Se, vilket människovimmel
Där under stjärneklar himmel!
Hör huru bjällrorna klinga,
Åkarna tömmarna svinga!
Säg, vilken makt uti världen
Drev denna natt dem på färden
Längs med de gnistrande fälten
Från tusen hem mer än hälvten?

Se, vilket människovimmel
Där under stjärneklar himmel!
Säg, varför ila de unga?
Nu inga steg kännas tunga
Ja, vilken manande stämma
Bjöd mäktigt: stannen ej hemma!
Vem bad de vuxna och barnen
Snabbt ut i den heliga natten?

Det var julklockorna kära,
Som alltid kallelsen bära:
»Till templet, till templet Ni alla
Att enfödde Sonen åkalla.»
Det var de tindrade, klara,
Oändliga julljusens skara.
Det var kyrkans ljuvliga frid,
Som skänkes i julhelgens tid.

Härligt brusa där orgelns toner,
Långt ut bäras psalmernas ord.
Det är, som svunne æoner
För små barnen av stoft och jord,
Med nådens budskap i sin mun
Framträder, vördig, silvergrå.
Den gamle herden denna stund,
Den hårdaste blir mjuk, lyss på
Berättelsen om Honom, Hjälparen,
Som lovat vara barnens vän,
Fridsfursten och Förlossaren,
Som kom och kommer hit igen.
Och då dagen randats, natten övervunnits.
Mången har för himmeln återvunnits.

Dock den stackars svaga, sjuka, lytta
Får ej denna tempelglädje njuta,
Därför nalkas „Julhelgskyrkan“ kärligt,
Viskar i hans öra sakta, vänligt:
Jesus Kristus älskar dig, förlåter,
Tager till sitt barn idag dig åter
Utan penningar, för intet – Alla
Må vi därför till Hans fötter falla!
„Julhelgskyrka“, bringa glatt din gåva!
Var en stråle, lär att Herren lova!