- Project Runeberg -  Julfrid / 1904 /
29

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur blifva lycklig eller mannen med mullkrattan. Af Aug. Dahlhielm. Med teckning af fru Jenny Nyström-Stoopendahl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

29

J ü L F RID

detta allt? O nej! Äunu en märkvärdighet
upptäcka vi hos den gamle: hans ögon äro så
inrättade, att han kan se nedåt, men icke uppåt.
Naturligtvis ser han då inte ängeln uppöfver sitt
hufvud, färdig att kröna hans gråa hjässa med
lifvets ovanskliga krona, om bara han ville vända
sig från »det som på jorden är», hö och strå, till
det, som skall förblifva, äfven sedan skapelsens
hörn störtat till grus. Arme, olycklige man, »sök
hvad du söker, men vet, att hvad du söker, är
icke där, hvarest du söker det, utan endast i Gud».

Men är väl denna bild framställd endast för
att åskådliggöra den gripande tilldragelsen i
Krist-innans resa, eller har den ett ord att säga dig
och mig? Låtom oss hvar för sig stanna några
ögonblick och rannsaka oss själfva.

Yi äro skapade till lycka, du och jag. Vår
lyckas stjärna var aldrig ämnad att gå i moln,
utan skulle ha tindrat klar och skön för alltid,
om ej den olyckliga tilldragelsen i paradiset
förändrat vårt öde. Yi mena syndafallet. Bandet
mellan Gud och människan slets; med syndens
inträde i världen råkade allt i den inre och yttre
skapelsen i olag och förvirring, och vi kunna när
som helst med egna ögon se hvilken förödelse
synden åstadkom. O, mörka dag, då vår sanna
lyckas stjärna slocknade! Irrande i natten tvingas
vi af den inre trånaden efter vår förlorade skatt
att söka henne, och spana ifrigt efter hennes
strålar, icke vetande, lik mannen med
mullkrat-tan, hvar vi skola återfinna henne. Några söka
henne i konst och vetenskap, och vända dubbelt
olyckliga tillbaka från lärdomens höjder. Andra
söka henne i ära, rykte och anseende; man kan
säga att man af blod och tårar sammanlimmar
ärestoder åt hjältar och konungar, men själfva •
dö dessa hjältar utan att ha fått varma sina
frusna hjärtan i den sanna lyckans solsken. An- ;
dra söka den i jordisk kärlek och vända svikna
och bedragna om. »Den där rosen, o huru skön
var hon icke! Du räckte ut din hand efter henne,
men när du det gjorde, stack du dig af en dold
tagg, och från den dagen var rosen vissnad i dina
ögon och luktade ej mer så godt». Andra söka
henne i denna jordens skatter, i ägandet och
besittandet af jordiska ägodelar, alldeles såsom
mannen på vår plansch. Andra — ja, hvad skola
vi säga? Jo, säg hellre hvar en vrå finnes, utom
och inom människan, dit hennes trånande ande
icke blickat in och där hon icke sökt sin
förlorade skatt — det där något, som skulle fylla
tomrummet därinne, tillfredsställa själens
omätt-liga hunger, denna själ, som vid allt hvad du

bjöd henne, bara skriade: Mer, mer, mer, mer . . .
Och du drefs ut att söka, alltjämt att söka,
tyvärr alltid på orätt väg, trött, sargad, blödande,
mången gång dignande inen med blicken ännu i
vanmaktens svåraste stunder spejande efter din
sanna lyckas stjärna, om ej en stråle skulle
förråda för dig att du ändtligen funnit henne.
Mången gång trodde du att du funnit henne och
du skyndade dig att göra dig redo, att njuta af
hennes ljus, då du upptäckte, att hvad du
förmenade vara en stjärna, var ett farligt irrbloss, sändt
att vilseleda vandraren och — o ve! — du visste
nu icke hvar du var och långt mindre än förut
visste du hvar din sanna lyckas stjärna brann . . .
»Sök, arme, hvad du söker, men vet, att hvad du
söker, är icke där, hvarest du söker det, utan
endast i Gud.»

Detta är allas erfarenhet. De besynnerliga
ögonen, som mannen med mullkrattan hade, ha
af naturen både du och jag. Yi blicka nedåt
och söka det som på jorden är. Uppåt, uppåt
— ja, dit uppåt vill ej själens öga se, med mindre
än ögonen få undergå en operation, smärtsam i
och för sig, men nyttig och hälsobringande. Ack
ja, ännu mycket mer, ty den för di g från död till
lif. Den heter ny födelse. I densamma dör din
andliga död, om man så kan tala, och födes din
själ till evigt lif. Du dömer dig själf orättfärdig
och begynner så se upp till Gud efter
rättfärdighet. Och med seendet efter honom begynner
mörkret i ditt hjärta att vika. Din sanna lyckas
stjärna glänser fram. Genom »sjäHfördömandets
helvetesfärd, kom du till den himmelsfärd, som
består i att känna Gud» — ja, känna Gud, och
den han har sändt, Jesus Kristus. Jesus Kristus,
se där din sanna lyckas stjärna, som en gång
slocknade i döden för att kunna lysa dig hem
öfver tidens mörka haf till de himmelska landen.
Han kan ännu öppna ögon, så att du med den
lekamligen blinde nödgas instämma: »Ett vet jag,
jag var blind men nu ser jag — jag ser ängeln
med lifvets krona öfver mitt hufvud, jag är
frälst och kronan skall en gång pryda min hjässa
i kretsen af alla frälsta och saliga. Min Jesus,
min dyre Jesus, min sanna lyckas eviga stjärna,
som jag funnit, har gifvit min själ frid, ljus,
hugsvalelse, allt hvad jag behöfver för tid och
evighet; jag är säll.

»En blick på den korsfäste»

gaf mig lifvet. I förening med Gud genom
Jesus Kristus är lycka.» —

Aug. D.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 10 00:09:34 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julfrid/1904/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free