Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om Ångermanland. Af Louise Frank
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
JULFRID
ågot om
Ångermanland
FS
lvem af Julfrids läsare har icke hört att
X 1 Norrland äger en utomordentligt storslagen
och härlig natur?
Bland dess landskap är icke så lätt att afgöra,
hvilket som har företräde: det sköna Jemtland
eller det härliga Ångermanland. I A. och
landskapen söder därom nå åsarna på många ställen
ut till kusten och bilda där en ganska betydlig
skärgård. Ångermanland är Norrlands vackraste
och tillika fruktbaraste landskap, och kallas därför
med rätta »Norrlands trädgård». Ångermanälfven,
Sveriges största och präktigaste flod, är 374 km.
lång och uppkommer från 3 källfloder från
Wilhelmina i Vesterbotten, från Jemtland och ända upp
från norska tjällen. Den är segelbar på flera
ställen och särskildt på sträckan Sollefteå—Hernösand,
där den utfaller i Bottniska viken och är där så
bred, att den på flera mils längd mera liknar en
hafsvik än en flod. Vid älfven på denna sträcka
ligga Sveriges flesta och större sågverk, och på en
ö i floden, Sandö, ligger ett stort glasbruk.
Barrskogarna, som omgifva floddalarne, äro här större
än i någon annan trakt af vårt land och lämna
mycket timmer, flera mill. stockar årligen, till
sågning, förädling och utförsel.
De vackraste scenerierna äro på vägen
Hernösand— Sollefteå, omkring no km., där floden
framträder i hela sitt majestät.
Som en underbar märkvärdighet torde äfven
få räknas Faxe-älfven, en af de större källfloderna
till Ångermanälfven, sedan den varit förenad med
densamma en icke obetydlig sträcka, helt
öfverraskande, utan några som helst motiv, skiljer sig
från Ångermanälfven och rinner genom Ramsele,
Edsele och Långsele mycket vackra sjö- och
dalgångar, omkring 120 km. Men omkring 10 km.
ofvan Sollefteå, finner den rätt stora och
vattenrika Faxe-älfven verkligen för godt, att efter många
växlande strider, åter förena sig med den mäktiga
och majestätiska Ångermanälfven. Enighet ger
styrka, söndring försvagar. I och omkring
Sollefteå tycks naturen ha slösat på att gifva fägring
och lif åt allt. Icke blott älfven med sina öar
och egendomliga »nipor», Remsleborgen och den
storartade bron dit, utan de bebyggda omgifvande
höjderna, den höga platå, där Norrlands
trängba-taljon är förlagd, ja allt verkar så harmoniskt
skönt, att det är ett oomtvistadt ämne att Sollefteå
är kanske den vackraste platsen i vårt vackra land.
En dag i juni månad, i slutet af förra
århundradet, var ett sällskap på 8 personer, bland dem
P. W., en prof. Curtis från Chicago — personlig
god vän till P. W. — ute på en turisttur.
Vi följde med ångslupen »Anna», så långt
floden är segelbar norr om Sollefteå, tills vi kommo
till Sveriges högsta järnvägsbro, den s. k.
Forsmobron. Den är 150 fot hög från vattnet upp till
rälsen. Sedan vi tagit plats i en väntad omnibus,
fortsattes färden 40 km., med Liden som mål. När
vi kommo till Resele och foro förbi en vacker
bondgård, säger en af sällskapet: »Här bor
riksdagsman Erik Petter Jonsson» och då var det helt
naturligt att P. W. skulle hälsa på »den man, som
flera år suttit bakom hans rygg i riksdagen». Efter
intagna förfriskningar och gemytligt samspråk följde
Jonsson oss upp på en i närheten varande
utsikts-höjd, så hänförande skön, att motstycke skall vara
svårt att uppvisa. Kanske den resande, som en gång
i Schweiz blef tillfrågad af en annan resande, om
han någonsin sett en så storslagen och härlig natur,
som den vy, som då låg framför dem, stått på
denna höjd förut, ty han svarade mycket
lakoniskt: »Ja, hemma i Ångermanland».
Därefter stannade vi för att hvila på en plats,
där floden forsade och brusade så att de stackars
tusentals timmerstockarne, som voro på väg ner
till sågverken, kämpade som »för lifvet» att följa
med strömmen, somliga stående upprätta, andra
rullande och tumlande öfver och om hvarandra,
och somliga uppkastade på stränderna. En
slående bild af mångas kamp i lifvet för tillvaron.
Vi fortsatte sedan färden med alltjämt nya
utsikter och fingo äfven syn på huru en blåaktig rök
uppsteg ur skogen. Månne en lappkåta? Låt oss
stiga af och gå för att se efter. Ja verkligen. Vi
gå den smala gångstigen fram, och snart äro vi
välkomnade af en lapphund, som mycket noga
undersökte oss, innan vi hunno fram till kåtan.
Därinne sitter en lappgumma och flätar på en
ostkorg, far själf täljer på en träslef. Nu blef
det ett frågande, hvad det var för »herrskap», som
funnit vägen hit till oss »fattiglappar»? Jo, det är
en resande från Amerika och Waldenström. När
gumman hörde det, slog hon ihop händerna och
utbrast; »Åh! är det Waldenström, som jag läst
om i skrifterna»?
Så många som fingo rum togo nu plats på
det friska granriset på jordgolfvet. Sedan gum-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
