- Project Runeberg -  Julfrid / 1903 /
17

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

* JULFRID

ningar, tills den
stod där
fullbordad, då han
sedan
öfverlämnade den åt
en särskild
styrelse.

I denna
kyrka ha
säkerligen många
tusen hört sig till
lif och
frälsning. Äfven
Beskows efterträdare, kyrkoherde Fr.
Hammarsten, som nu är
predikant i
Blasieholmskyrkan
är en mycket
begåfvad och
för själars
frälsning nitälskande man.

Därnäst ha
vi
Immanuelskyrkan i Lidköping. Den är byggd at sten och uppfördes
1884 för en kostnad af endast 15,000 kronor. Aret därpå
ägde dess högtidliga öppnande rum, då
missionsföreståndaren d:r E. J. Ekman invigde densamma. Den äges af
Immanuelsförsamlingen i samma stad och har i stora salen
sittplatser för omkring 800 personer. Läget är mycket
centralt. Predikant är Karl Lönnerberg och föreståndare
hamnkapten Aug. Hemberg.

Ehuru detta missionshus redan från början var
an-sedt för att vara en mycket treflig och lämplig lokal, har
det dock nyligen (förlidet år) genomgått en rätt grundlig
restaurering och framträder nu i föryngrad och
förbättrad förrn.

Tranås missionshus tillhör Tranås missionsförening,
som har till ordförande fabrikör J. Johansson och
predikant förre distriktföreståndaren O. Frank. Det har en
central plats i närheten af stationen i det trefliga samhället
med samma namn. Huset är visserligen enkelt men i vårt
tycke mycket trefligt såsom missionshus. Man känner sig
redan vid första besöket » såsom hemma», och
predikanters enstämmiga vittnesbörd är, att det är en lokal, i
hvilken det går mj^cket lätt att tala. Men därtill bidrager nog
icke så litet det förhållandet, att mötena i regel äro
talrikt besökta.

Den lokal, som benämnes Salemskyrkan i Karlskoga,
är blott ett af de 8 missionshus, som finnas i samma
socken och tillhöra samma förening. Karlskoga
missionsförening är nämligen en af de största friförsamlingarna på
landsbygden, och Karlskoga socken en af de större, hvad
folkmängden angår. Den fria andliga verksamheten inom
Karlskoga är också jämförelsevis gammal. Där bor ännu
den gamle predikanten C. J. Nyvall, som i omkring 50 år
verkat som predikant.

Missionshuset blef, då det först byggdes, uppfördt ett
stycke utom byn till följd af tomtförhållanden men
flyttades 1897 in i byn på lämpligare plats. Det blef då också
ombyggdt och fick namnet Salemskyrkan. Den rymmer
omkring 1,000 personer. Ombyggnaden kostade omkring
10,000 kronor.

Ordförande i Karlskoga missionsförening är rektorn
vid praktiska skolan Joh. Lindholm och predikant N. P.
Bergström.

Att döma af S:t Eskilskyrkans i Eskilstuna både namn
och utseende skulle vi naturligtvis säga, att det är en
statskyrka. Den liknar ju med sina två stora torn och flera små
precis Uppsala gamla domkyrka! Men så är det dock icke.
Den tillhör med alla sina torn Eskilstuna missionsförening,
i hvilken banmästare A. Dahlström är ordförande och G.

för Guds folk och ett rum, där eviga lifvets ord
förkunnas. Under gångna tider har man icke så noga räknat
därmed. Kyrkorna byggdes mörka och klumpiga. De
voro — och många äro det delvis ännu — så otrefliga
och kalla, att prästen måste uppträda både inför altare
och på predikstol, klädd i öfverrock och ytterskor, för att
kunna hålla sig varm, under det att åhörarne sutto i
»låd-bänkarne», klädda på samma sätt. Och på samma sätt
var det med många af de första missionshusen. De
liknade mer gråa lador än någonting annat. Mången afhöll
sig därför från att gå, och icke så få af dem, som gingo,
förkylde sig och togo skada till sin hälsa.

Men man hade icke heller då så stora fordringar.
Man var glad och lycklig, bara man kunde få ett hus att
samlas uti. Och de, som skulle uppföra det, voro oftast
få och fattiga. Nu har det dock blifvit helt annorlunda
både inom statskyrkan och våra frikyrkor. Man har
börjat beakta Davids ord: »Se, jag bor i ett hus af cederträ,
men Guds ark bor i ett tapettält». De nya samlingshus,
som uppföras, äro både fina och bekväma. Och genom
reparationer och ombyggnader sättas inånga af de gamla
husen i tidsenligt skick, det ena vackrare och trefligare än
det andra.

Ett och annat af de frikyrkliges kapell är också, hvad
det 3’ttre beträffar, byggdt i fullkomlig statskyrkostil, och
man har också börjat använda benämningen »kyrka». Och
därom kan man ju knappast ha något egentligt att
anmärka, så länge lifvet i församlingen ännu hålles friskt
och målet för all verksamhet är Guds namns
förhärligande och själarnes frälsning. Men vi anse det vara i
högsta grad förkastligt, då någon församling bygger öfver
förmåga och behof. Det saknas tyvärr icke sådana
exempel. Den ekonomiska ställningen har som en följd däraf
blifvit sådan, att de stora skulderna hvilat som en mara
öfver verksamheten. I stället för en liflig andlig
verksamhet i ett enkelt skuldfritt hus har man nu visserligen ett
fint och stort hus men en församling, som suckar under
en stor skuldbörda.

Efter dessa inledande anmärkningar vilja vi lämna en
j| kort beskrifning öfver våra bilder.

På helsidplanschen ha vi tre missionshus och en kyrka.
Den märkligaste af dessa är onekligen den sistnämnda eller
Blasieholmskyrkan, som har sitt namn efter den stadsdel
i Stockholm, där den är uppförd. Den började anläggas
redan 1865 oeh blef tre år därefter invigd. Den kostade
i uppförande omkring 200,000 kronor och har sittplatser
|j för 2,800 personer. Länge var denna kyrka den största

i vårt land men

öfverträffades
sedan af
Betlehemskyrkan i
Göteborg och [-Immanuelskyrkan-]
{+Immanuelskyr-
kan+} i
Stockholm. Blasieholmskyrkan
var allt från sin
första början så
nära förenad
med det aktade
namnet Gustaf
Emanuel
Beskow, att nian
ej gärna kunde
tala om det ena
utan att genast
tänka på det
andra. Kyrkan
kan också med
skäl kallas hans
verk. Han [-inköpte]-] {+in-
köpte]+} tomt,
samlade medel
och lånade pen-

S:t Johanneskyrkan i Jönköping.

Domkyrkan 1 Linköping.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1903/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free