- Project Runeberg -  Julfrid / 1903 /
25

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NERO S£D Ö D.

om Jesus såsom han. Hela hans väsen, anletsdrag och
umgängessätt bar en prägel af frid och ödmjukhet. För
några år sedan ingick han i hvilan. Någon rikedom eller
jordisk förmögenhet efterlämnade han icke, men — han
efterlämnade ett välsignadt minne. Och att till sina barn
och anhöriga efterlämna välsignelse i arf och ett
välsignadt minne — det är mer än att efterlämna stora
jordiska ägodelar. Lyckliga de barn, som få mottaga en sådan
oförgänglig förmögenhet! Ja, lyckliga alla de människor,
som uti sina hem och i sitt lif få erfara att Guds
välsignelse är en stor, ljuflig och outgrundlig verklighet, en rik
och dyrbar skatt att äga.

Den som sår med välsignelse, han skall ock skörda
med välsignelse. 2 Kor. 9: 6.

O. Bång.

En julminncts motbild i
världshistorien.

Ytterligheterna falla ofta ej långt från hvarandra här i
världen. Bilder af de mest motsatta slag aflösa stundom
hvarandra eller förekomma sida vid sida på hennes skådebana.
Huru afskiljas ej dessa juldagar, såsom sig bör, af somliga till helig
glädje och firande på det bästa och värdigaste sätt af det största
minne, som är vardt att firas, under det andra utanför deras
dörrar eller vägg om vägg med dem begagna tillfället att under dem
söla sig i synd och last — kanhända som aldrig eljes under året.
Det är gudsdyrkan och satanstjänst — de största motsatser som
kunna förekomma på jorden, men de möta oss f. ö. ofta bredvid
hvarandra här i lifvet, och att det just sker som bjertast och
tydligast då missljud minst borde förekomma visar, att vi befinna oss
i motsatsernas och ofullkomligheternas värld. Alldeles som Herren
Kristus, när han kom hit ned som människa, mötte en värld, som
var som mest gudsförgäten, då människorna mindre än annars frå-

gade efter honom. Det var synden’i sin
mörkaste gestalt och nåden i sin ljusaste
och härligaste som sågo hvarandra.

Så föddes ock år 37 efter Kristus
eller blott 3 ’/» år efter hans död den man,
som framför andra blifvit betecknad som
hans motståndare och hvars lif, ungefär
lika långt som frälsarens, stod till detta i
samma förhållande som cirkeln till linialen
eller som svart till hvitt. Hans namn var
Lucius Domitius Ahenobarbus, hvilket
sistnämnda han ärft efter sin far. I historien
bär han det sorgligt bekanta namnet Nero.

Det kan synas underligt att erinra
om honom i »Julfrid». Men det sker af
ofvan angifna skäl och därför att någon
genomgående julfrid, som ej måste ses mot
bakgrunden af dylika taflor, ej gifves på
jorden, där syndens minnen som sagdt
städse blanda sig med de heligaste och
största. Julfrid ulan en sådan frånsida kan
ej skrifvas förrän den eviga högtiden
inbryter. då motsatserna äro utplånade och allt
är idel ljuflig harmoni.

Man har frågat, hvad det var som
gjorde kejsar Nero, en människa som
andra, till det vidunder af ondska han var,
en personifikation af allt ondt som kan
tänkas på jorden. Och man måste svara:
nedärfda naturanlag i förening med en
tidsriktning. som i sig gynnade dessa anlag
utan att äga något af den återhållande kraft,
som ligger i kristendomen, men som då
ännu ej hunnit tränga igenom ocli göra sina
verkningar gällande, allra minst på dem,
hvilka likt den romerske härskaren hade
de rikaste tillfällen att fritt utveckla sina
anlag och flyta först i den hejdlösa
materialismens ström. Det heter, att hans
fader vid hans födelse sade, att ett barn af
en sådan fader som han och en moder
sådan som Agrippina — så hette Neros mor
— ej kunde blifva annat än till fördärf.
Och likväl saknades ej heller hos honom goda anlag ocli
förutsättningar — han ägde i vissa afseenden en lysande begåfning. Ja,
»lians själ kunde spegla allt ädelt», säger en känd författare, »men
så som spegeln gör det, utan att bilden ens på ytan lämnar ett
spår».

De filosofiska riktningar, som omfattades af den^tidens
bildade romare och greker, och mellan hvilka han hade att välja,
voro långt ifrån ägnade att upphjälpa en på dylikt sätt utrustad
yngling. Den bästa af dem, stoicismen, resignerade visserligen mot
allt yttre såsom värdelöst, men den saknade den inre sedliga kraft,
som allena kan utbilda den mänskliga karaktären till hvad den
bör vara, och såg t. o. m. hela lifvet från en viss fatalistisk
synpunkt såsom till stor del betydelselöst. Den andra däremot,
epi-kureismen, åt hvilken Nero mest skattade, förföll slutligen till ett
det rena köttets evangelium, för hvilket sinnliga njutningar och
nöjen, och det ju mera raffinerade ocli grofva, desto bättre, voro allt.

Under sådana intryck och föreställningar uppväxte Nero.
Det gällde för honom att »lefva lifvet» och söka undanrödja allt
som kunde hindra honom att släppa lösa sitt kötts lustar, det må
nu ha varit människor eller annat.

Så kom det sig att han vid 24 års ålder var både broder-,
moder- och hustrumördare. Och därmed synes han hafva bitit
hufvudet af alla känslor, som kunde hafva rest sig upp mot hans
onda böjelser, och var i stånd till allt. De sex à sju år, som ännu
återstodo af hans lif och regering, kännetecknas af ett vilddjurs
framfart. Last och brott var hans dags lösen. Hvad som ej böjde
sig för hans åtrå röjdes ur vägen. Skyldiga och oskyldiga föllo för
lians vapen. Bland de förra var åtminstone delvis hans gamle
lärare den relativt gode Seneca. Ty fastän lian i viss mån sökt föra
sin lärjunge på pliktens väg, var han dock icke utan skuld i
dennes utveckling och sitt eget öde. Bland dem åter, som utan
för-skyllan gjordes till föremål för hans misstankar och mördarehand,
voro de kristna, som då börjat finnas i allt större antal i hans
rike. Vildt och utan urskillning rasade förföljelsen emot dem som
aldrig förr, och det såg ut, som hade lian velat tillintetgöra äfven
detta vakna samvete i sin blodiga tillvaro.

Men det går ej. Här hade han träffat på den starkare.
Apostlarne Paulus och Petrus måste gifva sina lif på hans bud.
Men därmed var ej rättfärdigheten bortsopad från jorden, och när
syndamåttet, som här väl var större än någon annan människas,
var rågadt för Nero, kom äfven hans stund att ledan på jorden i
yttre måtto skörda sina gärningars lön. Han, själfhärskaren öfver
millioner, för hvars grymma spira hela deii då kända världen
darrat, måste fly som en vanlig brottsling, öfvergifven af alla utom af
ett par slafvar, som fingo vara honom behjälpligast gifva sig själf
dödshugget. Det skedde i en villa på ett litet landtställe en knapp
fjärdedels svensk miLutanför Rom. Och andra kommo sedan att
bära bort hans lik.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 14:39:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julfrid/1903/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free