- Project Runeberg -  Julfrid / 1905 /
19

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamla bibeln. Af A. Bredin - Hur man tänker om oss på planeten Mars. Af O. Bång

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förslitande arbetet, eller innan man går till detta, huru
stärkande att stilla sig inför Herrens ord! Bibeln
skall icke blott studeras utan — »ätas»! Den blotta,
kalla bokstafskunskapen uppblåser. Den lefvande och
verksamma kunskapen är ett andens verk och vinnes
under ett lif i öfning och erfarenhet af skriftens ord.
Bedjande umgängelse med ordet kan icke annat än
lämna välsignade spår efter sig i en kristens lif och
karaktär. Ju mera barnsligt och tillitsfullt umgänge
med ordet, desto mera kraft. Historien om Guds
rikes segertåg genom världen är ock historien om
själar, som tagit emot ordet såsom Guds ord och
därigenom blifvit starka. Vilja vi nå fram till målet,
öfvervinna fienderna, komma öfver hinder, så måste
vi stärka oss med Herrens ord. Timmarna i
ensamhet vid bibeln äro ej förlorade timmar. »Men jag
har icke tid.» Du får då i stället tid till kraftlösa
timmar, tid att rätta misstag, som kunnat undvikas,
tid att begråta felsteg, tid att mattas i anden, tid att
draga öfver dig dom för försummelser. Det stundar
till julhelg med så många lediga stunder. Skall det
då blifva tid att tränga in i något stycke af
evangelium?

Det är ett fast ord och värdt att på allt sätt
mottagas, att Kristus Jesus har kommit i världen för att
frälsa syndare.
1 Tim. 1: 15.

        Alfred Bredin.

Hur man tänker om oss på planeten Mars.



Skiss af O. Bång.

I djupa skogen — tyst — jag hör något — hvad är det
jag hör? En vemodsfull suck och klagan. Hvem
suckar? — Hvarifrån härleder sig detta melankoliska ljud
af klagolåt? — Från skapelsen, som suckar och våndas.
Hvaröfver? Är det missljud i skapelsen? — där allt annars
är så harmoniskt — där allt lyder den minsta vink af sin
skapare — där vindens susning genom trädens kronor äro
harpotoner uppstämda till Guds pris — där solen går upp
på klockslaget och ned på klockslaget och har gjort så allt
ifrån den stund då den sattes i brand — där intet är högt
och stort eller litet och obetydligt, utan där det lilla är lika
stort som det stora och det stora lika litet som det lilla —
där liljan och rosen sprida sin fina doft oafsedt hvar de växa
eller likgiltigt om det är grefvens eller torparens luktorganer
som få del däraf — där icke en sparf faller till marken Guds
vilja förutan — där allt, med ett ord, är lydnad, fullkomlig
lydnad
— hörs i denna underbara skapelsevärld vemodig
klagan? Ja, jag hörde det nyss i kvällsstunden och jag har
ofta hört det när jag ensam suttit, gömd i skogens sköte, och
lyssnat till vindens sus och trastens sång eller när jag vid
Vetterstranden eller hafvet iakttagit de skummande böljornas
brus, aktgifvande på deras lek samt tysta hviskning.
Hvaröfver suckar då skapelsen? Törs jag profetera — törs jag
utsäga det? Jo, öfver människosläktets förnedring och
frivilliga träldom. — Ännu hör jag ljudvågorna från den bleke
ynglingens röst, då jag besökte honom, där han låg på
försörjningsinrättningens bädd och där han äfven för några år
sedan slutade sina dagar; han kvad:

»O, vore jag fri som furan, som står
där borta pa fjället och lyss —
till vindarnes sång, till trasten, som slår
i dess krona — — — — — —
O nej, långt mera fri än trasten
och furan jag önskar att bli!»


Det är förunderligt att människan, skapelsens krona,
mästerverket på allt skapadt, hon, som är beredd, danad och
ämnad att lägga allt under sig och som har så stora
resurser därtill framför andra skapade varelser, själf ligger
under i träldom för skamliga begär och särskildt för
rusdrycksbegäret. Skapelsen suckar öfver denna människans förnedring
och träldom, och hon trånar därför efter en ny tid.

