Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På smärtornas väg. Poem af Hulda Sylvén - Fredskonferensen i Karlstad. Af Teodor Telander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULFRID
Där, tänker hon, väntar dem ostörd frid.
— Trångt är i världen vida. —
Åren svinna . . . det blifver liksom
Växte han från hennes sida.
Hon klagar: »Säg, hör detta min son»!
Då hem de vandra den vida mon.
Bekymrad följer Maria sin son,
— Trångt är i världen vida —
Hon ser han täres af ångst och kval,
Hon ser honom kämpa, lida . . .
Lifvet är kamp och lifvet är nöd,
Frestelseöken af synd och död.
Förundrad följer Maria sin son,
— Trångt är i världen vida. —
Han går bland vise, skrymtare, fram,
Som ränker i falskhet smida.
Han trotsar ränker och hot och rop,
Hjälper en fattig klagande hop.
Gladelig följer Maria sin son,
— Trångt är i världen vida. —
Jerusalems portar öppna stå
Till högtid honom förbida.
»Hell Mästare, du, utaf Davids stam»!
Israel hälsar där han drar fram.
På smärtornas väg stå törnen i blom,
— Trångt är i världen vida —
Hon ser man binder en törnekrans,
Törnen, som stinga och svida.
Hans panna kransas af pöbelhop
Och »hell» förvandlas till smäderop.
Då suckar Maria i sorgdränkt sinn . . .
— Trångt är i världen vida —
Smärtornas väg når Golgata berg . . .
Förtviflad hon händer må vrida.
Namnlös smärta . . . där finner hon väl
»Svärdet» tränga i hjärta och själ.
Så skådar Maria sin hjärteskatt,
— Trångt är i världen vida —
Hans kropp i marter, hans själ i brand,
»Min Gud», han börjar att kvida,
»Gud, min Gud, har du lämnat mig här
Fader, o fader, törsten mig tär ...»
Smärtornas väg är så bitter och lång,
— Trångt är i världen vida —
Stjärnlös natt faller tung öfver jord,
Där Jesus, du går att lida.
Tanken vänder till Betlehems stall —
Nu du tillträder ditt offerkall.
Hulda Sylvén.
\ reàsVoxvUrewsew \
Betraktar man företeelserna i lifvet med djupare
blickar, finner man ganska många likheter mellan de
enskilda individerna och hela folk. Iyiksom individen
stundom träffas af förhållanden, som gifva honom
anledning till glädje, och stundom träffas af sorg, få folken
göra liknande erfarenheter. Man skulle härom kunna
ingå på ganska vidlyftiga och nog så intressanta
undersökningar, ägnade att bestyrka riktigheten häraf, men
meningen är ej denna. Jag har blott velat peka därpå
i samband med några rader till efterföljande bild för att
läsarens reflektioner i anledning af desamma skola
erhålla en djupare räckvidd.
Ett exempel, som belyser det sagda, har man i hvad
som detta år träffat det svenska folket, för hvilket 1905,
såsom vi nu måste se det, varit ett sorgens år. Liksotn
individen sörjer öfver ledsamheter och pröfningar, som
träffa honom, har det svenska folket i år haft en
särskild anledning till sorg öfver skilsmässan mellan Sverige
och Norge. Ty man må säga hvad man vill om den
svensk-norska unionens brister och alla de slitningar,
som, bedröfliga i åminnelse, genom densamma
förekommit mellan Sverige och Norge, det står dock fast och
medgifves allmänt såväl af norrmän som svenskar att
den enhet, hvilken dessa båda land under nära ett sekel
bildat, varit dem till gagn och utgjort ett värn mot
faror. I den bitterhet, som måste kännas i hvarje svenskt
hjärta öfver det raffineradt pinsamma sätt, på hvilket
det norska folket af huggit enhetsbandet, mänger sig hos
folket äfven sorgens ymnighet. Vi sörja också öfver
denna behandling från broderhåll, vi sörja öfver förlusten
af^något godt som varit, och vi göra det så mycket mer
som vi, en väsentlig del af den skandinaviska halfön,
därigenom måhända skola komma inför situationer, som
kunna gälla denna halfös folks själfständiga tillvaro.
Året 1905 har för hela världen varit händelsedigert,
ja så rikt på stora omkastningar, att många generationer
icke få upplefva något dylikt. Icke trodde väl vi
svenskar, ehuru vi nogsamt hade kännedom om att det var
en hård tid för unionen, att äfven vårt eljest utom de
stora världshändelserna liggande fädernesland under
samma år skulle bli skådeplatsen för en sådan
omkastning, som skulle hit draga hela den civiliserade världens
blickar samt, ännu mycket mer, göra ett af de djupaste
ingreppen i vårt lands historia. Så skedde dock. Det
kom öfver oss som en ond dröm. Vi brusade upp öfver
det oerhörda uti det norska rättsbrottet den 7 juni, öfver
den gemenhet, som låg i den norska »motiveringen» till
den gamle författningstrogne monarkens afsättning som
norsk konung. Efteråt blefvo vi som förlamade, vi voro
som i en förtrollning, som bröts först då en svensk
regering framlade ett förslag om att Norge skulle få sin
på brottslig väg tillkännagifna vilja fram nära nog utan
vidare. Då återfick svenska folket sig själft, tog själft
hand om saken och skaffade sig en regering, som, då
nationen var enig uti det mindre lyckliga i en
tvångsunions upprätthållande, skötte om afvecklingen af det
unionella mellanhafvandet på ett sätt, som gaf Sverige
upprättelse för den lidna skymfen och som
öfverensstämde med svensk ära och värdighet.
Bilden på andra sidan framställer ett led i denna
afveck-ling. Ett viktigt led. Sannolikt det viktigaste. Ty på
Karlstadskonferensens förhandlingar hängde det om julen
1905 skulle ingå i norden under krigstillstånd. Dessa
förhandlingar voro hemliga, och man vet sålunda icke
hvad därunder förekom. Men man vet dock, att det var
allvarligt nog. De bägge ländernas delegerade ha sagt
oss att det var »hemska dagar», som de aldrig mer vilja
upplefva. Och det berättas, att de svenske delegerades
chef vid ett tillfälle, djupt uppbragt öfver norrmännens
oresonlighet, sprang upp från sin stol, tillropande norr-
— 13 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
