- Project Runeberg -  Julfrid / 1904 /
22

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diamantmakaren. Berättelse. Öfversättning af Aug. Dahlhielm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

22

JULFRID

diamant, stor nog, för att alla världens rike måste slå sig
tillsamman för att köpa den>.

Han teg plötsligt och undersökte bekymrad elden.
»Fanny», utbrast han, »vi ha snart intet mer kol kvar; du
måste hämta litet i afton».

»Ja, men jag har nästan inga pengar kvar, och hvad
skola vi lefva af tills jag får mitt arbete färdigt.»

»Skaffa bara koll Vid den tiden står kanske all
världens härlighet till vårt förfogande.»

Fanny gick och kom strax tillbaka med kol. »Gå nu
till sängs, barn», sade den gamle, »jag har icke tid att
sofva förrän på morgonsidan. Bed nu till Gud, barn, att
jag bara måtte lyckas».

Än tyngre till sinnes än vanligt gick hon bort till sin
lilla kammare vid sidan af laboratoriet. Frampå morgonen
blef hon plötsligt väckt af buller från rummet intill. Hon
sprang upp och skyndade in till fadern.

Den gamle guldsmeden tycktes ha fått ett anfall af
vansinne. Allt i verkstaden var kastadt huller om buller. Och
än skrattade han och än grät han. Så fort han fick ögonen
på dottern, slöt han henne hänryckt i sina armar.

»Hvad är det, far?» frågade Fanny förundrad.

»Jag har lyckats göra diamanter I» svarade han och
visade henne två svarta stenar. »Det är diamanter, verkliga
diamanter. Denna gång tar jag icke fel, Fanny. Ett stycke
kol, som jag lade i degeln på elden, har gifvit mig två
diamanter i stället för en; den har gått itu då den bildades.
Vi äro nu rika, rika för hela lifvet.»

Fanny vågade icke dela fadrens glädje än skönt han
tycktes vara viss på sin sak. Han använde återstoden af
natten för att anställa prof på den produkt han funnit, och
det bekräftade sig att stenarne voro verkliga diamanter.

Så fort det blef dag, lämnade han huset för att visa
den störste juveleraren sin upptäckt.

Stolt skred gamle Robert fram genom Paris’ gator, i
hans sätt, i hans ansiktsuttryck låg något högtidligt och
triumferande, som på ett påfallande sätt stack af mot hans
sjukliga utseende. Hans mål var guldsmedskvarteret, och
där steg han in i en af de största butikerna.

»Är herr Chauvin hemma?» frågade han juvelerarens
fru, som satt bakom disken. Hon igenkände genast den
gamle och sade i förtretad ton: »Gå er väg, Kobert; tror
ni att en hofjuvelerare icke har annat att göra än att un
dersöka edra småstenar, som ni kommer och besvärar oss
med?»

Kobert kastade på henne en blick af ringaktning och
medömkan, och skulle helt visst gifvit ett vredgadt svar,
om icke juveleraren själf i detsamma trädt in i butiken.

»Käre yrkesbroder», utbrast Kobert, »jag har en viktig
hemlighet — —».

»Jag tror mig nog kunna gissa den», log juveleraren
godmodigt. »Ni har väl upptäckt konsten att göra
diamanter igen, icke sant?»

Kobert tycktes för ett ögonblick förlora fattningen vid
dessa spefulla ord; men han sansade sig åter och sade ifrigt:
»Denna gång förhåller det sig verkligen så; det är icke något
oäkta kram, något kvarts, som elden bildat, det är verkliga
diamanter, säger jag er, så äkta och rena som de från
Indien eller Brasilien».

• Ja, det är godt och väl», sade Chauvin och kastade
en likgiltig blick på de tvenne stenar, som den gamle
hade lagt på disken. »I dag har jag brådtom, jag skall
hafva två rubinkors färdiga i afton åt den ryske gesanten;
när jag får bättre tid, skall jag undersöka eder produkt».
Han närmade sig dörren in till verkstaden och sände Robert
en vänlig blick till afsked.

»Men det är diamanter, verkliga diamanter», ropade
denne med skärande stämma. »Och det är jag som
tillverkat dem. Se blott på dem. De äro rå, men de äro
äkta; de skära både glas och kristall. Jag förstår mig på
det, jag har ock varit juvelerare i öfver tjugo år. En hvar
af dessa stenar är i sitt oslipade tillstånd värd två tusen
kronor; men jag skall låta dem gå för ett tusen kronor
stycket; jag kan ju naturligtvis göra fler och därtill sådana,
som allt prägladt mynt i Europa ej förslår att betala dem
med».

