- Project Runeberg -  Julhelgskyrkan. Illustrerad jultidning för barn / 1917 /
4

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(Forts. fr. sidan 2)

gamla vännerna icke snart skulle komma. En dag
upptäckte hon ock två stora fåglar, som svävade högt
i luften, och som kommo söderifrån. De stannade sin
flykt strax ovanom klostret. Sedan styrde de rakt ned,
och nu syntes redan på taket dessa två präktiga fåglar
med sina eldröda näbbar och granna fötter. De titta
omkring sig för att få veta, om allt var i sitt skick, så
granska de sitt bo och taga reda på, om det måste
repareras. Sedan se de Lena, som står där nere i
trädgården, och de kloka djuren igenkänna säkert sin lilla
vän, som kastat så mången godbit åt dem. Glada över
att återse henne, sträcka de sina näbbar mot Lena, och
hennes ögon lysa av samma glädje. Snart hava far och
mor och även alla andra samlats för att hälsa på de
kära takvännerna och önska dem välkomna hem.

Nu börjar arbetet i trädgården. Drängen Wolf
vänder jorden, mor sår, och far planterar, medan fåglarna
bygga sina bon i träden och buskarna. Och solen
skiner allt varmare. Små fina strån och gröna blad
uppspira ur den svarta mullen. Knopparna på träden bliva
tunga och glänsande. Hela naturen andas liv och kraft,
som slår ut från de kala grenarna och den hårda marken.

I vårens sköna tid brukade Luther ofta lägga ner sin
penna och gå ut i trädgården med lilla Magdalenas
hand i sin.

»Mitt kära barn», sade han, du såg, huru vi alldeles
nyligen hade vinter med mycken snö, is och köld. Då
var allt dött och kallt här i trädgården. Men sedan
kom solen, isen smalt, gräset började gro, flyttfåglarna
anlände, och nu är allt så vackert. På samma sätt är
allt dött och kallt i människohjärtat, ända till dess
Jesus kommer dit. Han är den sol, som gör sommar
därinne. Och när han får komma in, smälter isen från
det hårda sinnet, hjärtat blir ljust och varmt, och trons
och kärlekens blommor slå ut. Och så sjunga vi glada
Guds pris såsom lärkan där uppe.

Sommaren kom med alla sina rikedomar, blommor
och frukter. Hela trädgården doftade av penséer,
nejlikor och rosor.

Då det började skymma, kom även far, som suttit
vid sitt skrivbord, ut till de andra i trädgården. Han
slog sig ned på bänken, hopknäppte händerna och sade:
»När Gud gjort den syndiga jorden så skön, huru
härlig måste icke då himmelen vara!»

De dröja ännu en stund ute i trädgården i den
vackra sommarkvällen. Men då Paul och Margareta
börja nucka, gå de alla in. Efter aftonbönen utbreder
sig nattens stillhet över det fordna klostret.

Men sedan kom hösten, bladen började gulna och
föllo av, sångfåglarna flögo de flesta och bästa sin kos.
Också storkfar och storkmor begåvo sig på sin vanliga
färd till Afrika. Men då började det redan kännas
så tomt där ute.

Då gick Lena en dag med sin far gå ut i trädgården
att plocka sommarens sista blommor. »Ja, min kära
lilla Lena», sade far, »du ser nu, huru allt vissnar och
dör. Och snart kommer vintern och täcker allt med
sin kalla vita mantel. Men du vet ju även, att, så
snart vintern är förbi, skall det åter bli
vår och sommar, då rosor och penséer
blomma. Så skall det även gå med oss.
Vi skola alla dö, och vårt stoft skall
gömmas i jorden. Men engång skall en
evig och ny sommar stunda; då skola
vi få uppstå ur jordens sköte. Och sedan
skola vi aldrig mera dö utan leva ett
evigt och saligt liv hos Gud i himmelen.

Det dröjde icke häller länge, förrän
lilla Magdalena fick erfara fullbordan
av fadrens ord. Hon insjuknade och
Doktor Luther märkte snart till sin
djupa smärta, att han måste skiljas från sin
älskling. »Icke sant, min lilla dotter,
du ville ju gärna stanna hos din fader.»
»Ja», svarade det sjuka barnet. «Men
du går ju ock gärna till din rätta Fader
i himmelen för att alltid förbliva hos
honom.» »Ja, ja, älskade fader», ljöd
svaret, och förtröstansfullt och stilla
insomnade hon för att uppvakna i den
himmelska Fadrens trädgård, där
sommarn aldrig tar slut.
illustration placeholder


illustration placeholder
Ill. V. H.[=Väinö Hämäläinen] 21.IX.1913

Mammas lilla rosenknopp.


Mors lilla käraste rosenknopp
här sitter så flitigt och sömmar.
Som åt nålen hon giver tankarne lopp,
för älskade Mamma hon ömmar.

Oaktat de tusende små bestyr
så vill hon ha’ julklappen färdig
och därför hon sitter så ivrigt och syr,
ty den skall bli’ Mamma värdig.

Må länge Mamma blott hållas borta
«arf hemligt jag härmed må hinna,
Se, dagarna äro ju nu så korta
Snart ljusen i granen ren brinna.

Då samlas vi alla hos Jesus Christ,
och intet kan, frånta oss fröjden,
att sjunga i tro och hopp så visst,
vårt Ära ske Gud uti höjden!

Milan av Tengström.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jun 7 20:20:14 2018 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julhelgska/1917/0004.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free