Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nödrop. Af Maria Friman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULFRID
trax nedanför Ulfberget flöt Ljusne älf, som nu i vinterns
dar hade ett tjockt lager af is och snö öfver sin blanka
yta. På dess tron lågo fyra à fem små rödmålade
hus med hvita fönster och knutar, i hvilka senare
kölden smällde med skarpa slag. Utanför ett af dessa hus stod Åke
Gudmundssons hustru, Margret, och såg bort öfver landsvägen, som
var helt smal och på hvars sidor höga snövallar voro uppkastade.
Hon väntade hem sin man och sin fjortonårige gosse, hvilka sedan
några månader tillbaka varit sysselsatta med skogsarbete flera mil
norr ut, men som på själfva julafton skulle komma åter
tillsamman med flera andra arbetare.
Margret var ännu en ung kvinna, blott ett par och trettio år,
stor och stark som en duktig karl och till följd däraf modig och
oförtruten, och kunde med lugn se en fara i ögonen. Gent emot
sin man och son kunde ingen vara mera öm och uppoffrande än
hon, och någon möda för deras skull kände hon ej till. He.a den
långa hösten hade hon setat ensam i stugan, där det skulle ha
känts ensamt och tomt, om hon icke varit af ett verksamt sinne,
som sysslade från morgon till kväll med allt som var behöfligt för
det lilla hemmet.
I dag hade hon varit tidigare uppe än vanligt, för att göra
allt så fint och blankt som möjligt i stugan, och göra förberedelser
till julen. Vinterdagen är kort i dessa nordliga trakter och redan
vid tvåtiden började det skymma, men den hvitklädda marken och
den höga himlen med sina norrskensflammor gjorde kvällen ljus.
Därför kunde Margret redan på långt håll se då hennes man och
son kommo.
Det var icke med några liffulla, passionerade känsloutbrott
dessa tre hälsade hvarandra; blott ett »god kväll» från de
kommande och ett »välkommen» från Margret, och så gingo de in i
stugan, men de logo och sågo så innerligt belåtna ut.
I Gudmundssons hem brukades julen firas så att Jesus fick
vara med på sin födelsedagsfest, ty både man och hustru hade
sedan unga år varit troende kristna, fast kampen för tillvaron ofta
gjorde dem ljumma och tröga i sitt andliga lif.
Vid den öppna spiseln slogo sig Åke och Elof ned, medan
Margret framsatte mat och kaffe på det i förväg dukade julbordet.
»Hör, far», sade Elof, »det ropar bestämdt därute; hvad månne
det vara?»
Åke lyssnade, det hördes ett rop och åter ett.
Margret kom in med sin blanka kaffekanna och satte den på
bordet, hon hörde inte detta utan bjöd dem sitta ned vid
detsamma, men Åke ville först gå ut och höra hvad det var som
ropade, och så följdes de åt ut alla tre.
»Det är nödrop», sade nu mannen, »men det kommer icke
från älfven utan norrut från myren, kanske någon brutit sina
skidor.»
Att bryta sina skidor ute i skogen, där den lösa snön ligger
flera alnar djup, är nära nog liktydigt med att förlora lifvet, ty
att söka komma fram gående utan dem, då man för hvarje steg
sjunker ned till armarna, mattar snart ut alla krafter, och
uttröttad sjunker till slut vandraren ned och hans död är säker, om icke
hjälp kommer.
Nödropet ljöd hemskt i kvällens frid gång efter annan.
»Skola vi inte taga våra skidor och gå ut ett slag norr ut?»
frågade Elof sin far.
»Jo, kanske det», svarade Åke och gick mot stugan för att
hämta deras pälsjackor, medan gossen tog ned skidorna från väggen.
Margret följde med in, men såg misslynt ut, hon hade allt
tillredt för högtidskvällen och nu skulle de båda ut igen.
»Men, Åke, skall du och Elof verkligen gifva er af», sade hon,
»hvem vet om det är någon fara å färde. Här har i dag dragit
fram en hel del karlar, som återvändt från skogarna till sina hem
och de flesta voro druckna, säkert är det de som ropa till hvarandras
Åke blef obeslutsam. Han såg mot dörren, där hans son nu
frågande och väntande stod. Hur skulle han göra?
»Ah, kom in, Elof», sade Margret, »det är inte något nödrop,
utan I gifven er af i onödan. Du Åke klagade nyss öfver
hufvudvärk, du kan bli riktigt sjuk, om du nu begifver dig ut igen.»
Åke såg på det väl uppfyllda julbordet och tog ett steg
framåt och Elof kom in och stängde dörren.