Hans höga stämma hade vållat att en del folk samlats
framför butiken. Den godmodige juveleraren misste nu
tålamodet.

»Robert», sade han, och pekade på hopen utanför
dörren, »jag önskar att ni ögonblickligen beger er bort; jag
har ingen lust till något upplopp här på gatan».

Den gamle tog sin hatt, stack diamanterna i fickan och
begaf sig till en annan juvelerare. Denne kastade en
medlidsam blick på Roberts torftiga dräkt; men ville, lika litet
som Chauvin, göra sig besvär med att undersöka de
dyrbara stenar som framvisades.

»Gå er väg, min gode man! Mig narrar ingen så lätt.
Hvad ni har är naturligtvis kisel, som knappast är värd
tvä kronor».

»Det är äkta diamanter och jag har själf tillverkat
dem», ropade Robert utom sig.

Juveleraren skrattade honom midt i ansiktet. »Se till
att ni beger er härifrån, min gode diamantmakare», sade
han vänligt; »ni har vändt er till orätt person, mig drar
ingen vid näsan». Därmed vände han den olycklige
Robert ryggen.

»Den dumma människan!» mumlade Robert då han
åter befann sig ute på gatan. »Hur fåfängt det är att förmå
människor att mottaga den rikedom man erbjuder dem».

Han begaf sig till en tredje guldsmed, som betraktade
stenarne uppmärksamt. Han tycktes ej hysa något tvifvel
om deras värde, men frågade med misstrogen min: »Hvar
har ni fått dessa diamanter ifrån?»

Robert utstötte ett skri af glädje. »Ni har alltså
genast på ögonblicket sett att det är verkliga diamanter. Jag
har själf tillverkat dem. I öfver tjugo år har jag arbetat
på denna konst. Dessa stenar har jag funnit i min degel
i natt».

Guldsmeden gjorde stora ögon och stod ett ögonblick
och betraktade honom.

Slutligen sade han: »Här är något galet på (arde.
Antingen är ni förryckt eller en tjuf. Jag tror icke på
möjligheten att göra diamanter. Har ni stulit dem, hvilket
jag är mest böjd för att tro, så vill jag låta eder veta att
jag är en redbar man, som ej har något med polisen att
skaffa. Jag vill därför låta eder gå med edra diamanter,
änskönt jag borde taga dem i förvar tills rätte ägaren kan
upptäckas. Skynda er nu bort härifrån, jag vill icke ha
något med er att göra».

»Så går det, när man gör stora upptäckter», sade
Robert till sig själf, då han ängslig och förvirrad begaf sig
tillbaka till sin boning. »Af den ene anses man som
förryckt, af den andre som en afdanking. Jag skall vända
mig till vetenskapliga sällskap med min hemlighet; jag skall
bli berömd intill världens ände och vinna ära och rikedom».

Under dessa betraktelser hade han åter nått hemmet,
som såg lika svart, uselt och förfallet ut som vanligt. I
förstugan kom Fanny honom tillmötes, blek och orolig.

»Hur har det gått för dig, far?» frågade hon.

»Kära barn», svarade han bedröfvad, »det har än icke
lyckats mig att få sälja mina diamanter, men i afton —
eller i morgon —.»

Fanny svarade icke; hon förde fadren genom den långa,
mörka gången in i laboratoriet. Här lågo några kol på
elden, så att den gamle kunde få värma sina uppfrusna
lemmar, medan hon sökte trösta honom.

»Fanny», sade han, »kan du ge mig något att äta. Jag
är trött och hungrig efter den besvärliga vandringen.»

Den stackars flickan begynte gråta. »Du vet, att jag
köpte kol åt dig för våra sista penningar, och bagaren vill
icke lämna oss mer på kredit».

»Men Fanny, kära Fanny, då har du ju heller
ingenting ätit!» ropade fadren förtviflad. »Du ser ju så trött
ut — är dn sjuk?»

»Nej, det går snart öfver igen», sade Fanny och
försökte att le, men krafterna sveko henne och hon sjönk
af-svimmad i fadrens armar.

»Hvad skall jag taga mig till?» utbrast han förtviflad.
»Jag är rikare än någon furste på jorden, och min dotter
dör af svält.» Han fann litet satt, som dottern icke velat
röra, fick henne att dricka den och störtade därpå ut ur
huset.

Solen hade redan gått ned; en tät dimma låg öfver
gatorna och lyktorna voro tända. Den förtviflade Robert,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 10 00:09:34 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julfrid/1904/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free