Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Människoblifvandet.^,
Af-
Karl Palmberg.
Kristi människoblifvande och uppståndelse, eller
sändning från Gud och återgång till Gud,
äro de poler, mellan hvilka allt som hör till
frälsningen rör sig, och de grundvalar, på hvilka allt
hvilar. Därför hafva julen och påsken sedan
kristendomens första dagar varit de oförlikneligt
största högtiderna, till hvilka de öfriga, t. ex.
långfredagen och pingsten, slutit sig.
Intet var så dyrbart för Kristus att veta med
sig som det att han var sänd af Gud. Vi veta
det däraf, att han så ofta och så gärna påminde
sig denna sanning. Uttrycken Gud sände, sänd
af Gud o. dyl. förekomma om Kristus omkring
50 gånger i nya testamentet, och de äro använda
mest af Kristus själf och nedskrifna i synnerhet af
älsklingslärjungen Johannes. Då Kristus, såsom den
fullkomliga sanningen, icke kunde låta något gå öfver sina
läppar som icke kom ur och bodde i hans hjärta, så
måste den sanningen hafva varit hans eget hjärtas
synnerliga tröst och hugsvalelse.
Likaså var Kristi uppväckelse ur grafven och
återgång till Gud det dyrbaraste apostlarne visste och det
viktigaste de hade att förkunna. Om och om igen
återkommer Petrus därtill i sina tal i början af
apostlagärningarne, och likaså Paulus i sina sändebref. Denna
sanning har tydligen varit deras a och o, deras allt uti
allt. Så var hon ock för de första kristna.
Men om sändningen från Gud och uppståndelsen
var Kristi och apostlarnes dyrbaraste ämne, och om
den helige anden ledde dem till att så ofta tala därom
och lät deras ord nedskrifvas, så måste de sanningarne
vara bestämda att vara vår tros djupaste grund och
starkaste fäste. Så äro de ock. Men då böra de ock
noga begrundas. Låt oss göra det, och för denna gång
den första eller Kristi sändning af Gud, och låt oss
därvid använda en bild till belysning.
Den skapelse vi känna är delad i två skilda riken,
det oorganiska eller — allmänt uttryckt — stenriket
och det organiska eller djurriket. Inom hvart och ett
af dessa riken finnas en mängd olikheter, ja olika
afdelningar, såsom i stenriket åtskilliga stenarter och
mineralier, och i djurriket olika slags lefvande
varelser, såsom växter, djur och människor. Dessa
olikheter äro dock försvinnande små i jämförelse med den
oöfverstigliga gräns, som skiljer båda rikena åt,
nämligen lifvet. Inom det oorganiska riket finnes intet lif;
inom det organiska är allting lif.
Liksom nu dessa riken äro det ena öfver det
andra och hafva en oöfverstiglig gräns emellan sig, så
finnes ett tredje rike uppöfver dessa två, ett stort
andligt rike, Gudsriket. Äfven detta rike är genom en
oöfverstiglig gräns skildt från de nämnda rikena, ja äfven
från dessas högsta afdelning människovärlden. Denna
gräns är det andliga lifvet, lifvet i Gud. I Gudsriket
är idel andligt lif; i människoriket åter finnes intet
andligt lif. Såsom aposteln uttryckligen säger: En
naturlig människa fattar icke det som tillhör Guds ande,
tg det år henne en dårskap, och hon kan icke begripa
det. Och såsom Kristus säger: Det som är födt af köttet
är kött och kan icke se Guds rike. Och ingen har farit
upp i himmelen utom den som for ned från himmelen,
människosonen som är i himmelen. Väg fanns alltså
icke ur människoriket in i Gudsriket. Ingen människa
kunde blifva frälst eller ens se Guds rike. Allt kött
var förtappadt. Och orsaken var, att bland
människorna icke fanns eller kunde finnas något andligt lif.
Men äro de tre rikena i så måtto skilda från
hvarandra, att ingen kan komma ur det lägre in i det högre,
så kunna dock varelser ur det högre stiga ned i det
lägre. I naturen se vi dagligen, huru t. ex. trädrötter
tränga ned i stenriket ocli uppsamla finpulveriserad!
mineral och näras af detta och så föra det med sig
upp ur det döda stenriket in i det lefvande riket —
först in i växtriket, så genom djurens näring ur
växtriket in i djurriket och sammalunda in i
människoriket. Genom näringen ur växt- och djurriket
uppbyggas sålunda våra kroppar ur stenriket, och det
annars omöjliga blir möjligt, att af en sten varder en
människa. Begynnelsen därtill är dock alltid ett högre
tings nedstigande till det lägre tinget.
Men likaså kunna varelser ur Gudsriket stiga ned
i människoriket. Därför att Gudsrikets dörr är sluten
för oss, är hon icke sluten för varelser inne i det riket.
Så hade änglar tid efter annan stigit hit ned. Dock,
emedan de aldrig förenat sig med oss, hade de aldrig
fört någon af oss med sig dit upp. Men nu — o
underbara och dock så naturliga händelse! — nu steg
Guds enfödde son, när tiden därför var inne, ned ur
Gudsriket in i vårt människorike. Därom heter det:
Människosonen har farit ned från himmelen. Och
annorstädes: Men detta »han har uppfarit», hvad är det
annat än att han ock har nedfarit till jordens nedre
rum? Och annorstädes: Jag är det lefvande brödet,
som har kommit ned från himmelen. Och 0111 skälet
till nedstigandet heter det: Så älskade Gud världen, att
han utgaf sin enfödde son, på det att hvar och en som
tror på honom icke må förgås, utan hafva evigt lif. Och
på annat ställe: Däruti har Guds kärlek till oss blifvit
uppenbar, att Gud har sändt sin enfödde son i världen,
på det att vi skulle lefva genom honom. Och detta är
vittnesbördet, att Gud har gifvit oss evigt lif, och detta
lif är i hans son. Sålunda, då vi icke kunde stiga upp
till Gud, liar Guds enfödde son stigit ned till oss. Och
lian liar gjort det icke på det sättet som förut
änglarne, att ban blott visat sig för oss, utan på det
verkliga och innerliga sättet, att han aflats och födts till
människa och sedan lefvat som människa, alldeles
såsom vi äro människor.
Det första vi här böra lära är, att Kristi
nedstigande till jorden och människoblifvande icke, såsom
det kunde synas, var något förunderligt eller något som
stred emot naturen. Tvärtom var det väl det naturli-
— 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