Hvem kan tro att den där mannen, som står och
håller sitt glas, är en träl eller slaf. Hvarunder? Jo,
under spetsglaset med den hvita, gula eller röda vätskan
uti. Understundom inser han att det icke är så bra att
begagna det, men han kan icke låta bli vid festliga tillfällen,
isynnerhet när tal skall hållas. Hvilken besynnerlig sedvänja
att stå med glaset i hand och hålla tal! O, du hemska
rusdrycksdemon, hvad du har förvridit förståndet hos människan,
och hvad olyckliga offer du har på ditt samvete! —
Samvete — nej, du har inget samvete alls. Du är samvetslös
och dina tjänstedrängar eller handtlangare gör du äfven
samvetslösa. Du kan se tusentals människolif, gamla och unga,
dagligen nedmyllas i en för tidig graf af de invärtes
brännsår du gifvit dem. Du kan se olyckliga hustrur och
uthungrade barn i hundratusental fälla bittra tårar öfver det fördärf
din brännheta vara åstadkommer. Du åser lugnt och
kallblodigt hurusom nya fängelser, fattighus och dårhus byggas,
emedan de förutvarande blifvit öfverfyllda af olyckliga offer
för din lagliga handterings skull — du åser detta och
»bröstas» ändå. Du sitter tryggt på din tron och yfves att
stater och kommuner, landsting och hushållningssällskap,
monarker och politiker, rika och fattiga, affärsmän och
riksdagsmän, millionärer och trashankar, lärde och olärde, män och
kvinnor falla tillbedjande ned för dig och kyssa din
skurkaktiga fot. O, vid tanken på denna människosläktets djupa
förnedring och det myckna elände, den stora nöd och sorg,
de tårar och den förbannelse samt det öfverfulla hus i
dödsriket, som träldomen under rusdryckerna åstadkommer,
begynte det att mörkna allt mer och mer omkring mig, där jag
satt i den djupa skogen, och jag hörde på nytt — skapelsens
suckan och klagan!


Då, när det blef för mörkt omkring mig på jorden,
blickade jag uppåt och mellan trädens kronor såg jag en
strålande ljus stjärnevärld. Något i väster såg jag vår närmaste
granne, planeten Mars, gå stilla och lugnt sin bana i rymden.

Det påstås af astronomerna att Mars är befolkad. Jag
antar att så är förhållandet, ty Guds hus och boningar, som
han tillredt åt sina skapade varelser, äro många. Planeten
Mars liknar mycket vår jord, ehuru där är mycket varmare
än hos oss. Invånarne där bo mera åt polartrakterna till och
ej å midten. Deras forskningar sträcka sig åt ekvatorn i
stället för hos oss till polerna. Dessutom forska de mycket i
astronomi och i denna vetenskap stå de långt före oss.
Deras stora kikare och teleskåp äro för det mesta vända åt
planeten Tellus, vår jord, och de observera mycket noga hvad
där sker. Genom det glänsande hvita sken, som
understundom synes å Mars, hvilket somliga af våra astronomer taga
för teckenblänkare och tro att Mars-innevånarne därmed vilja
tala till oss jordmänniskor, men hvilket språk vi ännu icke
riktigt kunna fatta, är det tydligt och klart att planeten Mars
är ljusare och härligare än vår värld. Denna glans och
härlighet, detta ljus kommer sig af följande:

Vår jord har blifvit mörk och dyster och synes blifva
det allt mer och mer på grund af det tilltagande missnöjet
hos människosläktet. Lifvets klara himmel är ofta betäckt
med stora, svarta moln, som skymma bort solen, och djupa,
tunga suckar höras från naturen och skapelsen. Och
hvarför? Jo, till stor del för rusdryckshandteringens skull. Denna
girighetens affär — och girigheten är en rot till allt ondt —
sprider ve och förbannelse omkring sig öfver allt på vår jord.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:05:47 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julfrid/1905/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free