- Project Runeberg -  Julhelgskyrkan. Illustrerad jultidning för barn / 1917 /
6

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Lilla Hans i Luthergården.


illustration placeholder


Ja, jag har verkligen sett en ny liten Hans, som växte
upp i själva Lutherhuset i Wittenberg. Han var en
rask gosse. Han hade livliga, bruna ögon, hans
rörelser voro spänstiga, hela hans varelse talade om
lycka. Han liknade nog i många fall Luthers lilla
Hans, och han var, då jag såg honom, ungefär lika
gammal som Hans Luther var, då hans pappa skrev till
honom det vackra brev, som mången av Er har läst. Jag
skall berätta Er, huru jag blev bekant med denne nye
Hans.

Det var en härlig sommarkväll, då mitt tåg ångade in
till Wittenberg. Huru underbart att vandra på samma
gator som engång Luther, då han gick att bränna upp
påvens bulla, att trampa de stigar, han så modigt beträdde,
då han, medan pesten rasade som värst, gick från hus
till hus för att trösta de döende, att skåda spirorna på
de tempel, i vilka han så gripande förkunnade ordet om
Guds kärlek till oss i Jesus Kristus. Icke underligt, om
tiden förflöt så hastigt, att jag, när jag kom fram till
Lutherhuset, till Luthers forna hem, knappt märkt, att
skymningen redan inbrutit. Jag var allena i den
främmande staden och måste tänka på natten. Det vore ändå
roligt att få rum riktigt nära till Luthergården.

Men portvakterskan bara skakade på huvudet. „Här
finnas inga rum."

Skulle jag värkligen från Luthers forna, gästfria hem
masta gå till ett tråkigt hotell, det var för bedrövligt.

„Men hon kan ju komma till oss," ljöd i detsamma
lilla Hans röst.

Han hade avbrutit sin lek på den forna klostergården
för att lyssna på mitt samtal.

„Kom nu bara", sade den lilla sjuåringen „vi hava
också haft andra", och så fattade han mig vid handen
och drog mig uppför trapporna, lämnande den förbluffade
portvakterskan, leksaker, allt, och ett, tu, tre fann jag mig
inskuffad i ett det allra trefligaste hem.

„Här är en, som behöver rum," menade Hans åt sin
mamma och pappa, överläraren vid den stora i
Lutherhuset inrymda evangeliska predikantskolans normalskola.
„Jag tycker, hon kan sova hos oss."

Jag ville draga mig bort, men det ville inte Hans pappa
och mamma höra talas om.

„Hans har hämtat Er, Ni tycker om barn som vi, Hans
är vårt enda barn, Ni skall nu vara Hans gäst, och i morgon
skall han få visa Er allt i Lutherhuset." Var det
inte en bra vänlig pappa och mamma?

Ni må tro, att Hans tog sin uppgift på allvar. Hela
kvällen satt han troget vid sidan av sin snälla pappa, som
berättade allt, vad jag önskade höra om Wittenberg, och
därtill mycket annat gott och lärorikt. Så måste jag
berätta om Finlands barn, och Hans var idel öra. Ja det
var en riktigt oförgätlig afton.

Till natten förde Hans mamma mig in i ett rum med
djupa fönsternischer och välvda tak såsom en mängd
andra rum i de minnesrika byggnaderna kring hela
gårdsplanen.

Sov sött, det är mycket möjligt, att Ni nu sover i ett
rum, som någon tid bebotts av Luther själv." Och så
stängdes dörren till den långa forna klosterkorridoren.

Allt var som en dröm. Nyss ensam på gatan, nu i ett
skönt, varmt hem i Tysklands minnesrikaste hus, där
snälla människor skulle visa mig så mycket sevärt och
allt detta blott genom en liten parvels vänliga,
hjälpsamma sinnelag. Ja, det var då alldeles märkvärdigt.

Tidigt följande morgon sade Hans pappa. „Denna främmande
fröken är lärarinna. Nu ska vi gå och visa henne
Luthergården och Luthers stad, så att hon sedan kan
berätta därom åt sina elever. Överlycklig att nu få åtfölja
sin pappa, höll Hans hela tiden sin hand i hans och
pratade muntert.

