Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tre hemförlofvade Guds vittnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det synliga deltagandet i arbetet. Tre af dessa finna vi afbildade
här och om hvar och en af dem kan det sägas att han lämnade
ett mycket kännbart tomrum efter sig, men också ett välsignadt
och älskadt minne.
Främst bland dessa märka vi Carl Andersson från Vaxholm,
under hvilket namn han var mest känd, denne vårt lands på
senaste tid mest populäre evangeliske folktalare.
Det behöfdes en diger bok och en särskild förmåga att
utförligt och troget teckna denne märklige mans gagnande lifsgärning.
Ty likasom Carl Anderssons lif var i ovanlig grad fruktbärande för
Guds rike var hans person så originelt anlagd och utvecklad att
hans like ej på länge torde uppträda bland oss. Och sällsynta
personligheter kräfva sällsynta förmågor för att klart framställas
för andra i minnesteckningens form.
Carl Andersson hade en rik naturlig begåfning och var en
präktig typ för befolkningen i sin födelseprovins, Småland, liflig.
kvick och fyndig, rastlöst verksam, okufligt energisk, djupt,
känslig för andliga intryck. Under hans ungdomstid gjorde detta att
hans kamrater samlades kring honom såsom ledaren i dryckeslag
och vilda upptåg, och detta så mycket mera som han en tid i
egenskap af gästgifvare tillhandahöll dem med det i dylika fall
oumbärliga brännvinet.
Men så öppnades hans ögon för syndens förfärliga lön. Han
kom i djup syndanöd och mycken själsstrid, men fick så blicken
på Guds lamm och blef med ens en annan människa. Han hade
sett mörkret i dess fästen och fasade därför lika mycket som han
sedan älskade ljuset. Att själf vandra i ljuset och föra andra till
ljuset blef nu hans lifs mål, hvilket han under hela sin långa
lefnad oaflåtligt höll för sina ögon. Med hela sin eldiga själ kastade
han sig in i arbetet för själars frälsning och Gud gaf honom häri
en ovanlig framgång. Det säges om grefve Zinzendorf att han aldrig
haft mer än en passion och dess föremål var Jesus. Om Carl
Andersson kan det sägas att han likaledes hade blott en passion
och det var att vinna själar för Jesus. Betecknande för hela hans
lif efter omvändelsen äro dessa hans sista ord: »Jesus, Jesus, fräls
mycket folk! Amen, amen!»
Genom ett innerligt böneumgänge med sin frälsare tillägnade
Carl Andersson sig i ovanlig grad dennes sinne och därigenom
förvandlades till och med hans af naturen något sträfva utseende på
ett egendomligt sätt. Sällan såg man en människa så som han
stråla af lycka och kärlek. Det var öfverflöd därinne i hjärtat och
det måste strömma ut. Ganska karaktäristisk är i det afseendet
följande lilla anekdot om honom.
Han hade en gång förmåtts att fotografera sig, men när han
fick se profkortet, sade han på sitt vanliga rättframma, godmodiga
sätt: »jag tycker inte om det». På tillfrågan hvarför icke svarade
han: »lycklig är jag och lycklig vill jag se ut». När man fick
honom att skrifva sitt namn i en födelsedagsbok ritade han ofta efter
med stora, ojämna bokstäfver ordet: »lycklig».
Och kärleken lyste, som sagdt, ej mindre än lyckan ur hans
barnafromma ögon. När de ofta stodo fulla af tårar, då han inför
en människoskara kände sig alltför rörd af Guds kärlek och
själarnes dyrbarhet för att kunna tala, verkade detta kraftigare än många
predikningar.
Denna kärlek i blicken drog med makt de små barnen till
honom och det gladde honom synbart, ty Carl Andersson var en
barnavän. Men den kom ock de mest förhärdade brottslingar och
fräcka syndare att vekna. Denna underbara förmåga att kunna
öppna hjärtedörrar gjorde att hans arbete i det enskilda kanske
bar rikare frukter än hans offentliga verksamhet. Att hans samtid
uppfattade denna hans särskilda begåfning synes däraf att han hade
öppet tillträde till hvarje cell i våra fängelser.
Carl Andersson älskade ungdomen varmt, ty ett ungdomligt
sinne brann i honom in i sena ålderdomen. Denna kärlek dref
honom att i många år arbeta med ifver för ett soldathem å
Kronobergs hed, hvilket nu står som en den skönaste minnesvård öfver
honom. En bild däraf finna vi å föregående sida.
Huru hans känsliga hjärta brann af nit för hans födelsebygd
och huru betydelsefullt hans missionsarbete i Kronobergs län var,
därom vore mycket att säga, men utrymme saknas härför..
Carl Andersson var hvad man skulle kunna kalla en
ögonblicksmänniska, utan att därför vara nyckfull eller ombytlig. Detta
gjorde att han lika litet kunde bindas i något formväsen som i
något partiintresse. Sauls rustning passade ej honom, naturbarnet.
Till och med ett mötesprogram kunde bli för mycket bindande för
hans lifliga ande. Ofta föreföll han vid sådana tillfällen som en
fågel i buren, i synnerhet om mötet blef torrt eller på något sätt
vek af från andens ledning. Då bröt han ibland hela den
utstakade planen, men det förlät man honom hjärtans gärna. Ty kom
anden öfver Carl Andersson, då blef det lif i ett möte. Då kunde
han frikostigt strö omkring sig en brokig blandning af de skarpaste
sanningar, blixtrande tankar, humoristiska små anekdoter,
naturpoetiska bilder och framför allt pilar ur sitt vida, varma hjärtas
rika koger.
Man har kallat Carl Andersson »Sveriges Moody« och det ej
utan skål. Ty om han ock stod långt efter Amerikas store
evangelist i snille och ledareförmåga, fanns det många likheter dem
emellan, och liksom Moody lämnade Carl Andersson efter sig det
renaste minne, som i långliga tider skall göra hans lifsgärning
fruktbärande.
 |
Anders Lundmark. |
|
Nils Månsson. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
