- Project Runeberg -  Julfrid / 1904 /
31

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den lille getherden. Berättelse. Öfversättning af Sigrid Wiedemann

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

31

JULFRID

nyttig upptäckt — d. v. s., om det kan kallas tillfällighet,
att personer, som af naturen äro utrustade med
iakttagelseförmåga, handlingskraft och skarpsinne, iakttaga och
uppfinna saker, som andra gå vårdslöst förbi och icke hämta
några lärdomar af. En gång, då Benedikt lagt en af dessa
stenar i sitt knä, ritade han därpå en fyrkant med tillhjälp
af ett kol, som han tog ur askan i sin lilla herdebrasa.
Den tanken slog honom då: »Om jag hade femtio sådana
kvadrater, kunde jag därmed täcka hela golfvet i vår lilla
hydda, och hönsen kunde då icke längre krafsa hål på det,
när regnväder och köld tvinga dem att vara inne. Medan
han tänkte så, slog han sakta och försiktigt på det streck
han ritat med kolet och fann stort behag i det klara,
klingande ljud, som hans lilla hammare åstadkom på stenen.
Men plötsligt blef ljudet allt dofvare och dofvare, liksom af
en sprucken klocka, och slutligen sprittrades den lilla taflan
alldeles längs det raka, svarta strecket. Benedikt tänkte nu,
att han kunde behandla de öfriga sidorna på samma sätt
och började hamra på den andra. Hans slutsats var riktig.
Då han fortsatt pä detta sätt några minuter, låg en
fullkomlig fyrkant framför honom. Med en annan lyckades det
fullt lika bra och så med alla de öfriga. För någon tid
sedan hade han funnit, att man kunde polera stenarna genom
att gnida dem mot hvarandra, men nu tänkte han, att detta
kunde göras mycket lättare med tillhjälp af den fina, hvita
sanden, blandad med litet vatten. Denna upptäckt använde
han genast, och snart hade han en liten samling af vackra,
skinande, kvadratformiga stenar.

Hittills hade han gjort detta blott för sitt nöjes skull
och hade icke talat om sitt arbete för någon, ej ens för sin
moder, i den tanken, att han skulle göra henne en glad
öfverraskning, om han någonsin skulle kunna samla så många
stenar, att de kunde räcka till att täcka golfvet i deras lilla
hydda med.

Han gömde sina skatter här och där i småskogen,
liksom herdegossar ofta bruka gömma de vackra kiselstenar de
finna vid Donaus strand i den ihåliga stammen af något
gammalt träd. Men en afton, då han hade kommit hem
och satt midt emot sin moder vid aftonmåltiden, berättade
hon, att hon samma dag varit med sand ända till Eickstödt
och hade sett biskopen där och stått så nära honom, att hon
kunde höra, hvad han sade.

»Och hvad sade han då, moder?» frågade Benedikt.

»Han stod», svarade hon, »tillsammans med prästerna i
den nya kyrka, han nyss låtit bygga, och de rådgjorde med
hvarandra, om hvilket slags sten, som skulle begagnas till
golfbetäckning. Somliga föreslogo en sort, andra en annan,
tills den ärevördige fadern tvärt afbröt dem genom att säga:

»Nåväl, i morgon klockan elfva på förmiddagen komma
några murare hit frän skilda trakter af landet, och de skola
föra med sig åtskilliga prof på sandsten och marmor. Jag
fruktar blott, att kostnaden för dem blir så stor, att vår börs
icke kan bära utgiften, och vi måste nöja oss med ett golf
af färgade tegelstenar såsom det billigaste.»

»Sade han verkligen så, moder?» utropade gossen, i det
han kastade hornskeden på tallriken. Sedan önskade han
henne stilla godnatt och gick direkt in i sin lilla sofkammare.

Den fattiga sandsäljerskan hade lätt beträffande, livad
biskopen sagt. Strax efter klockan tio påföljande morgon
voro en mängd murare samlade i kyrkan i Eickstödt,
hvarest föga mer än golfvet återstod för byggmästaren att
fullborda. De hade kommit dit på biskopens kallelse från
Tyrolen, trakten af Ficntelberget och Rhenprovinsen^. Hvar
och en medförde sitt eget prof i en liten träask, och dessa
askar ställdes i en rad på ett långt bord.

Efter hand kommo flere personer in i kyrkan och bland
dem några at de herremän, som redan lämnat rikliga bidrag
till densamma och voro villiga att göra ännu mera tör dess
fullbordande. Till sist kom biskopen med prästerna och de
lägre kyrkotjänarne. Man kunde ha trott, att en kyrkosynod
skulle hållas, så stor var samlingen af människor.