Då hördes åter ett rop, men matt och liksom gnällande.
»Det var vindflöjeln, det där», sade Margret, »här blir
sunnanvind. Se där, Elof, tänd du grenljuset och sätt på bordet och du,
Åke, lägg på mera ved i spiseln.»
Strax därefter sutto de i lugn och trefnad kring julbordet
och talade om hur de hvar på sitt håll haft det under hösten.
Åke syntes ibland lyssna efter nödropet, men då allt var tyst
därute glömde han helt att ens tänka därpå.
Men Margret däremot, som afstyrt sin mans och sons
mening att begifva sig ut och höra hur det var med ropet därute,
hon låg om kvällen länge vaken och tänkte därpå och kände sig,
innan sömnen kom, riktigt ångestfull, ty tänk om det verkligen
varit nöd å färde därute på den stora myren.
De första juldagarna gingo i fridfull ro och trefnad i det lilla
hemmet, men Åke strök sig ofta öfver pannan och satt tyst och
olustig vid spiseln, han var mot vanan icke kry.
En närboende kvinna kom till Gudmundssons en afton och
frågade dem om de hört hur det gått med Sven Göranssons gosse,
men det hade ju ingen gjort.
Hon berättade då att hans mor, som bodde en mil därifrån,
väntat hem honom julafton, då han med flera kamrater skulle
komma hem från skogsarbetet, men då han icke hördes af
hvarken den dagen eller de följande, gingo flera ut att söka honom,
ty modern hade på förfrågan hört att han i mindre nyktert
tillstånd ämnade sig hem öfver myren på skidor.
»Fann man honom?» skrek Margret till.
»Ja», svarade kvinnan, »men kall och död, hans ena skida
hade brustit och man såg att han länge arbetat sig fram genom
att gå till fots i den djupa snön, tills han sannolikt uttröttad lagt
sig ned och somnat in för alltid. Hans stackars mor, som ju är
änka, sörjer hårdt, hon vet att ingen drinkare har ingång i Guds
rike och därtill var han hennes enda jordiska stöd.»
Margrets röda kind hade blifvit så blek och med ångest i
blicken mötte hon sin mans, som ock fått ett ängsligt uttryck.
Ingen af dem talade ett ord sedan därom, men vid kvällsbönen
grät Margret och bad om syndernas förlåtelse så som aldrig förr.
Denna natt sof Margret föga, hon tyckte sig jämt höra
nödrop norr ut på myren och till slut så underbart tydligt, att hon
satte sig upp i sängen och lyssnade, det kunde icke vara blott
inbillning, något måste det vara som suckade och gaf ett sorgligt
ljud. Och hon misstog sig icke, det var hennes egen man, som
suckade och jämrade sig i sömnen.
Efter en stund ropade han lågt på henne, han var sjuk,
mycket sjuk, sade han.
Nu följde nätter och dagar, fulla af oro och ångest för Margret,
och lidande och plågor för Åke. Till en början hade de alla hopp
om hans tillfrisknande, ty han var ju både ung och stark, men
detta hopp bleknade mer och mer. Alla stunder, då Margret hade
någon ledighet, bad hon Gud att få behålla sin make och att hon
icke skulle straffas med hans bortgång ur tiden för att hon hindrat
honom att taga kunskap om nödropet. Men Åke blef allt sämre
och sämre, och något annat svar än detta nödrop från myren
tyckte hon sig ej förnimma.
En natt, då norrskensflammorna brunno starkt på den
svartblåa himmelen, lågo Margret och Elof på knä vid Åkes bädd, hon
stel och kall som döden själf, sonen klagande och bedjande om
fadershjälpen där ofvan, ty nu ägde han ej någon sådan mera här
på jorden.
Hvad som egentligen gjort Margret till en troende kristen, det
var begrundandet af Guds kärlek, som alltid fyllde hennes hjärta
af salighet när hon läste: »Så älskade Gud världen att han utgaf
sin ende son», men nu lade sig tvifvel om Guds kärlek och
förbarmande som ett bårtäcke öfver hennes själ.
Hon hade bedit om förlåtelse, men fått ett hårdt straff till
svar; icke kunde kärleken handla så?
Någon trosvän hade sagt Margret att hon var en ljum kristen,
och hon var det åtminstone tidtals, då jordiska omsorger upptog
henne mer än vanligt, men samme trosvän menade, att Herren
skulle sända henne en tuktan, som förde henne närmare honom;
nu hade den kommit, men den hade gjort henne till Guds ovän.
Dock kunde hon ej helt lefva utan Gud, hon läste nu som förr sin
— 31 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
