- Project Runeberg -  Julfrid / 1904 /
30

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den lille getherden. Berättelse. Öfversättning af Sigrid Wiedemann

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

30

JULFRID

Den lille gethercLen.

En berättelse om forna tider
(från tyskan)
af Sigrid Wiedemann.

Vid floden
Altmuhl, en biflod till
Donau, ligger byn
Solenhofer. Omkring
en fjärdedels mil
därifrån varseblir man
alldeles bredvid
vägen ett glasbruk. Den
ved, som behöfs för
att uppelda ugnarna
där, kan lätt
anskaffas från
sluttningarna at’ de närliggande
bergen, och fin,
snöhvit sand finns på platsen, på ettj djup af en eller två
fot under jordytan. Långt innan glasbruket var anlagdt,
berömdes denna sand högeligen af husmödrarna i
grannskapet, hvilka brukade använda den för att därmed skura golf,
möbler och husgerådsartiklar. De plägade uppköpa den af
kvinnor, som hade till sin sysselsättning att gräfva upp
sanden och bära den i små påsar till de kringliggande
byarna.

För länge, länge sedan låg denna industri i händerna
på en arbetsam kvinna, som ofta bar på ryggen ända till
femtio skålpund sand och var glad att få utbyta sin börda
mot några få små kopparmynt, som hon stoppade i fickan.
Hon var en medelålders änka och hade ett barn, en gosse
om tolf år, som om sommaren vallade sina grannars getter
tillsammans med sina egna, och om vintern hjälpte sin mor
att få reda på och samla upp sanden från remnorna i
klipporna, när is och snö icke hade gjort den vilda bergsstigen
otillgänglig.

Nu hände det en gång, att det blef en ovanligt sträng
vinter, då dessa stackars människor fingo fara mycket illa,
och ytterlig nöd stod för dörren. Gångstigarna hade länge
varit frusna och betäckta med snö, sä att det icke fanns
någon möjlighet att gräfva upp sanden, som var grunden
till deras lifs uppehälle. Det lilla förråd, som de hade
samlat på hösten, tog slut och därmed äfven det bröd, som detta
satt dem i stånd att förskaffa sig.

Då började de försöka sig på den varmaste sidan af
kullen, där februarisolens strålar delvis smält bort
snömassorna, men utan framgång. De arbetade förgäfves och bröto
sönder sina verktyg utan att få se en skymt af den
efterlängtade skörden under den torra jorden.

Allt foder för getterna var slut, och nu stirrade
hungersnöden fyra stackars varelser i ansiktet. Endast en sorts
föda återstod — och denna delade de alla — nämligen en
tunna kål och rötter, som dock reducerats betydligt
därigenom, att en stor del ruttnat bort.

Djuren förtärde sin del rå, som den kom från tunnan,
men änkan kokade sin och barnets andel af den eländiga
födan och saltade den med bittra tårar. Under hennes tak
var det på samma sätt som hos änkan i Zarpat, som
svarade profeten och sade: »Så sant Herren din Gud lefver,
äger jag ej en kaka utan endast en näfve mjöl i skäppan
och litet olja i krukan. Och se, jag har nu letat upp ett
par vedträn och vill gå och baka därmed åt mig och min
son, att vi må äta och sedan dö.»

Modern ropade ständigt till Herren om hjälp och
lindring i nöden, men himlen tycktes vara »hård som koppar,
så att ingen bön kunde tränga igenom». Men han, som hör
korpungarnes rop, hade icke glömt denna stackars änka.
Han ville blott pröfva hennes tro och sedan hjälpa på ett
långt härligare sätt, än hon någonsin kunnat tänka eller
bedja om, såsom vi längre fram skola se.

