- Project Runeberg -  Julfrid / 1904 /
27

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bhilerna. Af A. P. Franklin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

27

JULFRID

»Hellre dö än fly».
De äro ännn
mycket intresserade i jakt
och fiske, och hafva
mer än en gång bedt
mig köpa en bössa och
följa dem på deras
ströftåg genom skog
och mark. Ofta ser
man omkring 15 à 20
stycken med båge och
pilar i hand på väg till
skogen och några
timmar senare återvända
med några harar,
vildsvin eller andra
skogens djnr. Tigrar äro
numera ej så vanliga
som förr. Endast en
gång har jag haft
besök af tigern och han
nöjde sig då med en
kyckling

Så småningom lärde
sig bbilen värdet af
1 boskapsskötsel och
jordbruk och;de flesta
äro nu bosatta’bönder
och reda sig — utom
då torka eller annan
förödelse inträffar —
ganska bra.

De tycka ännu om
att bo i skogen för sig
själ f va och fråga litet
eller intet efter hvad som
försiggår utom dem.

Under denna deras
nomodtid voro de
allmänt fruktade af
om-kringboende stammar
och vanligen benämnda
röfvare och mördare.
En man i Bengalen
blef en gång tillfrågad
hurudan en bhil var.
Hans svar lydde:

»Om du möter en
naken, lömsk man, med
båge och pil i handen,
som tittar dig rakt i
ögonen och utan att
säga ett ord kastar dig
död ned i vägdiket
— dina efterlämnade
släktingar skola med
samma förstå, att
mördaren var en bhil.» — För två år sedan träffade jag en
engelsman, musikdirektör, som i många år bodde på gränsen af
bhilernas område. Som jag var mycket intresserad af bhilerna,
frågade jag honom om ett och annat. »Ni ämnar väl aldrig
gå dit»? sporde han. »Jo!» »Aktaer! Jag känner dem.
Min granne, där jag bodde, hade en stalldräng, som skickades
åt skogen for att skaffa gräs till hästen. Det dröjde både
länge och väl, och då han ej hördes af, gingo vi till sist för
att söka efter honom. Yi funno efter en stund hans kropp
bland buskarne, men hufvudet var borta. Sådant folk får
ni att göra med om ni går dit». Då jag påstod mig ännu
vilja gå, började tårarna att rulla ned för hans kinder. En
annan engelsman, officer, skref till mig ett långt bref, att
jag borde vara försiktig och rädd om lifvet, vetande att
jag bodde bland vildar.

Min evangelist, som borde ha känt till bhilerna mycket
bättre än jag, vågade aldrig gå till hvila, när vi först kommo

Bhilerna i sin älsklingsplats, skogen.

Omkring den lilla hemkvarnen.

hit, utan att ha 5 à6
män, som höllo vakt
omkring honom. För
min del har jag aldrig
haft orsak att känna
mig rädd ibland dem.
Jag har ofta lagt mig
att sofva i deras små
hyddor utan den
minsta fara hvarken för
röfvare eller mördare.
Tar man dem på rätta
sidan och behandlar
dem väl, äro de det
bästa folk man kan
träffa. Hur ofta har
jag ej känt mig
tacksam till både dem och
Gud för deras
bemötande.

Jag kom hit en
främling; de öppnade sina
hus och mottogo mig;
jag var hungrig; de
gåfvo mig att äta; jag var
törstig; de gåfvo mig
att dricka; jag var trött
och de läto mig sofva
i sina sängar och sofvo
själfva på marken; jag
kunde ej deras språk; de
fördrogo min
okunnighet och icke ens
skrattade åt mina många
språkfel. Hade de
någon fest, inbjödo de
alltid mig. Slaktades ett
får, sändes alltid ett
stycke kött till mig.
Så hafva de hitintills
omhuldat och hjälpt
mig fram och kommer
någon och kallar dem
röfvare, mördare,
sämre än djur m. m., så
ställer jag mig på
deras sida, såsom en af
dem och säger: »lär
känna oss först». —

Hur ofta, när jag
tänker på all deras
välvilja mot mig, önskar
jag ej af hela mitt
hjärta att jag måtte
kunna göra dem något godt.
Ja, om möjligt föra
dem till rätta källan
af all godhet: »den gode herden, som gaf sitt lif för fåren».

Sannerligen, de äro såsom får utan herde och behöfva
alla kristnas förböner och sympatier.

Under hungersnöden, hur fasligt fingo de ej lida, och
nu synas lika hårda tider stunda igen!

Få grund af att de bo så långt från järnvägar och stora
städer blefvo de mer eller mindre alldeles glömda af dem
som utdelade hjälp till de nödlidande, tills mer än två
tredjedelar blifvit bortsopade.

I Akkråni-distriktet — där vår station är — som hade
30,000 innevånare, finnas numera endast 5,000 kvar. Hur
skönt att för dessa få förkunna lifvets ord, och hur skönt
att de äro så villiga att tyssnal

Må den, som känner allas öden, förläna dem ännu en
framtid och till sist en plats i sitt himmelska like.

A. P. Franklin.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 14:39:27 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julfrid/1904/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free