Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En fursteboning. Af C. Nordling. Med vy af prins Eugéns villa på Valdemarsudde - Den gamla bibeln. Af A. Bredin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den helige Ande på den duken, hvilken är hjärtats taflor af
kött, drager de bästa penseldragen att inom oss
framkalla Kristi bild, att sedermera utåt — i det offentliga —
hans kraft må verka genom oss. Utan en intensiv
verksamhet i det tysta, skall aldrig någon skönhet framträda
i det uppenbara. Men nej! Kanske jag nu afviker
alltför mycket från ämnet.
Vi tänka oss aflägga ett besök vid Valdemarsudde
en vacker sommardag. Den hvita fasaden, krönt af ett
brutet tegeltak, skymtar redan fram bakom solmängd
grönska och, då en fiisk bris ifrån saltsjöviken drager
fram genom trädens kronor, sjunga dessa, låt vara, sin
entoniga, men aldrig tröttande sång. Med fantasiens
fötter, som löpa snabbt, hoppa vi upp för trapporna till
terrassen, och utan att begära tillåtelse träda vi in
under den af granitpelare uppburna portiken till
stora hallen med väggar i rödlaserad ek och en tjock
röd matta utbredd på golfvet. Rakt framför oss hafva
vi nu salongen, möblerad med fåtöljer i guld samt
salongs* och öfriga bord i mahogny. Väggarne äro
öfver-klädda af gult siden, och i taket hänger en väldig
ljuskrona af hamrad mässing. Till vänster därom ligger
matsalen med oljemålade väggar och möbel i hvitt och
brunt, men den gå vi förbi samt träda i stället genom
en af dörrarne ut till den mot saltsjön vettande
terrassen. En härlig doft från blomsterrabatterna slår oss till
mötes. Blicken gör utflykter när och vida och söker
fånga in så mycket som möjligt af nejdens skönhet, ty
vi vilja hafva ännu ett sommarminne att ställa fram för
vår syn, när vintern kommer med snö och kyla.
På andra sidan salongen åt staden till ligger ett
förtjusande hörnrum i hvitt med skjutbara fönster och
kupolartadt tak. Det är afsedt till vinterträdgård och
det vore icke underligt om här motiv till mer än en af
furstens taflor erbjöde sig, ty själfva atmosfären där inne
är liksom mättad med konst, och är det möjligt att
om-gifningarne dana artisten, så måste hos hvar och en,
som har förmånen inträda här, något af slik förmåga
framalstras. Men tyvärr är det inom konstens värld
liksom inom andens rike. Möjligheterna måste
förefinnas inom människan själf — i förra fallet medfödda, i
senare fallet pånyttfödda — men under allt en gåfva af
Gud, all skönhets och välsignelses källa.
Vi hinna ej att besöka hvarje rum i den stora
byggnaden, såsom prinsens arbetsrum vid sidan af det förra,
sofrummet, ateliern i vindsvåningen samt hela denna
fil af rum, afsedda för uppvaktning och betjäning, men
när vi nu gå, måste vi se till att vi komma ut
genom den utgång, som framställes på bilden ofvan, ty,
ehuru där tvenne fönster te sig för oss, utgör dock det
ena dörren mot sydsidan. Orneringen mellan fönstren
består af de olika vändkretsarne, skulpterade i sandsten,
med en solvisare nedanför och en strålande sol ofvan.
Häröfver läsa vi devisen: »Sole sole gaudeo», som
betyder: »åt solen, åt solen är jag glad». Ack ja! Gläd
dig åt solen, du furste! Må mycket af dess ljus lysa in
i ditt liksom i allas våra hjärtan, men med ett sken, som
icke förflyktigar. Tidvisaren är långt framskriden,
dagen måhända nära sitt slut, men för dem, som i anda
och sanning äro glada åt solen — jför dem tar dagen
aldrig slut.
C. Nordling.
Den gamla bibeln.
T^Tin gamla bibel är nu två hundra åttiosju år
gam-1 1 mal. Hon trycktes i Stockholm år 1618 »aff
Oloff Oloffson» och hör alltså till första upplagan af
den sagda år utgifna så kallade Gustaf-Adolfsbibeln.
Namnet Gustaf-Adolfsbibel kommer däraf, att det var
på föranstaltande af den unge konung Gustaf Adolf
denna reviderade upplaga af Gustaf Vasas sjuttiosju
år gamla bibelöfversättning kom till stånd. Också
möter på första bladet hjältekonungens bild i
kopparstick, utfördt af Vallentin Staffansson Crautman.
Denna gamla bibel har tjänat ut för längesedan
och efterträdts först af Karl XII:s bibel och sedan
af yngre bibelöfversättningsförsök, och nu
ligger hon i sina massiva läderpärmar mestadels på
parad, ehuru dock icke alltid. Och då hon tages
fram, är det med en dubbel vördnad jag ögnar på
de gamla bladen. Jag vördar dessa blad, emedan de
innehålla det goda Guds ord, men jag vördar dem
ock med den särskilda vördnad, som tillkommer det
åldriga. De tyckas mig jämte historien om Guds
kärlek i Kristus Jesus förtälja likasom en underbar saga
om hjärtan, som tröstats, nugsvalats och vägledts
under dystra, mörka århundraden. De tyckas mig
berätta om hustrur, mödrar och fäder, som under
trettioåriga krigets, den så kallade storhetstidens och den
stora ofredens stormuppfyllda dagar, druckit
hugsva-lelse ur ordets källa. De förtälja sägner om
husfadern och husmodern, som i den tidiga ottan
tillsammans läste ett kapitel ur bibeln, innan spinnrocken
började sitt surr och tröskslagen sina slag emot
log-golfvet, och om brinnande böner för hem och härd,
för kung och fosterland och för sonen, som kämpade
i Gustaf Adolfs här långt borta i okända trakter el-
ler frös bland Polens snödrifvor med Karl X, eller
förtvinade af hemlängtan under de tolf åren i
Sibirien. Hon berättar, denna gamla bibel, om
evighetsvandrare, som hon förgäfves sökt hejda i deras
syndalopp, men ock om hjärtan, som hon förmått att böja
sig och taga emot lif vid Jesu kors.
Jag hyser en bäfvande vördnad för den gamla
boken, ty hon skall blifva min och mångas domare
på Jesu Kristi dag. O, Jesus, hjälp mig, så att hon
icke kommer att vittna emot mig på din dag!
Min gamla bibel påminner genom sin ålder om
Guds ords giltighet från släkte till släkte, och när
jag ser i de åldriga spalterna, så minnes jag Jesu
ord: »Himmelen och jorden skola förgås, men mina
ord skola icke förgås». Luk. 21: 33.
Bibeln är en gammal bok, men hon är icke för
gammal och skall aldrig blifva det, om ock än så
många menaf att det är så. Hon har giltighet för
alla tider. Många maktord, som för sin tid betydde
mycket, gälla icke mer; ingen kan stödja sig på dem,
ingen behöfver taga hänsyn till dem; men Guds ord
skall alltid gälla. Ja, om människor högtidligen
förklara det ogiltigt, så gäller det ändå. Om bibeln
kastas på skräphögen, så talar hon från skräphögen
ord, som ingen makt i världen förmår nedtysta. Att
göra uppror mot bibeln är det hopplösaste af allt.
Det kan icke skada bibeln, men väl upprorsmannen.
Bibeln skadas ej af smädelser, men hon fäller en
afgörande dom öfver smädaren. Att hafva bibeln emot
sig och ändå hoppas på framgång, det är som att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
