- Project Runeberg -  Julfrid / 1902 /
11

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

* * JULFRID * *

Han bad och det med stor andakt.

Jag talade med honom om Guds villighet att förlåta och
försäkrade honom om hans förlåtelse. Den stackars mannen vann
icke glädje och frihet den dagen, men dagen därpå fann jag honom
sittande framför elden i spisen och fröjdande sig öfver erhållen
syndaförlåtelse.

Genast efter det jag hade inkommit i rummet sade han: »Har
ni förlåtit min ohöflighet emot er?»

Jag svarade: »Tala icke därom, jag är van vid sådant. Låt
mig glädjas med er.» Vi fröjdade oss tillsammans, och hans hustru,
som länge hade bedit för honom, var utom sig af glädje och
prisade Gud af hela sitt hjärta.

Jag tänkte, att det bästa jag kunde göra var att återväcka
minnet af det förflutna och fråga honom om, huru Gud hade
handlat med honom i hans ungdom.

»Ö, det var lyckliga dagar då», sade han; »jag tänker ofta på

huru jag lofvade och föresatte mig att vara god. Min lärarinna i
söndagsskolan brukade vara så vänlig emot mig; men hon var
bedröfvad öfver att jag hade kommit i slangen med de andra gossarne.
Hon sökte upp mig den ena gången efter den andra och talade så
vänligt; men allt var till ingen nytta. Jag tänker ofta på henne
och huru hon ansträngde sig att rädda mig. Hon har gått till
himmelen länge sedan, den fromma själen! Jag kan undra om
hon vet om hur jag har det nu!»

Jag sade: »Kanske hörde hon änglarna sjunga vid eder
omvändelse.»

»Tror ni hon gjorde det?», sade ban i det han vände sig om
och såg på mig. »Det skulle vara en tröst för mig att tänka detta.
Jag vill i alla fall tala om allting för henne, då vi en gång råkas.
Jag tänker det skall icke dröja så länge.»

Hvilken förändring hade icke ett par korta veckor frambragt
hos denne man! Ära vare Gud!

Från * * * *
Nordanbygi

i.

Längst norrut i vårt land
bor ett folk som kallas lappar,
hvilka i Norge benämnas
finnar, men som dock äro samma
folkslag. De äro i allmänhet
små till växten, sällan blir
någon högre än 5 Vä fot.
Kvinnorna äro naturligen betydligt
mindre. Deras tillvaro är
mödosam och deras existens är
nomadlifvet; att lefva på
renhjordar är deras lott. Af renen
få de kläder och föda,••ja, allt
hvad de behöfva.

Det är nu förnämligast
missionen bland detta folk vi
nu gå att skildra.

Missionen bland den
lappska befolkningen är den
äldsta protestantiska vi lärt känna.
Innan Jesu Kristi, Guds sons
evangelium, vann insteg ibland
lapparne lefde de i ett rysligt
hemskt och vidskepligt lifs
villfarelse. Dock trodde de
på gudar. De dyrkade och
tillbådo tre gudar: Jubmel,
Perkel och Tor. Jubmel
ansågs för den störste och var
skaparen af allt. Då han en
gång förtörnades på
människorna, vände han jorden upp och ned och fördiänkte alla mäüniskor
i vatten, förutom en gosse och en flicka, som räddades på ett
högt berg. Då vattnet sjunkit undan, gingo de att uppsöka
människor och möttes efter några år. Då skildes de åter och
när de sedan träffades kände de ej igen hvarandra, utan
äktade hvarandra och blefvo sedan stamfäder för ett nytt släkte.
Perkel ansågs som hufvudmannen för de onda andarne, hvilken
strider och förstör för Jubmel hans goda och sköna verk för
beständigt. Tor ansågs för den onde gudens son och den
gode gudens fosterson, ty Jubmel tog Tor i en stenklippa
och uppfostrade honom.

Lappgrupp vid Allolnakte nära- stora Sjöfallet, i fonden deras matpebbare

(eller visthusbodar).

Denna hedendom är nu öfvergifven. Ljuset har skingrat
mörkret, men ännu i dag äro lapparne mycket, mycket
vidskepliga.

II.

När lapparne först fingo höra Herrens ord har med full
visshet alldrig blifvit dateradt. Så mycket är dock visst att de
fingo höra det under den katolska tiden.

Uppmärksamheten på detta folk har blifvit fäst både af
konungar, biskopar och munkar. Skolor hafva blifvit inrättade
och kyrkor byggda.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1902/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free