- Project Runeberg -  Julfrid / 1903 /
26

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

* 26 * * JULFRID *

Det var efter ett sådant lif som detta och de tecken, som
för öfrigt tycktes visa detsamma, ej underligt, att kejsar Nero länge
betraktades som den personlige Anti-krist. Det torde vara svårt
att uppleta någon större motsats till frälsaren i världshistorien.
Den senare utgaf sitt lif från början till slut för andra i
själfupp-offrande kärlek och hade för egen del ej »en sten, där han kunde
luta sitt hufvud till». Den förre lefde så helt för sig själf och sitt
iordiska lifs tillfredsställande, att han knappt unnade någon mer
att lefva, om ej för att vara ett medel till detta hans måls fyllande,
och när frälsaren dog på korset, oskyldig för skyldiga, dog Nero
såsom den stora skulden till sitt och många andras olyckliga slut.

Och dock var han, som ofvan nämnts, en människa som vi,
utgången från samme evige fader och bestämd för samma saliga
mål. I hans inre rörde sig nog också, i synnerhet under hans
tidigare år, mänskligare känslor och böjelser än de som sedermera
kommo till utbrott hos honom. Ja, historieskrifvaren Tacitus, som
omtalar, att han vid afskedet från sin moder, innan han lät mörda
henne, slöt henne i sin famn och kysste hennes mun och barm,
undrar, om han däri bör se en föreställning, drifven till sin höjd,
eller om icke »sista åsynen af den till sin undergång hastande
modern höll sonens hjärta med att dess vildhet kvar hos henne».

Hans sinne för de sköna konsterna tyda också på ett inneboende
ädlare drag hos honom än dem som kommo till synes i de sätt,
hvarpå han sökte tillfredsställa detta sinne. Men ack, den konsten,
den konsten! Huru har den ej dyrkats som gud och huru
tillbe-des den ej ännu i dag af många som sådan! Men på hvilka
afvägar har den ej fört människan! Huru ha ej bland annat genom
den många kommit så långt bort ifrån den lefvande Guden, att de
med Nero varit färdiga att ropa på sin dödsbädd: Hvilken
konstnär dör icke i mig!

Neros mest framträdande drag, det för hvilket han blifvit
sorgligt känd genom häfderna, var grymhet. Se till att icke äfven
du inom ditt bröst bär på något stycke af Nero’ grymhet i något
afseende, som du kanhända ej tänkt på eller varit vaken öfver,
mol dina närmaste i ditt hem och din omgifning, mot någon eller
några bland dina släktingar och vänner, mot dina medmänniskor
i öfrigt och dem du på ett eller annat sätt kommer i beröring
med, grymhet genom hvad du’gör eller genom hvad du underlåter
att göra — se tillj det nu Hjul, närQdu ställt det som.bäst^och
angenämast för dig själf, se tilljdet alla dagar!

;7imn. ■■ i

Torparens vittnesbörd.

Guds ord är lefvande och kraftigt
ocli skarpare än något tveäggadt svärd
och går igenom, till dess det åtskiljer
lif och anda, leder och märg, och är en
domare öfver tankar och hjärtats uppsåt.

Ebr. 4: 12.

En fattig torpare under ett bruk i V. hade genom evangelii
predikan kommit till bekymmer om sin siäls frälsning.
Han bekände sina synder, fick frid med Gud och började
vittna om honom, som hade fört honom ur mörkret till sitt
underliga ljus. Snart blef genom torparens enfaldiga vittnesbörd om
Herren några själar vunna för Gud. Dessa samlades på lediga
stunder i torparens hem för att gemensamt bedja och åkalla
Herrens namn. Den lilla skaran ökades och andades frid och endräkt.
Så ofta de kunde få predikanter, mottogo de sådana, och Herrens
ord verkade på mångas hjärtan. Men brukets inspektor, en
myndig herre, tyckte icke mera om sin torpare sedan denne börjat
vandra den nya, lefvande vägen, som heter Jesus. Han varnade
torparen för den fara som hotade honom, ifall han fortfor med sitt
»läseri». Men torparen låtsade sig ej höra det, utan fortfor som
förut att samla folk hem till sig.

En dag kom inspektören till torparen mycket ond ocli sade:
»Jag ser att du fortfar med dina läsaredårskaper. Vill du nu sluta
därmed eller vill du flytta?»

»Jag vill ingendera delen, käre inspektor.»

»Ja, men jag säger dig nu för sista gången, att om du ej
upphör att samla folk hem till dig, så är du ledig till afflyttning
nästa 14 mars. Kom i håg det; det är mitt sista ord.»

»Ja så», sade torparen och drog en djup suck.

Torparen fortfor dock liksom förut att förkunna Guds ord i
sitt hus för dem, som ville höra det, och åhörare var det ej brist
uppå. Folket började att bekänna synder och ropa efter nåd.

En dag kom en af brukets underhafvande in på kontoret
och begärde få tala enskildt med brukspatronen. »Nå, hvad vill
du, min gubbe», sade patronen.

»Jag vill omtala för herr brukspatronen, att jag har stulit
skog ifrån honom och beder ödmjukast om förlåtelse samt att få
ersätta skadan med penningar.»

»Hvad säger du, har du stulit skog ifrån mig?»

jJa tyvärr, det har jag gjort.»

»Hur besynnerligt det där», mumlade brukspatron för sig
själf. »Han kommer själf och anger sig för stöld.»

Efter en stunds funderande sade han till torparen: »Jag har
inte tid att höra på dig längre i dag. I morgon har jag bättre
tid. Gå!»

Mannen var knappt utgången förrän en smed kommer in
och begär att få tala vid brukspatronen.

»Hvad vill du?» sade brukspatronen något vresigt.

»Jag kommer för att bekänna en synd.»

>HÅ!

_ - ’ ’

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 14:39:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julfrid/1903/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free