- Project Runeberg -  Julfrid / 1903 /
30

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

* 30 *

* JULFRID *

sj’mpatier. Visserligen fanns det i församlingen många, som icke
tyckte så mycket om det helgjutet kristliga, som utstrålade från
hans hjärta, ja många kunde t. o. m. känna det besvärligt att vara
i hans närhet, men när man såg, huru han gick omkring bland
de fattiga och sjuka i församlingen och talade tröstefulla,
broderliga ord till dem om Gud som hjälper ur all nöd, om honom,
utan hvilken lifvet icke är något lif och utan hvilken ingen
varaktig tröst och hjälp är att finna och huru han äfven, så långt
hans ekonomiska omständigheter medgåfvo det, lekamligen hjälpte
sina behöfvande församlingsbor — då kunde man ej säga annat än
godt om honom. Och när han från predikstolen i den lilla,
oansenliga, grå ]andtkyrkan förkunnade lagens och evangelii ord i
anda och kraft, icke skonande att med dess rätta namn benämna
synden, vare sig den framträdde mer allmänt i kristligt och
moraliskt fördömliga tidsriktningar eller i enskilda fall på fjärmare eller
närmare håll. men ej heller försummande framhållandet af att
Herren Kristus dött för att frälsa människorna från synden och
att förlåtelse därför kunde erhållas, om sådan i ödmjukhet och
ånger begärdes — ja då var man viss om att Arnhold Bergh var en
präst, som med glädje hade aflagt prästeden.

Arnhold Bergh hade. strax efter det han tillträdt sin
komministerbeställning, gift sig med dol tern till en fabrikör från
hembygden. Han hade förut af öfvertygelse lust den åsikten, att
hemmen utgjorde den sunda grundvalen för samhällets och statens
bestånd. men när han blef gift med en houom jämnbördig, ädel
kvinna och själf fick ett hem, då lärde han sig förs à, hvad hans
öfvertygelse utan egen erfarenhet icke visste, att del egna hemmet
utgjorde en ljuskälla, hvarifrån rika, värmande strålar flödade.
Därför gick han ut att fylla sina plikter med gladare hjärta och
med ljusare blick på allt omkring sig än han eljes skulle ha gjort.
Hans hem blef ock idealet för ett hem. Lika omt}’ckt som han
själf, blef hans hustru. Hon var honom mycket behjälplig i hans
arbete ute bland församlingsborna, och dessa sade så ofta, att just
sådan skall en pastorska vara. Att han för den skull icke
försummade plikterna i sitt e,get hem, behöfver jag icke nämna.
Därinne rådde glad. ljus tro på lifvet och en allvarlig gudsfruktan.
Därinne bodde lyckan. Arnhold Bergh var i ordets djupaste
bemärkelse en rik man. Tv hans rikedom hade sitt hemvist i hans
hjärta. — I hafven hört, huru och hvarför han blef rik. — — —

Arnhold Bergh stannade som komminisler i församlingen
och hade varit där i 18 år. Julaftonen kom med sina rika, sköna
minnen. I komministerbostället voro förberedelserna för
julfiran-det afslutade. Ute var det snö och kallt. Inne var det ljust och
varmt — andligen och lekamligen. Julgranen, som stod nära ett
fönster, var tänd och sände ut genom detta strålknippen af ljus.
Julklapparne voro utdelade, den obligata julaftonmåltiden var
afslutad, och Arnhold Bergh och hans hustru talade om huru rika
de voro. Många gånger förut liade han talat med sin hustru om
sin f. d. studiekamrat Hjalmar Haglund. Han hade sett hans namn
nämnas i tidningarna, af hvilka en del prisade honom för hans
talangfulla författareskap, för hans djärfhet i åsikterna och för den
starka rökelse han så ofta upptände för tidsguden »kulturs»
förkunnelser: själfhäfdelse, fri kärlek, kristendomsförakt nr. m., m. m.
Men nu var det länge sedan han hade hört något om honom.
Äfven nu kom Arnhold Bergh att tänka på Hjalmar Haglund och
sade till sin hustru, att han undrade huru det gått för honom. I

samma ögonblick kom han att kasta sin blick mot fönstret, där
julgranen stod och fick se ett ansikte utanför fönstret. Han gick
genast ut för att se hvem det var och träffade — en främling.
Denne lyfte på hatten och frågade efter komminister Arnhold
Bergh och fick till svar att han nu talade med honom. Arnhold
Bergh bjöd främlingen stiga in. Främlingen hörsammade
inbjudningen, tog af sig hatt och röck samt slog sig ned å den stol, som
framsattes för hans räkning. Så såg han sig omkring i rummet,
och Arnhold Bergh och hans hustru kunde på skiftningarna i hans
anlete iakttaga, att detta hem med de två lyckliga makarne, där
julgranen brann och talade till främlingen om att här inne
härskade ljuset, på honom gjorde ett obeskrifligt intryck. Därefter
log han vemodsfullt mot de två och sade:

— I ären lyckliga och rika. Jag är fattig. — Arnhold,
känner du igen mig V

— Nej, svarade denne.

— Vi voro studiekamrater, du minns Hjalmar Haglund.

