Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diamantmakaren. Berättelse. Öfversättning af Aug. Dahlhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
JULFRID
|y>)å en af tempelkvarterets trångaste, mörkaste och
smut-Cylf sigaste gator låg ett stort, förfallet hus.
Källarvåningen hade under några år varit bebodd af en äldre
~ man, som såg fattig oeh eländig ut. Man kallade
honom herr Kobert, och allt man visste om honom var, att
han var broder till en bekant juvelerare och att han under
forna dagar själf drifvit detta yrke.
Hvar gång herr Robert gick gatan nedåt, iklädd sin långa,
gammalmodiga frack, hvilken han bar både vinter och
sommar, var han föremål för stor nyfikenhet, och man framkom,
kvarteret rundt, med gissningar om hvad hans alltid
fullproppade fickor kunde innehålla.
Han hade en dotter, en ung vacker flicka på tjugo år,
med ett stilla och tillbakadraget väsen. Hon broderade och
sålde sina arbeten till åtskilliga butiker. Hon visade sig
ute blott då hon skulle föra sina arbeten till staden eller
göra inköp för hushållet.
En kall vinterafton sutto den gamle guldsmeden och
hans dotter tillsammans i deras usla bostad. Bundt
omkring dem i rummet låg det numrerade smältdeglar och
retorter. På ett stort ekbord såg man metallbitar och
mineralier. I ett hörn var en ässja, från hvilken spred sig ett
klarare ljus på de omkringvarande föremålen, än från det
talgljus, som stod och brann, instucket i en butelj.
I andra ändan af laboratoriet satt Fanny, herr Roberts
dotter, vid ett litet bord, som var betäckt med högar af
garn och dukar. Hon sydde mycket ifrigt och afbröt blott
då och då sitt arbete för att värma sina kalla fingrar.
»Fanny, här har varit någon medan jag varit ute», sade
den gamle med hes, pipande röst, i det han undersökte en
hermetiskt tillsluten degel. »Det är någon som lurar på
mig och vill stjäla ifrån mig min hemlighet »
»Men far, hur kan sådant falla dig in?» frågade flickan
och rodnade.
»Här har varit någon», återtog Robert, >jag vet att du
icke för något pris i världen skulle våga röra mina deglar;
men jag kan se att denna har varit öppnad. Jag vill veta
hvem som varit här.»
Han kastade en misstänksam blick omkring sig och
fick plötsligt ögonen på en handske, som låg på Fannys bord.
»Hvems är denne handske»? ropade han vredgad. ’Jag
vill veta det».
>Du får icke vara ond, far», stammade dottern — »det
var stackars Paul, som var här ett ögonblick».
Diamantmakaren.
Öfversättning af Aug. D.
»Så — har han varit här igtn». Herr Robert kastade
handsken på golfvet. »Jag har ju två gånger visat honom
på dörren. Hur vågar han då komma igen?» . ,
»Han är ju min gamle vän, far, från den tid du och
onkel voro i kompani med hvarandra. Du höll ju så mycket
af Paul och han af dig tills den dagen —»
»Då hans far, min egen bror, förklarade mig för
vansinnig, och vägrade att hjälpa mig att fortsätta mina försök’,
afbröt den gamle häftigt. »Det är orsaken till att jag hvarken
vill se min bror eller någon af dem som höra honom till.
Men lyckas mina försök, så skall jag snart vara rikare än
den rikaste på jorden.»
Fanny suckade. Fadern satte degeln på elden och
begynte att arbeta med blåsbälgen. Under några minuter hörde
man blott gnistornas sprakande.
»Fanny, du får aldrig mer träffa din tillbedjare»,
fortsatte den gamle och höll in med sitt arbete.
»Far, det kan jag inte gå in på». Den unga flickan
tystnade, därefter kastade hon sig gråtande i fadrens armar.
»Yi älska hvarandra så innerligt. Yi voro ju bestämda föl
hvarandra tills så den där olycksaliga striden med farbror
uppstod. Men hur fattig jag än är, har Paul dock varit
mig trogen. Vi behöfva blott ditt samtycke — —».
»Nej, nej, Paul är rik», afbröt han henne; »så länge
jag är fattig, vill jag icke ha något med dem att göra.
Däremot om jag en gång — det vill säga, när jag —».
»Kunde du verkligen en gång ge ditt samtycke, far?»
utbrast Fanny glad. »Det är alltså hopp för oss — men
när? Huru länge skola vi vänta?»
»Tills du kan ge din älskare en lysande utstyrsel, mitt
barn», svarade den gamle bestämdt. »Du måste vänta tills
jag upptäckt den hemlighet jag så länge forskat efter, du
måste vänta tills jag upptäckt konsten att göra diamanter».
Med en bedröfvad min vände Fanny åter till sitt arbete.
Guldsmeden satte åter blåsbälgen i gång, i det han frågade:
»Hvarför tviflar du på en lycklig utgång af mina försök?
Många lärda hafva trott på möjligheten att tillverka
diamanter».
»Paul säger att det skall gå för dig såsom det gått för
andra män, som i forna tider försökt sig på samma konst
och som kallas — —»
»Kallas alkemister, ja visst», log den gamle föraktligt.
»Paul vet alls icke hvad han säger då han liknar mig vid
dem. Ser du Fanny, de skulle göra guld; det var en dum
idé. Guld är en enkel metall; men det är diamanten
däremot icke, han är det rena kolet, eller om du så vill, det
kristalliserade kolet. Hela konsten består alltså i att bringa
det rena kolet att kristallisera sig eller utfinna det sätt,
hvarpå naturen verkar denna kristallisation. Nu har jag
redan förbundit det enkla kolet med öfver åtta hundra
enskilda och sammansatta ämnen. En gång till så många,
och jag har pröfvat alla dem naturen betjänar sig af vid
bildning af ädla stenar. Du ser alltså att jag närmar
mig gåtans lösning och att jag snart — —»
»Och huru många år har du icke redan hållit på med
alla dessa förberedande arbeten, far», frågade Faijiny och fäste
sina mörka, sorgsna ögon på honom.
»Tjugo år; jag arbetade länge därmed innan jag bröt
med min bror.»
»Och nu skall du kanske arbeta tjugo år till och så
erfara att allt var förgäfves», sade Fanny, i det hon lät
hufvudet sjunka för att dölja de frambrytande tårarna.
»Nej, visst icke Fanny, visst icke, mitt, barn», utbrast
den gamle ifrigt, »det skall du icke tänk» Sr här», tillade
han upprymd och visade sin dotter dep glödande degeln.
»Yår lycka ligger måhända redan dold därinne. I den har
jag ett stycke rent kol, när det kristalliseras, lämnar det en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
