- Project Runeberg -  Julfrid / 1903 /
29

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

* JULFRID * * 29 *

Rik och faltig.

Rikedom och fattigdom äro motsatser, sora förekomma i
lifvet både på det andliga och lekamliga området. Det finns
människor, som äro lekamligt rika, men andligt fattiga,
och det finns människor, som äro lekamligt fattiga, men andligt
rika. Det är svårt att vara fattig i timligt afseende, men det är
förvisso minst lika svårt att känna sig andligen arm. Jordisk
rikedom kan icke lämna någon ersättning för detta armod. — Det
finns också människor, som med hänsyn till sina intellektuel]a
egenskaper kunna sägas vara i besittning af en viss andlig
rikedom, men dock äro
andligen fattiga.

Vi hade, ett
sällskap på tio
personer, suttit tysta en
stund omkring
aftonlampan, efter att
hafva samtalat om
åtskilliga lifvets
spörsmål, då en af
sällskapets
medlemmar, en
medelålders tjänsteman
med en djup
underström af
idealitet i sin karaktär,
parad med en
nykter blick på tingen,
yttrade ofvan
anförda ord. Vi kände till
hans goda
iakttagelseförmåga och hans
konst att kunna
framställa det han
ville säga i
verklighetens lifliga färger,
och därför lyssnade
vi med intresse, då
han fortsatte:

— Under min
studietid hade jag
tvenne kamrater,
med hvilka jag
gärna umgicks. Vi
voro ofta
tillsammans, oaktadt vår
lifsåskådning icke
var densamma. Det
kan förefalla
underligt att vi under
sådana omständigheter kunde komma
öfverens — och det
kunde vi
naturligtvis icke när våra
samtal kom att röra
sig därom, men
genom gemensamhet
i studierna och
åtskilliga andra
intressen drogos vi
dock till hvarandra
— måhända bidrog
härtill i icke
oväsentlig mån att vi
alla tre, unga som
vi voro, ansågo det
ideella i lifvet för
något högt och stort,
och till dettas
riddersman ville vi
göra oss i vårt
framtida lif, om vi än
härutinnan i de
viktigaste fallen
icke skulle komma att stå vid hvarandras sida. Mina båda
kamrater hette Arnhold Bergh och Hjalmar Haglund. Arnhold Bergh
var uppfostrad i ett kristligt hem och hade mottagit i sin själ djupa
intryck därifrån, intryck som icke förrunno, då han trädde mera
ut i lifvet, utan fast mer nitade sig än djupare fast i hans inre.
Därför var han också alltid beredd, när det gällde, att träda inom
området för religionens och kristendomens försvar, och detta gjorde
han med öfvertygelsen, det djupa förståndets och
trosinnerlighe-tens lugna skärpa. — Hjalmar Haglund hade icke i sitt hem
kommit under sådana goda inflytelser. Ytligare än Bergh sträf-

vade han efter att »följa med sin tid», som han sade, i allt. De
allra färskaste tankarna, som i namn af tidsguden »kultur», under
hvilkens mantel, som bekant, döljer sig en hel del, som i själfva
verket har mycket litet med verklig odling att skaffa, framträdde
på det andliga området, ansåg ban sig som en modern människa
böra ansluta sig till. Och fastän han själf, på sitt vis, ville det
godas framgång, ryckte han många gånger på axlarne, när det blef
tal om kristendom och religiöst lif samt mumlade något om
»efter-blifvenhet», såsom så många •kulturkämpar» i våra dagar göra, de

där låta slagorden
och fraserna taga
herraväldet öfver
den lugnt
öfvervägande tanken. 1
samma mån sora
hans förakt för
kristendomen och tör
religionen i
allmänhet och hans
guds-förnekelse antog en
mer utpräglad
karaktär, förmärktes
allt mindre och
mindre det ideella
hos honom, det
utbyttes mot en
egoism, som så mycket
lättare fick makt
med honom, som
ban med
begärlighet insöp hvad så
många af
tidsgudens apostlar
lärde, att människan
skall utveckla sitt
eget jag för att
själf kunna få njuta
så mycket som
möjligt af detta lifvet,
dä intet annat
gåf-ves. Detta nya
moralbud smakade så
bra för många. Och
äfven för Hjalmar
Haglund.

Vi hade ungefär
samtidigt slutat
våra studier. Arnhold
Bergh blef präst,
under det Hjalmar
Haglund, som
redan under sin
studietid sysslade med
skriftställeri,
ägnade sig däråt som
yrkesman, därför tian
ock ägde åtskilliga
förutsättningar.

Båda ha nu
hunnit så långt på sina
lifs vägar, att den
som vet hur det
gått dem kan
af-döma hvilken af de
bådas
lifsåskådnin-gar kommit till
korta, hvilken af
dessa mina f. d.

kamrater blef
verkligt rik och
hvem som blef lika
verkligt fattig.

Arnhold Bergh
tjänstgjorde till en
början som
pastorsadjunkt i en stad, men erhöll inom kort en komministratur i en
landsförsamling. Han gick till utöfvandet af sitt kall med
brinnande nit, paradt med förstånd och omtanke. Hans själ var för
stor för att finna glädje i tillfredsställandet af själfvets begär, ban
hade i stället lärt sig förslå, att hängifvenheten för andras välgång,
offrandet, skänkte hjärtat den bestående tillfredsställelsen, skänkte,
hvad Hjalmar Haglund, alla själfviska sträfvanden till trots — eller
kanske rättare sagdt till följd af dessa sträfvanden — ändå
saknade, nämligen inre frid och lycka.

Arnhold Bergh ådrog sig också församlingsbornas odelade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1903/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free