- Project Runeberg -  Julfrid / 1904 /
23

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diamantmakaren. Berättelse. Öfversättning af Aug. Dahlhielm - Hans nästa hustru. Af A. E.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

23

JULFRID

hvilkens tankar voro helt förvirrade, visste ej hvart han
skulle vända sig. Det var nu detsamma hvad han kunde
få för diamanterna. I morgon kunde han ju göra fler,
som voro både större och vackrare. I sitt förvirrade tillstånd
tog han till att gå från hus till hus och bjuda ut
diamanterna. Några skrattade honom midt i ansiktet, andra
afvisade honom förargade. Ingen ville ha med honom att göra.

Nu begynte han, marterad af en tilltagande ångest,
springa efter de förbigående och ropa: »Köp mina
diamanter! De äro äkta, det kan jag svärja på; de äro ännu
oslipade; men ni skall få se huru de skola strila, när de blifvit
slipade. De äro värda två tusen kronor stycket, men jag
låter dem gå för sjuttiofem kronor. Får jag icke sälja dem,
så dö min dotter och jag af hunger och köld».

Men de förbigående stannade icke ens; de ansågo
honom for vansinnig. Ibland stannade några omkring honom;
då framvisade han sina diamanter och slog ständigt af på
priset. Han falbjöd dem för sju kronor.

Hån och skratt blef enda svaret på alla hans tårar och
böner. »Han är spritt galen», sade en; »det gäller säkert
ett vad», sade en annan.

»Vill då ingen köpa mina diamanter?» utbrast den gamle,
drifven till det yttersta. »Var då barmhärtig och gif mig
en allmosa — en liten allmosa till mitt stackars barn I»

Knappast hade dessa ord uttalats, förrän hopen skingra
des, och en poliskonstapel framträdde och anhöll honom som
bettlare och lösdrifvare. Han fördes först till närmaste
polisvaktkontor och fick sedan i fängelse tillbringa natten
tillsammans med tjufvar och drinkare.

Tidigt påföljande morgon öppnades fängelsedörren och
Fanny, åtföljd af en ung man, trädde in. »Far, far!» ropade
hon, och kastade sig ned vid sidan af den halmbädd, på
hvilken den gamle låg.

Han öppnade ögonen och hviskade matt: »Så ser jag
dig åter än en gång innan jag dör I Hur har ditt lif blifvit
räddadt?»

»Käre far, Paul kom några ögonblick efter sedan du
hade gått; vi ha sökt efter dig hela natten.»

»Du får ej stanna här ett ögonblick», sade den unge
mannen; »du är fri, onkel, följ med oss!»

»Det är dock en sak, som måste bringas klarhet uti,
innan mannen försättes i frihet», sade poliskonstapeln; »man
har funnit två oslipade diamanter hos honom; vi veta icke,
om de tillhöra honom eller icke såsom rättmätig egendom».

»Jag kan meddela de nödvändiga upplysningarna», sade
Paul. »Min onkel led nöd, men ville icke mottaga något
af mig. Jag lade därför i all hemlighet tvenne tämligen
värdefulla diamanter i hans degel, på det han skulle tro,
att de voro resultatet af hans kemiska sammansättningar
och genom deras försäljning slippa ut ur sin nöd. Min
afsikt var god, men som ni ser, slog det illa ut.»

Ett skärande skri afbröt honom. »Paul, jag har alltså
ingenting funnit, mina ansträngningar ha varit förgäfves.
Hvarför lät du mig icke blifva i min falska tro?»

Han sjönk medvetslös tillbaka ned på halmbädden.

Vår berättelse slutar här, men vi hoppas att gamle
Robert, tillika med Fanny och hennes tillämnade make, icke
lång tid därefter fann den skatt, som är för mer än all
världens ädelstenar och diamanter — diamanten, som en
gång satt, vid Gud faders bröst och sänktes ned till denna
mörka värld för att bringa lif och frälsning åt alla, äfven
åt gamle Robert och hans anhöriga, liksom dig, vår
läsare.

