- Project Runeberg -  Julfrid / 1903 /
27

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

* JULFRID

»Bekänna en synd! Hvad är det för en synd?»

»Jag har stulit järn från herr brukspatron. Käre herre,
förlåt mig. Jag vill ersätta skadan dubbelt. Förlåt mig »

»Har du stulit järn?» inföll brukspatronen.

»Ja, tyvärr har jag det.>

»Hvarför har du gjort det?»

»Djäfvulen bedrog mig, herre. Girigheten är en rot till
allt ondt. Förlåt mig.»

»Jag skall resa bort, har ej tid att höra på dig nu. I
morgon skall jag kalla upp er bägge två.»

Andra dagen kom gårdens rättare upp och sade:
»Bäste herr brukspatron, jag vill tala om en sak, som länge legat
på mitt samvete.»

»Hvad är det för en sak?» sade patron, som anade
hvad saken gällde.

»Jo, jag har varit hos herr patron i 7 år, och under
dessa år har jag ofta handlat oärligt mot min husbonde. Jag
har haft magasinsnyckeln om hand, och hvarje år har jag
stulit litet spannmål, som, då jag nu lägger allt tillsammans,
utgör flera tunnor. Käre herr brukspatron, förlåt mig. Drag
af på min lön tills skadan blir fullt godtgjord. Jag lofvar
att aldrig göra så mer. Gud, bevare mig därifrån!»

»Nå, men hvad i all världen kommer åt mitt folk»,
utropade patronen, s Den ene har stulit skog ifrån mig, den
andre järn, den tredje spannmål, och så komma de och
angifva sig själfva. Det där är besynnerligt. Jag tror, I ären
vänstervridna allihop under bruket här, eller hvarifrån
komma sådana griller? Hafven I förlorat ert förstånd, eller hvad
fattas er?»

»Nej, herr brukspatron», svarade rättaren, »vi börja
just nu på att rätt bruka det förstånd, som Herren Gud har
gifvit oss: ’hvilken som syndar, han skall dö’, ty syndens lön
är döden. Vi hafva länge nog lefvat i synd och
orättfärdighet. Det är tid att sluta därmed, om vi icke skola
evinner-ligt förgås. Vi hafva bekänt våra synder inför Gud. Vi vilja
ock bekänna dem inför människor för att få lättade
samveten och åtnjuta frid med Gud och människor.»

»Ja, käre du, jag har ej tid att höra på dig längre,
men säg fort hvad som är orsaken till att du och de andra,
som varit här i samma ärende, ha kommit på sådana
tankar, att själfva angifva er för brott, som I begått? Hafva
prästerna genom stränga predikningar skrämt upp er, säg?»

»Nej, visst icke herr brukspatron. Saken är den, att,
som herr patron kanske vet, vi ha samlats i D. hos torparen
R., som föreläst ur Guds ord och utlagt ordet på enfaldigt
sätt; stundom ha äfven ’kolportörer’ talat där — och så har
Guds ord träffat oss och vi hafva vaknat upp ur syndens mörker.»

>Är det på det viset», inföll brukspatronen. »Ja, jag skall
snart kalla upp er alla tre, så få vidare rådgöra med hvarandra.»

Några dagar därefter kom torparen R. och begärde få tala
vid brukspatronen.

»Hvad vill du, R.?» frågade han.

»Jag skulle ödmjukast be herr brukspatron att få låna ett
par oxar i dag.»

»Hvad skall du ha dem till?»

»Jag skall köra flyttsaker.»

»Hvem åt då?»

»Åt mig själf.»

»Skall du flytta, R.?»

»Ja, tyvärr, det står så till.»

»Hvem har sagt att du skall flytta?»

»Det har inspektören sagt.»

»Hvarför har inspektören sagt det?»

»Jo, därför att några ha samlats i mitt hem för att läsa
Guds ord. Han har varnat mig förut, men, då jag måste mer lyda
Gud än människor, så vardt han ond och sade upp mig.»

»Ja, men jag säger, att du skall icke flytta. Gå du hem och
sköt dig hädanefter som hittills; när eder läsning af Guds ord
halden verkan med sig, att folket blifver ärligt och stilla, då mån I
gärna läsa. Är din bostad otillräcklig, så kom fram till bruket,
där skall du få rum som räcker till. Gå nu hem! Några oxar till
flyttning får du visst icke.»

»Tack, käre herr brukspatron!», utropade torparen. »Gud
välsigne honom!» Och så gick han till sitt hem och fortsatte som
förut med att föreläsa ur Guds ord.

Utrymmet i hans bostad blef snart nog otillräckligt för
sammankomsterna. Han fick därför, enligt brukspatronens löfte, hålla
uppbyggelsemöten a framme vid bruksgården, och det lilla kornet
växte" upp till ett stort träd. Herren vare lofvad evinnerligen!

XXX.

Si, han kommer, vär Messias!
Himlen jublar, vi befrias
Från förbannelse och nöd.
Ende sonen stiger neder,
Evig frälsning han bereder
Åt en värld i synden död.

Ära, ära uti höjden!

Högt ur hjärtat stiger fröjden,

Ty han född därinne är!

Han som famnar himlen, jorden,

Han min julefröjd är vörden,

Är mitt allt i alla här! ERIC.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 14:39:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julfrid/1903/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free