- Project Runeberg -  Julfrid / 1903 /
15

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

* JULFRID *

* 15 *

Dalarnes ftnsgariiförcnings tjugu
-femårs jubileumsmöte

hölls i Leksand sistlidne 6 och 7 september.
Jubileumsdagarne till ära hade missionshuset smakfullt dekorerats
med girlanger, blommor och flaggdraperi, och framme i
fonden lästes: 1878. Gud Allena Äran! 1903.
Hälsningstalet hölls af disponent A. Haglund öfver Es. 33: »Blicka
upp till Sion, våra högtiders stad» m. m. Härefter talade
veteranen på den andliga verksamhetens område,
predikanten N. O. Persson från Leksand, öfver Upp. 22: 17,
och afslöt doktor E. J. Ekman förmiddagens möte med
föredrag öfver dagens evangeliitext. Efter middagen höllos
korta tal af predikanterna A. Andersson från Gagnef och

Dalin från Rättvik samt afslutningstal af doktor Ekman
öfver dagens aftonsångstext.

I minnestalet, som hölls af föreningens mångårige
sekreterare, P. Skoglund, erinrade denne om de härliga
mötena i Mora hvarje midsommar på 60- och 70-talet, då
präster och lekmän talade till stora skaror om Guds dråpeliga
verk. Från alla Dalarnes bygder och Finnskogar tågade
då hela skaror upp till högtiden. »Till Mora, till Mora!»
ljöd det från mun till mun. Man skulle gå och hämta
»sommarföda» och styrka för sina själar. Under sådana
vederkvickelsens tider var det, som Dalarnes
Ansgariiför-ening kom till. Elden, den heliga elden, var tänd, den
skulle nu föras vidare omkring. Och den har spridt sig mer
och mer under de flydda tjugufem åren, och den skall,
hoppas vi, fortfara att brinna tills alle man i Dalom med
en mun säga: vi höra alla Herren till.

Ltv V\\d ur a Vov\äàers Wi

framställes för oss genom bilden å nästa sida. Vi se en
fornnordisk höfding eller storbonde i sitt hem, omgifven
af sitt husfolk samt några vänner och vapenbröder. Bland
familjemedlemmarna tycka vi oss känna igen husfaderns
föräldrar och märka äfven ett par halfvuxna barn. De
båda fullvuxna ungmörna äro måhända icke döttrar i
huset i egentlig mening utan mer sannolikt husfaderns eller
husmoderns systrar, hvilka äro tillstädes för att lämna ett
för tillfället välbehöfligt biträde i familjen.

Men hvem är barnet, som den unga kvinnan burit
fram och lagt på skölden vid husfaderns fötter? Det är
en nyfödd medlem af familjen. Enligt seden hos våra
förfäder skall fadern nu bestämma öfver barnets lif eller död.
Om han låter det lyftas upp från marken och läggas i
hans armar, så är detta tecken till att han vill taga sig
an detsamma och låta det lefva. Men om han vägrar att
taga emot det och i stället befaller, att det skall bäras ut,
så är barnet därmed utstött ur familjen. Det lämnas åt
en slaf, som antingen omedelbart aflifvar detsamma eller
för det ut i skogen och lägger det där till ett rof åt
hungern, kölden och de vilda djuren. Den enda möjligheten
för ett sålunda utsatt barn att blifva räddadt till lifvet låg
däri, att det kunde påträffas af någon barmhärtig vandrare

eller vägfarande, som tog upp det till fosterbarn.
Stundom hände det väl hos våra förfäder, alt hustrun till en
hårdhjärtad man själf i förväg legde någon pålitlig person
till att upptaga och i hemlighet uppfostra ett barn, som
hon väntade, och om hvilket hon fruktade, att fadern skulle
döma det till att utsättas.

Huru tänker nu fadern å vår bild att handla? Skall
han taga emot barnet i sin famn, eller kommer han att
vända sig bort och befalla, att det föres ut? På sin
sjukbädd i en annan del af bostaden ligger modern och
väntar under ångest hans beslut. Han har stigit upp från sin
plats vid bordet och vändt sina dryckeskamrater ryggen.
Skymtar icke i hans anlete uttrycket på samma gång af
en uppfylld glad förväntan och af medömkan öfver den
lille vid hans fötter?

Vi skola alltså hoppas, att det budskap, som strax
skall bringas den bidande modern, blir ett glädjebudskap.

Men framför allt skola vi tacka Gud, som låtit oss
födas på en tid och i ett land, hvarest evangelii ljus lyst
in i människors hjärtan och omskapat sederna, så att
både det grymma bruket att döda eller ulsätta uppfödda
barn och många andra hedniska sedvänjor lios oss sedan
lång tid tillbaka blifvit afskaffade. ].

Andliga samlingslokaler.

Vi fortsätta med att äfven i år meddela några
bilder af andliga samlingslokaler i vårt land. De
som föregående år meddelats, ha mottagits med
stort intresse af många våra läsare, som sällan eller aldrig
själfva få tillfälle att se sig om. Deras kallelse och
ekonomiska ställning hålla dem bundna vid ett arbete och en
plats år efter år, ofta en lifstid långt, och de få nöja sig
med att se den öfriga världen genom andras glasögon.
Då »flyttfåglarne» meddela något af hvad de på sin färd sett,

få äfven dessa »hemfåglar» något med. Då få de glädjas
öfver hvad stort och godt, som uträttas äfven på andra
platser.

För öfrigt bör det ju hjärtligen glädja alla vänner till
Kristi rike, att så mycket göres i våra dagar för Guds
ords förkunnande både i stad och på landsbygd. Man
nöjer sig icke med att bara få ett hus att samlas uti, utan
man vill hafva detta hus så trefligt som möjligt och
värdigt den stora uppgiften att vara ett Guds hus, ett hem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 14:39:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julfrid/1903/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free