- Project Runeberg -  Julhelgskyrkan. Illustrerad jultidning för barn / 1918 /
4

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skulle du börja att törsta efter honom, och
den som törstar, han komme, och den, som
vill, han tage livets vatten för intet. Livets
vatten – det är jul i fulla drag. Det är
julefrid i ditt hjärta. Det är syndernas förlåtelse,
eftersom han är kommen till jorden, han som
bar och borttog världens synder, det är
barnaskap hos Gud genom barnet i krubban. Det
är barnens och herdarnes enkla tro på honom,
som frälsar sitt folk ifrån deras synder, det
är glädje, som sjunger: ära vare Gud i höjden,
frid på jorden, till människorna ett gott behag.
Ja, det är en god jul.

Gud, vi tacka dig för julen! Tänk, om vi
ingen jul hade, ingen Frälsare hade fått, huru
ödsligt, huru förtvivlat allt då vore för oss.
Gud, vi tacka dig för julen. Kom nu med
din kärlek och gör jul i våra hjärtan och jul
i våra hem och jul i hela din församling på
jorden.

Ett barn är fött på denna dag:
Så var Guds råd och välbehag.
Det föddes av en jungfru skär;
Kristus, Guds Son, det barnet är.

All jordens tröst han bliva skall,
och ljus och hjälp för världen all.
Han är den rätte Frälserman:
Säll den på honom trösta kan!
                Amen!


Enligt E. D. Heüman.
illustration placeholder

Nära döden.

En händelse från värt befrielsekrig.

illustration placeholder


Heikki Malinen var en tioårig gosse, elev på den
förrsta klassen i folkskolan. Hans far var ägare
till en liten skogslägenhet, där han om vintern
även utförde allehanda snickararbeten.

Heikki var en livlig pojke med huvudet fullt
av krigsbilder. Han hade ju hört de fullvuxnas myckna
tal om världskriget, och så hade han läst en
krigshistoria, med alla möjliga äventyr. I alla sina lekar
föreställde han sig som soldat, som måste klara sig ur
tusende faror.

Och nu hade kriget börjat dåna runt ikring hans
fridfulla hemtrakt. De maktlystna röda hade i
förbund med Finlands urgamla fiender förklarat krig mot
vår lagliga regering, lantdagen och alla laglydiga
medborgare. Heikkis hemsocken råkade vara alldeles på
gränsen mellan det vita och det röda Finland, och
söderfrån anlända rödgardister hade besatt byn och
inkvarterat sig i folkskolan, så att Heikki och de övriga
barnen måste avbryta sin skolgång.

Av föräldrarnas samtal begrep Heikki, att de
avskydde rödgardisternas tilltag, och att de önskade de
vita seger. En dag trängde sig upprorsmännen in i
hans hem. De hade sablar, gevär och patronbälten
samt röda band kring armarna och mössorna. De
anklagade snälla far, nämnde honom med öknamnet
»slaktare», synade alla bodar, vinden, samt källarena
och brukade hemska svordomar nästan vid vartannat
ord. De bortrövade dock intet, och far fick stanna i
hemmet, men de hotade att komma åter, och då skulle
det bliva en annan lek, försäkrade de svärjande.

Från denna stund kände Heikki motvilja och fasa
för de röda. Ständigt tyckte han sig nu vara en vit
soldat, som stod i het strid mot dem.

En dag började man höra skott smälla från skilda
håll. Far, som hade begivit sig tre kilometer norrut
till Syväri by, kom hem andfådd och berättade, att
vitgardister anlänt till Syväri, och att det var farligt att
röra sig ute; kulorna veno i luften medförande förödelse
och död.

Heikki kände, hur fötterna nästan brände. Fastän
far varnat alla för att gå utom dörren, gled han
likväl ut och stod inom kort på sina skidor. Mor
stack fram huvudet från fähusdörren och frågade, vart
han ämnade skida.

– Ingenstädes – svarade Heikki – jag är här bara
för nöjes skull. –

– Minns ock att ej bege dig utom gården, det var
ju fars befallning, varnade mor.

Det var ett så lockande gott skidföre, och Heikki
lät skidorna löpa ända till rian. Där stannade han en
stund. Då och då smällde åter ett skott, men det
föreföll ju att vara långt borta och alldeles ofarligt.

– Huru må det vara, när kulorna riktigt vina –
undrade Heikki. Han kände plötsligt en oemotståndlig
lust att få se striden riktigt på nära håll. Han lät
skidorna glida från rian ner för backsluttningen och
ända till skogsbrynet. Och så började han längs en
genväg skida till Syväri by till en början långsamt och
tveksamt och undrande, om ingen hemifrån skulle
ropa på honom, men då han ingenting hörde, löpte
han snart framåt av alla krafter.

Lyckligt och utan att råka någon nådde han Syväri.
Där fanns en stor trupp soldater och hästar, männen
hade gevär i händerna och vita band kring armarna
och mössorna. Besynnerliga maskiner funnos där även,
sådana, som han aldrig förr sett. På männens tal
förstod han, att maskinerna varo kulsprutor. Ögonen
blevo allt rundare. Det var bäst att gå fram och titta
på dem. Då han nu gjorde sina iakttagelser, kom han
att närma sig några män, som säkert voro anförare.
De voro utrustade med pistoler, kikare och kartportföljer.
Heikki betraktade dem med vördnadsfull fruktan.

De studerade en karta och talade om Veräjä by.

– Man borde nödvändigt få bud till våra trupper,
som begivit sig dit – sade en av anförarena, – hälst
en pojke eller en kvinna. En sådan skulle de röda
inte misstänka. –

Heikkis bröst hävdes ivrigt, och hans ögon började
brinna. Han makade sig närmare anförarena. En av
dem märkte honom.

– Vad vill du, lilla man – frågade han blitt.

Det gav Heikki mod.

– Nog kan jag skida härifrån till Veräjä – sade
han ivrigt.

– Du? – och småleende mätte de honom med
sina ögon.

Heikki beskrev nu, vems gosse han var, och var
hans hem låg.

– Icke må du väl ämna giva vårt budskap i
fiendernas händer?

Nej, det skulle Heikki icke göra. Och så fanns i
hopen en äldre man, som förklarade åt befälet, att
Heikkis föräldrar voro hederliga människor.

– Men tänk, om de rödas patruller knipa dig och
finna din brevlapp – yttrade en av anförarena.

– Då skulle jag svälja eller förstöra papperet –
förklarade Heikki.

– En fiffig och rask pojke menade befälet.

(Forts, på sid. 6.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jun 9 04:50:29 2018 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julhelgska/1918/0004.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free