- Project Runeberg -  Julfrid / 1903 /
32

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

* 32 * * JULFRID *

sig tidigt. Därefter borttog Gud hans trogna maka. Detta var
ett hårdt slag, men det var blott början till en rad af sorger. Då
kriget utbröt 1870, drogo sönerna till Frankrike, och den gamle
doktorn hörde till deras antal, hvilka med blödande hjärtan sågo
de segrande trupperna återvända. Hans söner hvilade i fransk
jord. Dottern hade blifvit änka och kom med sitt enda barn, en
liten flicka, hem till fadern. Och den ensamme mannen kände sig
åter glad, då han såg sitt barnbarns leenden. Men glädjen varade
icke länge. En barnsjukdom utbröt och fråntog honom äfven denna,
hans ålderdoms tröst. Doktorn blef ensam med sin dotter. De
hade kommit öfverens om, att då det i deras eget hem icke mera
fanns någon julfröjd, de åtminstone skulle bereda de fattiga och
sjuka så mycket de förmådde. Den gamle läkaren hade genom
pröfningar och lidanden blifvit en verklig vän för de fattiga. På
spe kallades ban af många »fattigdoktorn». Han log däråt och
menade, att denna titel var honom kärare än den högsta
ordensutnämning. Under en åtta dagars tid hade han tillsammans med
sin dotter öfverlagt om. huru man på bästa sätt skulle kunna
hjälpa Hanels. Och hans bemödanden hade krönts med framgång.
Han hade lyckats finna arbete för murare Hanel. En ansedd
ho-tellvärd hade lofvat honom att på nyåret gifva Hanel arbetsförtjänst.

»Helena», sade doktorn till sin dotter, »detta skall blifva en
välkommen julgåfva. Men vi måste ställa i ordning en julgran åt lilla
Maria och fästa en stor stjärna i toppen. Julstjärnan är det sjuka
barnets största förhoppning. Ack, Helena! Om jag vore rikare än
jag är, om jag hade femtio kronor. Då kunde jag förskaffa bad åt
det sjuka barnet, och Hanels skulle få flytta ur sin fuktiga boning
så att de blefve friska. Men så långt kan jag icke hjälpa, och pä
en insamling vågar jag icke tänka. Julen medför alltid så många
utgifter för en hvar. Om blott den gode Guden ville låta något
särskildt hända för det stackars barnet! För honom vore det ju
en småsak.»

»Pappa lilla», sade dottern, »vi vilja icke förlora Hanels ur
sikte. Du har icke förrän nu berättat att nöden var så stor Jios
dem.»

»Jag har icke själf vetat det, Helena, eller ens anat det. Men
nu måste nöden vara mycket stor. eljest hade fru Hanel aldrig
yppat något därom. Och det är just därför jag så gärna vill hjälpa».

»Pappa», sade Helena, »jag gäl ut nu. Jag har några
uppköp att göra. Åt lilla Maria skall jag söka ut en docka. Hon
måste hafva något vackert».

Den gamle doktorn nickade vänligt åt sin dotter, då hon
lämnade rummet. Sedan såg han efter i sin anteckningsbok, hvilka
de sjuka voro, som mest voro i behof af hans besök. Han gjorde
sig i ordning att gå ut, då det häftigt knackade på dörren.

»Stig in», ropade doktorn. Och då han såg den inträdande,
tillade han:

»Hvad har händt, min käre Hesse?»

Bankir Hesse, som bodde i husets första våning, var
dödsblek, som om något förskräckligt inträffat. Den gamle doktorn sköt
fram en stol åt honom och frågade än en gång:

»Hvad har då händt? »

»Doktor, doktor», sade Hesse, »vi voro nära att i dag på
julafton förlora vårt harn, tänk er, vår kära lilla Elsa!»

»Men hvad har då händt barnet, käre Hesse, skall jag komma?»

»JVej, nej«; sade Hesse, »Gud vare tack, det behöfs icke.
Såsom ett under är det för mina ögon. Ni skall få höra: Min hustru
var utgången och hade lilla Elsa vid handen. De gingo på ’Breda
gatan, då plötsligt ett par hästar skenade. En förfärlig trängsel
uppstod, lilla Elsa lösrycktes från min hustrus hand och stod midt
i farvägen, då hästarne rusade fram. Min hustru utstötte ett skri
och sjönk tillsammans. Innan någon hinner springa fram, är
barnet omkullkastadt. Det kom under hästarna och vagnen — folket
såg det — och likväl har det ej blifvit skadadt. Gud har på ett
obegripligt sätt utsträckt sin skydddande hand. Doktor, om jag
aldrig förr trott på barnens skyddsänglar eller på underverk, så
tror jag dock från och med i dag på båda. Jag vet nu, att blott
Gud kan beskydda och bevara».

»Tacka ni Gud på edra knän därför», sade doktorn allvarligt
och djupt uppskakad.

»Barnet har blott erhållit några skråmor», fortfor hr Hesse,
»men är för öfrigt oskadadt. Min hustru är ännu litet svag efter
förskräckelsen.»

»Jag vill genast gå till henne», sade doktorn.

Hesse höll honom tillbaka.