Jag önskar, att Ni alla, kära söndagsskolbarn, hade fått
vara med oss på den spatserturen. Hans och hans pappa
förklarade och berättade i tur:

„Här är Luthers samlings- och matsal, kring denna
spis hava Luther och hans barn ofta samlats, här står
ännu matbordet, här några fönsterrutor ända från hans
tid och vid fönstret Katarina Luthers sy- och
knyppelbord, här ser ni de övriga rummen, som de bebott, här
under glasramarna brev, skrivna av Luther. Se på den
vackra, tydliga stilen och hans namnteckning! Titta ock
på katedern här i föreläsningssalen! Från denna har
han föreläst romarbrevet." Detta och mycket annat
märkvärdigt beskrevo gossen och hans fader. Man såg nu,
huru kära dessa minnen redan blivit lilla Hans.

Från Lutherhuset bar det av till Melanktons hem vid
samma gata.

„Tänk, vad Luthers och Melanktons barn hade roligt,
när de bodde så nära varandra," menade Hans. „Här är
Melanktons arbetsrum, där hans skrivbord och se där den
säng, där „Germaniens stora lärare" dog", berättade fadren.
„Tänk, jag är född samma dag som Melankton" inföll
Hans.

„Kanske blir du en dag en lika lärd man som han,
om du bara är ihärdig och from och beder flitigt, såsom
Luther skrev till sin lilla Hans," sade jag.

Gossens pappa klappade det lockiga huvudet. Han
talade till honom som till en kamrat, och det kloka
barnet uppfattade ganast allt.

Jag får icke denna gång berätta Er alla de
underbara minnen, lilla Hans och hans pappa så vänligt visade
mig i Wittenberg. Jag vill blott säga några ord om vårt
besök i stadens kyrka, i den fordna slottskyrkan.

Vi stannade vid ingången. På dörren stodo Luthers
95 satser mot påven, nu gjutna i järn."

„Vet du vad, Hans," sade fadren. ,Jo, en
höstmorgon för många år sedan sågo stadsborna och lantfolket,
som kommo med sina lass till staden som vi ock se
dem göra idag, ett stort plakat, fullskrivet, på
kyrkdörren. De stannade, undrade, läste „Vår Herre Jesus
vill, att hans trognas hela liv på jorden skall vara en
ständig bättring" o. s. v. Och när de läste, började de
skratta, ja de skrattade riktigt av hjärtat, icke åt Luthers
ord, nej visst icke – men „de där orden angå
munkarna och deras orätta läror," och så skrattade de
ånyo. „Nu skall du min gosse veta, ätt dessa ord visst
icke endast angå munkarna utan dig och mig och oss
alla, ty vi måste alla bliva snälla och försöka att behaga
Gud".

Om ni, små vänner, hade kunnat följa oss in i kyrkan
hade ni nog såsom lilla Hans blivit helt tysta och
högtidliga till sinnes. Här voro ju både Luther och
Melankton begravna. Här hade båda predikat. Här hade
deras ord om full förlåtelse och frälsning åt alla
bedrövade och behövande ljudit för små och stora.

Denna märkvärdiga kyrkas torn voro ock det sista, jag
såg, då vid min avresa tåget satte sig i rörelse från
staden. Jag var så innerligt tacksam mot all god gåvas
Givare för den sköna afton- och morgonstunden i
Wittenberg, för att Han sänt den lilla gossen i min väg och
genom honom skänkt mig så mycken trevnad. Huru
mycket mera levande hade icke allt nu blivit för mig, än
om en betalad vägvisare hade följt mig genom Luthers
stad. Jag tänkte om och på, huru rar och tjänstaktig den
lilla pojken var mot mig ända i det sista.

Lilla Hans kunde väl icke ana, att han och hans hem
i Luthergården skulle efter flere år genom Julhelgskyrkan
få för många tusende barn i höga norden tjäna som
exempel på välvilja mot en främling och älskvärd gästfrihet,
vartill även bibeln uppmanar oss.

                                Berta Hermanson.
illustration placeholder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jun 7 20:20:14 2018 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julhelgska/1917/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free