- Project Runeberg -  Julhelgskyrkan. Illustrerad jultidning för barn / 1918 /
2

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


illustration placeholder

Två julgåvor.


illustration placeholder


Det var en kall julafton i Paris, några år före den
franska revolutionen. En liten gosse vandrade
fram på en av gatorna. Han hade hängande på
halsen en platt låda med allehanda kortvaror,
som han utbjöd: knappar, band, synålar,
stoppnålar m. m. Men klockan var redan fyra på
eftermiddagen, alla skyndade hem, och ingen hann tänka
på pojken. För att tilldraga sig deras uppmärksamhet
började han sjunga en glad sång och bjöd efter varje
strof högljutt ut sina handelsvaror.

En ung man klädd i en dyrbar päls närmade sig
och smålog.

»Du sjunger orätt, min gosse», sade han.

»Och har inte häller» fortsatte pojken i samma
ögonblick »gått i skola hos Edra högtärade sånglärare».

»Det var ett ganska kvickt svar», medgav ädlingen,
»vad heter du?»

»Georg» – »Och ditt tillnamn?» –

»Har inte något annat namn».

»Men visst bär du din fars eller din mors namn?»

»Vet av ingen far eller mor, känner blott en
gammal kvinna, hos vilken jag bor, och som ger mig stryk,
om jag ej kunnat sälja tillräckligt av dessa saker».

»Tror du, att du får stryk också denna julkväll»,
frågade främlingen, som började fatta intresse för gossen.

»Mycket troligt, eftersom herrn står här och pratar,
så att jag inte kan ropa ut mina varor. Och nu
började han av alla krafter sjunga men utan resultat. Han
vände sig till den förnäma herren »Ska inte herrn
snart gå sin väg», undrade han med skalken i ögat.
»Ni förtar ju min handelslycka».

»Varför ber du ej mig köpa stoppnålar». –

Pojken betraktade fundersamt hans fina päls. »Det
förefaller nu mig, som om Ni inte skulle kunna stoppa
Era strumpor».

»Vad pratar du pojke, se här, giv mig stoppnålar
för denna!»

Georg tog det erbjudna myntet. Det var en
guldpenning.

»Men för den kan Ni ju få hela min butik, jag blir
i alla fall Er skyldig mer än hälften».

»Behåll hela härligheten som julgåva», svarade herrn
i det han svepte pälsen tätare kring sig. »Men sjung
inte orätt, och tag icke emot stryk!»

»Hurrah, nu skall det bliva karl av mig», utropade
Georg – »men en sak ber jag om: låt mig veta Ert
namn, kanske kan jag ännu engång tacka Er, för vad
Ni givit mig denna julkväll». Och pojken upprepade
gång på gång sin bön.

»Greve X» svarade slutligen hans okände vän
honom och skyndade vidare.

Georg stod stilla en stund »detta namn skall jag
aldrig glömma».

Många år förgingo och Frankrike fick genomleva
tunga, bedrövliga år.

Revolutionens hemska vågor svallade över landet.

Stora uppagiterade, förvildade hopar ströko fram
genom det sköna Frankrike, mördade, plundrade och
brände överallt. För sina egna landsmän flydde tusens
tal människor ur landet, glada över att kunna rädda
sina liv. Bland dem var greve X.

Då det slutligen blev bättre tider, återvände han ur
sin mångåriga landsflykt. Men sitt sköna slott med
alla dess härliga konstskatter fann han ej mer. Det var
i likhet med hundrade andra jämnat med jorden. Blott
några söndriga murar återstodo. Allt låg i ruiner.

Dock ett litet, slottet tillhörande lantställe var i
fullkomligt gott skick, men den regering, som nu innehade
makten, tillerkände honom icke stället. Alla hans
bevis på, att han var den rätta ägaren, tjänade till intet.
Genom en process hade han kanhända kunnat återfå
sin egendom, men härtill fordrades stora
penningesummor, vilka han helt och hållet saknade.

Han hyrde sig nu ett uselt rum vid en liten smal
bakgata och bodde där, eländig, sjuk och i brist på
det nödvändigaste.

En julafton satt han ensam med sina tankar, dock
ej ensam, ty bibeln, böckernas bok, som han i sin nöd
lärt sig älska, låg uppslagen, och under hans bön
tillviskade julens Konung honom ord av hopp och
förbarmande.

En knackning på dörren kom honom att resa sig, och
framför honom stod en ung, välklädd man. Han
stannade vid dörren, betraktandekärleksfullt greven och sade:

»Ni är ju greve X». Den tilltalade nickade
jakande. »Jag har hört, att man icke vill giva Eder Er
lagliga egendom, och att Ni inte har tillräckligt pengar
för en rättegång. Nu kom jag för att säga Er, att Ni
genast kan taga Er en advokat, Ni behöver ej vara
bekymrad för vad det kostar. Jag är en rik man. Ni kan
använda mina penningar och min egendom som Edra».

Greven satt stum av häpnad, men den besökande
fortsatte. »Kan Ni påminna Er en julafton i Paris
för många år sedan, då Ni skänkte ett guldmynt åt en
liten gatuförsäljare, som bjöd ut stoppnålar och andra
småsaker. Det var jag, och jag har aldrig glömt Er godhet».

»Den guldpenning, jag fick av Er, var begynnelsen
till min rikedom. Följande dag köpte jag en större
mängd varor och fick en sådan förtjänst på dem, att
jag snart kunde tillhandla mig ännu mer. Jag var
alltid redlig i mina affärer, och sparade alla centimes,
jag kunde lägga undan. Huru glad och stolt var jag
ej, då jag en dag nära en nyss uppförd byggnad kunde
hyra mig ett skjul, där arbetarena hade brukat upphänga
sina kläder och arbetsredskap».

»Här inrättade jag mig nu en riktig butik, affären
gick bra, jag försökte fortsättningsvis spara och vara
försiktig vid mina uppköp. Jag betalade alltid punktligt
och försökte aldrig att skaffa mig en överhövan stor
förtjänst. Min handel gick framåt långsamt men
säkert. Nu är jag rik och står inte i skuld till någon.
Men Er, min herre, har jag att tacka för hela min
lycka, och nu ber jag att få göra något för Er – hela
min förmögenhet står till Er disposition.»

Greven mottog det ädelmodiga anbudet, och sedan
han använt stora summor, blev han fri från alla
svårigheter och återfick hela sin faders egendom. Han
levde sedan i ro på sin fäderneärvda jord. Den forna
lilla gatpojken var nu hans käraste vän och med
hjärtat fyllt av tacksamhet till den Fader, som föder
korpungarna, berättade han åt barn och barnabarn om de
två märkvärdiga julgåvorna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jun 9 04:50:29 2018 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julhelgska/1918/0002.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free