Ja, nog mindes Arnhold honom, men Hjalmar hade till sitt
yttre så förändrats, att Arnhold icke kunde känna igen honom.
Arnhold sprang fram, omfamnade houom hjärtligt och bjöd honom
välkommen till sitt och sin hustrus hem.

— Jag har kommit hit för att träffa en vän. Jag är alldeles
ensam, har ingen som tänker vänligt om mig och i mitt inre är
jag djupt olycklig. Men jag är själf skulden därtill. Du minns,
Arnhold, hur vi mången gång råkade i dispyt om våra olika
lifs-åskådningar. Du trodde på kristendomen, jag gjorde det inte. Jag
blef, som du vet, skrifiställare. Jag skref böcker och fick förmånliga
anställningar i åtskilliga huvudstadstidningar. Man sade att mina
böcker och artiklar voro talangfulla, och jag kan ju tro det. Jag
tillhörde den »modärna skönlitteraturen», bekände mig till den s. k.
intelligensaristokratien, jag hånade kristendomen och lärde att
människan skall vara sig själf nog, att människans uppgift är att njuta
lifvet — jag ansåg mig med ett ord vara en riktig kämpe
för,»kulturen». Jag öfvertalade mig själf att jag var lycklig i min
åskådning, fastän jag mången gång kände en tomhet och otillfredsställelse,
som gnagde i mitt inre. Någon gång föll den tanken på mig att jag
borde gifta mig. Men därtill var jag för egoistisk. Jag ville icke binda
mig vid något, ty när jag lärde att andra skulle njuta riktigt af
lifvet, ville jag själf lefva som jag lärde. Och det var icke svårt.
Jag »njöt» af lifvet. Så gingo många år, men allt efter som åren
gingo, tilltog min otillfredsställse. Den började kännas så tung, att
min arbetskraft led däraf. På så sätt miste jag min anställning,
jag miste också härigenom så småningom mina vänner — jag blef
ensam och arm. Jag blef fattig till både själ och kropp. Jag
finner nu att min lifsåskådning gjort bankrutt. Den duger icke till
att göra människan rik och lycklig. Din lifsåskådning var
kristendomen, den har du kämpat för och blifvit rik. Min blef
materialismen, den kämpade jag för och blef fattig.

Här slutade vår vän tjänstemannen sin berättelse. Vi hade
gripits af densamma. Vi hade känt glädje åt Arnhold Bergh och
deltagande med Hjalmar Haglund, oclr vi skildes icke åt förrän vi
fått veta, att, fastän Hjalmar Haglund var fattig, så blef dock äfven
han rik. Denna julafton blef vändpunkten i hans lif.

T—r T.

julstjärnan,

(Från tyskan.)
Af SIGRID WIEDEMANN.

Det var åtta dagar före julafton. — I ett litet, men snyggt
möbleradt rum satt murare Hanels hustru sent på kvällen
vid sin symaskin. Hon vågade knappt se upp, och blott
liksom i flykten for hon då och då med handen öfver ögonen, hvilka
fördunklades af tårar. I en tätt intill väggen slående säng låg en
måhända knappt åttaårig flicka. Hon var blek och aftärd samt
hade slora glänsande ögon. Hon följde med blicken oafvändt den
arbetande kvinnans alla rörelser.

»Mamma», sade slutligen den lilla flickan, »gråt då icke så
mycket.»

»Ack, Maria», svarade kvinnan utan att se upp från sitt
arbete, »om Gud icke genom ett under snart hjälper oss, vet jag
icke, hvad det skall blifva af oss». — Och så fortsatte hon allt
ifrigare med sitt arbete.

»Ack, lilla mamma, om åtia dagar är det ju julafton, och
då skall allt blifva godt igen. Jag gläder mig så mycket åt
julafton.»

»Stackars barn, gläd dig icke. Vi få i år ingen julafton.
Du vet, vi ha blifvit fattiga, mycket fattiga, men ingen vet, huru
illa det står till hos oss. Om du vore frisk och åtminstone hade
kunnat gå i söndagsskolan, så hade du där haft en julafton. Men
nu — Gud sig förbarme! Vi kunna icke ens köpa dig en julgran.»

»Mamma, jag gläder mig ändå åt julafton. Jag kommer i
håg alla de sköna julsånger, som vi hafva läst och sjungit i
söndagsskolan, och jag kan hela julberättelsen utantill. O, mamma,
den är så skön!» Och Marias ögon lyste.

Fru Hanel arbetade oafbrutet, och alltjämt runnö tårarna
utför hennes kinder. Maria sjöng sakta för sig själf en julsång.

»Mamma», sade hon slutligen, »julaftonen var så skön i
skolan, och det skönaste var alltid julstjärnan i granen. Ack, huru
den glänste, mamma! Och vår kära fröken berättade oss alltid
om julstjärnan, som lyser i hvarje hem. Alltid, när jag tillsluter
ögonen, ser jag julstjärnan lysa genom fönstret, och jag drömmer
så ofta om julaftonen och julgranen. Ack, jag gläder mig så myc-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 14:39:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julfrid/1903/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free