»Doktor», sade han, »jag har först något att bedja er om.
Då jag betänkte, hvilken julafton vi skulle hafva haft, om ej den
nådige Guden hållit sin skyddande hand öfver vårt barn, då
lofvade jag vid mig själf att bereda julglädje åt någon, som icke kände
till glädje och lycka. Och det skall ni hjälpa mig med, doktor.
Ni känner ju nöden och eländet bättre än jag. Här har ni pengar,

doktor, och dem skall ni gifva en familj, som är riktigt i behof däraf,
på det att nöden åtminstone till en tid må lindras.» Doktorn
uppvecklade hastigt sedelbunten och räknade penningarna med
strålande ögon:

»Hundra kronor», utropade ban gladt.

»Hesse, ni är sänd af den käre Guden».

Och doktorn berättade om Hanels och om huru han själf
för en kort stund sedan hoppats och önskat, att Gud måtte göra
ett under för att hjälpa lilla Maria.

Bittert gråtande satt fru Hanel på julaftonen vid sin
symaskin. Hon måste arbeta, rastlöst arbeta. Om hon blott haft
några öre för att kunna glädja Maria! Men ingen ville låna
henne. Mannen såg dyster ut. Endast Maria var glad, fastän hon
icke hade någon julgran.

»Mamma’, sade hon, inästa år blir jag kanske frisk, och då
gör du i ordning en julgran med en stor vacker stjärna uti. O,
pappa», utropade hon, »gå ut och se på stjärnorna! Någon af
dem, den skönaste och klaraste, är säkert julstjärnan. Kanhända
får du också se någon julgran.»

»Hvem kommer*, frågade fru Hanel nästan förskräckt, då
det knackade på dörren. Innan hon hann ropa »stig in» inträdde
den gamle doktorn, gladt hälsande.

»Ni, herr doktor», utropade man och hustru förvånade och
liksom med en mun.

»Jag kommer till Maria. Jag skall några minuter hålla för
hennes ögon, så att hon icke ser livad julgubben gör». Så sägande
satte ban handen för Marias ögon.

»Se så, barn, se nu icke upp».

Stumma af förvåning sågo makarna Hanel på frun, som nu
inträdde, åtföljd af en tjänsteflicka, sonl bar en julgran och en korg.
Flickan gick, men frun stannade kvar. Hon flyttade bordet intill
Marias säng, ställde julgranen därpå och lade åtskilliga småsaker
omkring densamma. Där låg en vacker bok och en docka, kakor
och äpplen samt styrkande saker. Slutligen tände hon de små
vaxljusen i granen.

»Nil», utropade den vänlige doktorn förnöjd och tog bort
handen från Marias ögon.

»O, en julgran», jublade barnet. »O. mamma! O, pappa!
Och där är en julstjärna uppe i toppen alldeles sådan som i
söndagsskolan. Huru vacker den är, mamma! Se, pappa, jag fick
likväl en julgran och en julstjärna!»

Doktorns dotter trädde fram till sängen, böjde sig öfver
Maria och kysste henne på pannan sägande:

»Jag har också haft en liten flicka, som hette Maria, och
hon är i himlen. Mitt eget barn kan jag icke glädja mera, men
därför ville jag nu så gärna härmed bereda dig någon liten glädje.»

Med strålande ögon såg Maria på den vänliga frun och de
vackra gåfvorna, och därefter fästes hennes ögon åter på julgranen,
och hon jublade: »O, julstjärna, julstjärna !» Och så strök hon med
handen öfver dockans fina klädning samt såg på den vackra boken.
Hon visste knappt till sig af bara glädje.

Ur stånd att tala stodo Marias föräldrar där. Doktorn gick
fram till dem och sade allvarligt:

»Maria har trott, att julaftonen skulle göra allt godt igen,
och den gode Guden har verkligen för detta barns skull gjort ett
under. Han har räddat ett barn från döden, på det ett annat skulle
varda hjälpt därmed. Jag ensam kunde dock icke hafva gifvit en
sådan hjälp, huru gärna jag än velat det. För er», sade han,
vändande sig till Hanel, »har jag en plats på nyåret, och blir lönen
icke så stor, så är det dock bättre något än intet». — »Och se här,
detta är för er», sade han till fru Hanel och räckte henne
sedelbunten», ty däraf får ni bad till Maria samt betalning till ved
och hyra och på nyåret en bättre bostad». — Och så berättade
doktorn, huru han fått penningarna.

Det var en underbar julafton i den fattiga boningen, hvilken
doktorn lämnat tillsammans med sin dotter, båda åtföljda af
välsignelse från de ur nöden hulpna.

»Ni käre, gode herr doktor», hade Maria sagt. »Nu skall
jag säkert snart blifva frisk».

Murare Hanel och hans hustru hade räckt hvarandra
handen med tårar i ögonen. De sågo på den gyllene stjärnan i
granen och tänkte på den sanna julstjärnan, som lyste öfver
Betlehem vid frälsarens födelse — han, som kommit för både rika och
fattiga — och denna stjärnas glans gjorde deras hjärtan glada.

Maria hade lagt boken på täcket och dockan på armen och
sjöng sakta för sig själf om julträdet, det skönaste af alla träd.

»Och», hviskade hon slutligen till dockan, »julstjärnan är den
skönaste stjärnan i.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1903/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free