hundra kronor.»
Ett hundra kronor! Hvad skulle jag tänka eller säga? Detta
var ju mycket öfver allt hvad jag kunnat tänka — mer än jag sett
på många år! Jag brast ut i tårar af tacksamhet och glädje. Ja,
tänkte jag, det är likt min välsignade fader.
Herr D. gaf mig dock icke allt på en gång; han var rädd att
det då ej skulle räcka länge. Han sade, att jag skulle komma
hvarje lördag och hämta tre kronor, och det gjorde jag. Och hvarje
gång upplyftades mitt hjärta i tack till Gud, ty med denna
tillökning i min veckoförtjänst behöfde vi ej lida nöd under vintern.
Allt detta var för mig en kraftig predikan öfver texten: «För dem,
som älska Gud, samverkar allt till godo.«
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