Biskopen tog nu fram de polerade stenbitarna nr askarna
och beundrade dem alla samt och synnerligen. När sedan

de små bitarna lades bredvid hvarandra så, att de bildade
ett mönster — hvita, svarta, spräckliga, marmoreradè eller
mångfårgade — kunde man lätt tänka sig hvilken verkan,
som skulle åstadkommas, när en stor mängd af dessa olika
stenar blefvo utbredda öfver eu vidsträckt yta. Men nu
måste man taga priset i betraktande.

Därpå började murarne från de aflägsna piovinserna göra
beräkningar för att se, huru mycket en kvadratfot skulle
komma att kosta, transporten frånräknad. Byggnadschefen
räknade ut på fingrarna huru många kvadratfot, som
behöfdes för det hela, och sekreteraren nämnde summan i rundt tal.

Då biskopen hörde den kontanta summan nämnas, satte
han händerna för öronen, skattmästaren skakade på
hufvudet, och adelsmännen och de andra herremännen stirrade
framför sig med vidöppna ögon. En liten munk blef så
bestört, att han gjorde korstecknet af idel förskräckelse, ty
hans begrepp om penningar voro hämtade från de blygsamma
summor han var van att se i klostrets fattigbössa. Alla sågo
på hvarandra i stum förvåning. I detta ögonblick hördes
ett buller vid den stora kyrkporten. En bondpojke försöker
komma in, medan två hillebardierer vilja drifva bort honom.
Men gossen slinker sig behändigt emellan dem och in i
kyrkan. Han tränger sig igenom hopen och utan att bry sig
om någon annan, går han rakt fram till biskopen, hvilkens
mantel han genast kysser. Sedan framtar ban ur en trasig
mössa tre fyrkantiga stenar, hvardera af en tums tjocklek,
en ljusgul, en blågrå och en marmorerad. Dessa lade han
bredvid hvarandra på bordet. De voro litet våta, ty han
hade doppat dem i en källa, som han gått förbi. Detta
förhöjde emellertid deras skönhet, och man kunde lätt föreställa
sig, huru bra det hela skulle taga sig ut, ifall någonsin en
skicklig handtverkare komme att använda sin konst på dem.

Gossen fann det icke nödvändigt att prisa sin vara, men
såg ifrigt upp i de närvarandes ansikten, under det han med
mössan torkade svetten från pannan.

Biskopen började utfråga honom. Därpå svarade han
öppet, att han var son till sandsäljerskan i Solenhofer, att
han funnit och polerat dessa stenar bland kullarna bakom
klostret och, att han, om flera behöfdes, kunde taga en
stenhuggare med sig till den plats, där de bästa funnos. Yi
behöfva knappt säga, att gossen var Benedikt, vår lille getherde.

Efter moderns samtal vid kvällsmålet aftonen förut
kunde han icke få en blund i sina ögon. En tanke
genomfor hans hjärna, och denna tanke gaf honom ingen ro, utan
dref honom ut på väg till bergen, där hans stensamling låg
och därifrån, lyst af det bleka månljuset, till staden
Eich-stödt. Hans moder blef mycket förskräckt, då hon tidigt
på morgonen kom in för att väcka honom och fann hans
bädd tom. Hon kunde icke gå ut och söka eller ens fråga
efter honom, ty getterna voro redan utsläppta och stodo och
bräkte på vägen. Det var ingenting annat att göra än
handla, som om hennes son vore sjuk. Följaktligen ledde
hon själf getterna upp till betesmarkerna, och där förnötte
hon hela långa dagen under ängsliga, fruktlösa gissningar.
På aftonen, då hon kom i närheten af byn, anförande sin
behornade trupp, varseblef hon några mulåsnor, som
nalkades henne, och hvem tror ni väl satt på den första, om icke
hennes son Benedikt, bakom en af biskopens tjänare, och
såg så förtjust ut, att man lätt kunde förstå, att han på
intet vis tillbringat sin dag oangenämt. Så förhöll det sig
äfven. Biskopen hade beslutat sig för det slags sten,
Benedikt upptäckt, och skickat tillbaka alla murarne med deras
prof. Han hade tagit honom med till sitt palats, där han
gifvit honom ett godt mål under försäkringar, att det skulle
bli rikligt sörjdt för honom och hans mor. Sedan skickade
han honom till Solenhofer i sällskap med stenhuggaren och
byggmästaren för att undersöka platsen.

Biskopen höll sitt ord. Benedikt sattes i lära hos en
murmästare i Eichstödt och, sedan han lärt sig sitt yrke,
bosatte han sig i Solenhofer, där han snart hade full
sysselsättning med all slags stenläggning och stenhuggning, så att
han och hans moder aldrig mera behöfde lida brist på
dagligt bröd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1904/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free