Gossen älskade sin moder och visade detta därigenom,
att han aldrig talade om sin egen hunger, utan väntade
tåligt från den ena måltiden till den andra och gjorde hvad

han kunde för att dölja allt, som möjligen skalle kunnat
öka hennes smärta. Men näst modern var det getterna han
mest vårdade sig om, och det kändes, som om hjärtat ville
brista, när han såg de stackars hungriga varelserna ifrigt
skynda fram till tunnan, utsträckande hals och tunga för att
komma åt den föda, som den innehöll. Ackl de kunde icke
hämta någon tröst af gossens löften om det öfverflöd, som
den kommande våren snart skulle bjuda på. Hans hopp
och mod var icke föda för dem och, då han såg, att de
blefvo allt magrare och magrare, beslöt han att för deras
skull göra, hvad han ännu aldrig gjort lör sig själf eller sin
moder.

Detta är en berättelse från den långt aflägsna tiden, då
den katolska religionen var den enda inom kristenheten.
Ännu var icke Kom höljdt i det tjocka mörker, som längre
fram insvepte det, »det mörker, som man kunde taga på»,
därför hade ej heller något rop efter reformationens ljus
ännu uppstigit.

På den tiden uträttade klostren mycket godt. Medan
de stora massorna af folket lågo försänkta i djup
okunnighet, voro klostren de enda lärdomshärdar, som funnos, och
genom dem fick äfven det stackars okunniga och öfvergifna
folket, som icke visste, hvart det skulle vända sig, dä det
råkade i nöd och svårigheter, hjälp och råd.

I Solenhofer fanns ett benediktinerkloster. Dit ställde
vår lille getherde sina steg. Då han kom till dess port,
lyfte han på den tunga portklappen af järn, och på
portvaktens fråga om hans ärende, bad han att lä tala vid
abboten själf.

Han blef införd till denne vördnadsvärde man, och
sedan han pliktskyldigast kysst hans hand, omtalade han, att
han kommit dit för att bedja om en ynnest — nämligen
tillåtelse att samla upp det hö, som de till klostret hörande
korna trampade ned under sina krubbor och ibland
halm-ströet, »ty», sade han, »jag har två getter hemma, som
hålla på att dö af huuger». Abboten förundrade sig öfver
denna begäran och trodde, att den blott var en förevändning
för att kunna komma fram med något annat eller Kanske
för att dölja någon ohederlig afsikt. Han blef dock snart
öfvertygad om, att han hade med en ärlig och uppriktig
själ att göra. Han ställde sådana frågor till gossen, som
voro naturliga för den tiden och under det andliga
regeringssystem, som då var rådande. Gossen upprepade sin
trosbekännelse, Herrens bön och svarade rätt pä flera frågor ur
evangelierna.

»Nu, min son», sade abboten, »får du hvarje dag, när
boskapen föres ut att vattnas, samla höet under deras
krubbor, och om broder Martin, kocken, har någon mat öfver,
skall han gifva dig litet för din egen och din mors räknings.
Sedan gaf han gossen sin välsignelse och lät honom gå, tröstad
och lycklig.

Den dag hade nu kommit, då invånarne i det fattiga
hemmet skulle få lindring i de sista härda pröfningarna.
Våren kom mild och härlig, änkan hade upptäckt ännu en
gifvande sandhåla, och den lille Benedikt —• så var hennes
sons namn — blef åter legd till herde för traktens getter
och vallade sin hjord på sluttningarna af de höga kullarna.
Enligt gammalt bruk fick han skiftes vis sin föda af dem, som
legt honom. Klostret förplägade honom under påsken, vid
pingst tillgodosåg värdshusvärdinnan hans behof, vid
midsommartiden åt han sina middagar hos mjölnaren, och pä
sin födelsedag blef han åter välkomnad till klostret.

Dessutom fattades det honom icke sysselsättning i hans
ensamhet på bergshöjderna. Massor af kalkartad skiffersten,
hvaraf ännu ingen hittills gjort något bruk, tilldrog sig
-Benedikts uppmärksamhet. Han började plocka upp tunna
skifvor däraf och formade dem till kvadrater med tillhjälp
af en liten hammare, som hans fader gjort ät honom för
några år sedan. En ren tillfällighet kom gossen att göra en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 10 00:09:34 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julfrid/1904/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free