Du strålande stjärna, som lyste engång
för årtusen sedan tillbaka,
då herdarna nåddes av änglarnas sång
vid midnattens ensliga vaka,
– Du bådade sällhet Du sände ditt ljus.
Du spridde Din strålglans till bjärta och hus.
bland mörker och sorger i världen.

Du kom med ditt budskap till sorgetung jord,
för Dig fingo skuggorna vika.
Du strålande stjärna, Du kom med Ditt ord,
det underbart stora och rika.
Vi sutto i synder, i möda och gråt,
men Du blev för oss på vår villsamma stråt
en ledstjärnas ljus i världen.

Min stjärna! Du strålat i ve och i väl
från barndomens lycliga tider.
Till solljusa ängder Du ledde min själ,
långt fjärran från oro och strider.
Som herdarna fordom jag följde Ditt ljus,
och fann – vad jag sökte i härbergets hus
– min dyraste skatt i världen.

Du strålande stjärna – bered för mig väg,
då allt synes brista och vackla.
Jag länge har famlat med stapplande steg
och skönjer blott dunkelt Din fackla.
Men stråla min stjärna allt klarare då
och led mig, att Honom till slut jag kan nå.
O stråla min stjärna i världen!