HANS NÄSTA HUSTRU.

»traVranari», sade tant Karin, »vet du, hvad din man skall
"Jkvåz göra, när du är död?»

»Hvad menar du tant?»

»Hvad jag menar. Det skall jag säga dig. Jo, han
skall gifta sig med den vänligaste och saktmodigaste flicka,
han kan iräfla på.»

»Nej, men huru kan tant ...»

»Afbryt mig ej, förrän jag slutat», yttrade tant Karin
med någon skärpa och lutade sig tillbaka i länstolen,
fortsättande med ökad fart sin stickning. »Kanhända hon icke
är så vacker, som du, men hon skall vara vänlig och snäll
Kanhända är hon icke så flink i hushållet, som du, men
hon skall vara mild och vänlig. Det är möjligt, att hon
icke skall älska honom så högt, som du, men hon skall
bestämdt vara mycket snällare och mycket vänligare mot
honom ...»

»Hvart vill du nu komma med detta, tant?»

»Åh, ännu har jag ej sagt allt», fortsatte tant Karin.
»Hvar dag, som går, tvingar du din man att älska denna
vänliga, snälla hustru, som en gång skall intaga din plats,
när du är borta. När herr och fru Ström gingo härifrån i
går afton, gjorde din man blott en enda anmärkning. Han
yttrade endast: ’Ja, hon är verkligen en bra snäll och
vänlig hustru’.»

»Ja, men — tant — —»

»Nej, jag har inte slutat ännu. I dag kom din man
halfvägs öfver köksgolfvet för att bjuda dig de första mogna
päronen, och du besvarade detta med att utbrista: ’Se nu
igen, Karl, hur du sölar ned det nyskurade golfvet med
dina mudderpråmar; du måste gå ut och torka af dig.’
En annan man skulle kastat päronen ut genom fönstret. —
Hur gjorde du nyss? Visade du inte ett riktigt surt ansikte,
då han kysste dig och du råkade bli’ litet våt af hans af

regnet fuktiga skägg? Och sade du inte buttert, att han
gärna kunde låta bli sådant där? När han i skafferiet
vederkvicker sig med ett glas mjölk eller saft, får han
ögonblickligt höra förmaningen att ej spilla något på golfvet.
När han bär en eller annan sak, varnar du ständigt, att
han ej skall förstöra något Från morgon till afton hör
man din skarpa stämma, öfverallt finner du fel och
försummelser, du hinner knappt göra annat, än speja efter hvad
andra göra och icke göra ...»

»Men, tant ...»

»Hör på vidare, mitt barn! De kraftigaste och mest
intelligenta män sätta en kvinnas godhet och vänliga
sinnelag öfver allt annat. Därförutan skall den dugligaste hustru,
vore hon än mästarinna i hushållets skötsel, slutligen
förlora sin mans hängifvenhet. Det finns kanske några få äkta
män, som äro lika lugna och tålmodiga, som din Karl, lika
älskvärda och öfverseende, lika uppoffrande och grannlaga
och så lyckliga genom att älska sin hustru, att deras
tillgifvenhet tum för tum dör bort och slutligen, efter många
missräkningar, försvinner. Men i de flesta fall behöfves det
endast några få år, innan hustrun med gnat och
anmärkningar, äfven gjorda med bästa afsikt, jagat bort lyckan och
förnöjsamheten i hemmet och skapar omkring sig en
irriterande likgiltighet. — Nåja, min lilla Mari, du är ej död
ännu, och den snälla, vänliga kvinnan är icke ännu funnen,
så du har tid att blifva älskvärd, snäll och god, att din
man aldrig kan tänka sig någon bättre och snällare hustru
än du . . .»

Mari hade intet ord till svar. Men hon tycktes hafva
fått något nytt och allvarligt att tänka på. Framtiden skall
visa, huru stor anledning hon slutligen lämnar sin man att
tänka på en annan, en snällare och vänligare hustru i
hennes ställe.

A. E.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 10 00:09:34 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julfrid/1904/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free