- Project Runeberg -  Julfrid / 1903 /
23

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

* JULFRID *

* 23 *

framtog en tioöring och hade tillreds i handen. När jag
så gick förbi, vände jag mig till honom och sade: »Här har
ni några ören». Till mig framräcktes då tvenne, af värk
alldeles förvissnade händer, och som jag skyndsamt
fortsatte min väg, hörde jag efter mig: »Gud välsigne herrn!»
Och ifrån fontänen i parken, tills jag kom till banken, hörde
jag oaflåtligen ljuda i mitt inre denna röst: >Guds
välsignelse för 10 öre — Guds välsignelse för 10 öre». Jag
blygdes öfver mig själf, som gaf den fattige mannen så
litet — längre fram kom jag dock i tillfälle att gifva
honom något mer — men mången gång sedan dess ha de
där orden, »Guds välsignelse för 10 öre», stått lifligt för
mitt minne och de utgöra en inledande orsak till att denna
uppsats om välsignelse blef skrifven, ehuru det är båttre att få
erfara och mottaga välsignelse än att läsa om densamma.
Att draga ner Guds välsignelse öfver sig för små,
obetydliga gärningar, gjorda i kärlek, det är alla förunnadt, blott

det finnes villiga hjärtan därtill.

* *

*



Det är mycket, som man icke kan se och förklara,
men som likväl är en verklighet och en absolut
nödvändighet för oss att äga. Vi se icke luften, som omgifver
oss, men vi känna den och dess verkan med hvarje
andetag vi taga. Vi se icke vinden eller stormen, som rasar
och susar omkring oss, men vi höra den och förnimma
dess verkningar. Vi se icke vår egen eller andra
människors röst, men vi höra ljudet däraf och taga intryck af
orden som uttalas. Vi se icke når daggen faller, men när
morgonsolens klara strålar återspeglar sin förgyllning och
glans uti daggdropparne då se vi att de hafva fallit. Så
är det också med välsignelsen. Vi se den icke, men vi
förnimma och känna den.

Välsignelse är något obeskrifligt underbart. Man kan
icke säga hvad det är, men man kan icke heller förneka
dess verklighet. Man ser icke, när den faller, och likväl
ser och förnimmer man den tydligt. Den är icke något
materiellt, så att man kan taga på det, men likväl medför och
gifver den materiella ting. Den är icke någon andlig gåfva,
men den tillför oss rikligt andliga gåfvor och utvecklar
betydligt desamma. Den är icke i och för sig lyckan, men
den medför verklig lycka för hvar och en, som blir
delaktig däraf. O, det är en underbar verklighet!

Vi gå in uti en kyrka eller ett missionshus. Mycket
folk strömmar till och fylla hvarje plats. Unga och gamla
komma. Fattiga och rika sitta sida vid sida med
hvarandra. Här är ingen åtskillnad. Alla hafva kommit för
att få någonting; de känna sig behöfvande och utblottade
allesamman — de äro tomma kärl, som önska att blifva
uppfyllda — uppfyllda med goda ting. Det första vi se att
hvar och en gör, när han satt sig ner på sin plats, är att
han böjer hufvudet mot handen och tyst suckar. En
bönesuck uppstiger på elektriskt snabba vingar till Gud —
en suck, en bön om välsignelse. När orgeltonerna brusat
och sången tystnat, framträder predikanten. Han synes
allvarligt berörd af stundens betydelse — han känner det
och synes nästan darrande. Det första han gör är att han
böjer sitt hufvud till bön, och hela församlingen följer
exemplet — alla bedja. Kunde man nu höra allas suckar
och böner, som uppstiga från denna samling, så skulle
de helt visst alla sammanfattas uti det lilla innehållsrika
ordet: välsignelse. Predikanten beder om välsignelse för
sig och sina åhörare och att ordet — Guds ord — han
talar må blifva välsignadt för livar och en. Ahörarne
bedja för sig själfva och för predikanten om samma sak,
om välsignelse. Man erfar och känner att ehuru denna
stund är ämnad och afskild för ett heligt ändamål, så blir
den likväl icke det med allt hvad vi göra däråt, om icke
välsignelsen ofvan ifrån faller ner öfver densamma. Ordet
blir icke lefvande, om det icke blir välsignadt. Predikan,
huru kraftig, huru skön och genomtänkt den än är af
talaren, blir tom och innehållslös, om den icke är smord af
den himmelska smörjeisen — Guds välsignelse. Det erfar

och känner alla troende, och därför är det om ingenting
de bedja så mycket som om välsignelse.

Man ser icke när den himmelska välsignelsens dagg
faller ner vid en andlig sammankomst, men man erfar och
känner den. Stunden blir helig och dyrbar, och ordet,
som förkunnas, går till hjärtat och förklingar ej i luften
eller studsar mot väggarne. Tårar och glädje lysa ur
mångas ögon. Ett tomt hjärta här och ett annat där i
bänkarne blir uppfylldt af hugsvalelse, frid och tröst. Och
när stunden är slut höres detta omdöme: det vat ett
välsignadt möte — ja, ja, det var välsignadt, Gud vare lof
därför! Se, det var andlig välsignelse, som genom något
osynligt himmelens fönster, strömmade ner öfver
sammankomsten och uppfyllde mångas hjärtan.

Det är en varm och kvalmig sommardag. Solen är
glödhet på himlafästet och har varit sådan flera veckor,
och hennes strålar har förtorkat gräset och blomstren på
marken. Säden och rotfrukterna hålla på att brådmogna
— det begynner se betänkligt ut för landtmannens skörd.
Hvarje morgon spanar han efter moln, och hvarje kväll
ser han på solnedgången, om den icke förutspår nederbörd.
Och öfrigt folk pusta af den förfärligt tryckande hettan
och längta efter svalka. Efter en längre tids bidan och
väntan mulnar ändtligen himlen. Solen skymmes af
väldiga moln och ett ymnigt, vederkvickande regn faller —
det faller så mjukt och stilla ner. Hvarje droppe är
välgörande. Den renar luften, den uppfriskar de förtorkade
blomstren och plantorna, den fuktar jorden och gör den
fruktbringande. Hela årets skörd är räddad och genom
detta regn blir det en ymnig skörd. Landtmannens hjärta
fröjdas och glädes däråt och han säger: »Det är ett
välsignadt regn — ja, det har nu regnat ner många millioner
kronor från himmelen.» Och från allas läppar återljuder
det: »Det var ett välsignadt regn!» Hvarje regndroppe, som
föll ner, innehöll något mer än blott vatten — den
innehöll välsignelse. Se, det var lekamlig välsignelse, som
strömmade ner i form af små milliontals regndroppar. Gud är

rik på en mångfald välsignelse.

* *

*



En gammal man långt bortifrån synes med
skyndsamma steg närma sig den lilla staden Sarpat i Israels
land. Det råder en förfärlig hungersnöd i landet, ty intet
regn har fallit på tre år och sex månader. Allt är
upp-brändt och förtorkadt. Alla förrådshus och skafferier äro
fullkomligt tomma. Tusentals människor hafva dessutom
dödt den förfärligt kvalfulla hungersdöden. Och detta har
icke händt af en slump — det har varit en rättvis Guds
straffdom öfver ett ogudaktigt folk. Utanför stadsporten
ser mannen en ensam kvinna, hon är änka, gå och
uppsamla bränsle. Han tilltalar henne och ber om litet
vatten i ett kärl, ty han var törstig. Och då hon gick för
att hämta detta, ropar han efter henne: »Hämta mig ock
ett stycke bröd med!» Den stackars änkan hade icke en
kaka bröd kvar i hela sitt skafferi — hon ägde blott en
hungrig son och själf var hon uthungrad. Med ed
bekräftar hon detta och säger: »Så sant Herren, din Gud,
lefver, jag äger ej en kaka, utan endast en näfve mjöl i
skäppan och litet olja i krukan». Och sina
omständigheter berättar hon vidare och säger: »Att hon var
utgången för att leta upp ett par vedträd och baka den sista
kakan åt sig och sin son, att vi må äta och sedan dö».
Profeten, som talade med kvinnan sade: »Frukta icke!
Gack och gör såsom du har sagt, men baka åt mig först
en kaka. Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i
skäp-kan skall icke taga slut, och oljekrukan skall icke varda
tom intill den dagen då Herren låter regna på jorden».
Och hon gjorde så — hon bakade och bakade, mjölet i
skäppan tog icke slut. Det var ett drygt mjöl. Hon
bakade för sig och sin son och för profeten en tid bortåt,
och ändå tog icke mjölet slut ej heller oljan i krukan.
O, det var ett välsignadt mjöl — ja, det var af Gud
välsignadt och därför räckte det till. En handfull mjöl med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1903/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free