- Project Runeberg -  Julhelgskyrkan. Illustrerad jultidning för barn / 1918 /
6

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(Forts. från sidan 4.)

Låt honom gå, ingen bättre budbärare kunna vi i
något fall nu erhålla. Fienden kommer ej lätt att fästa
någon uppmärksamhet vid en sådan pojkknatting.

Heikki var sålunda godkänd som sändebud. En av
anförarena gav honom ett litet brev och förklarade,
åt vem han skulle giva det. För den händelse, att
gossen skulle bliva tvungen att förstöra brevet,
inpräglade han dess innehåll muntligen i hans minne.
Men, ifall han på vägen skulle bliva kvarhållen av
fienderna, finge han i ingen händelse för dem omtala
sitt ärende.

– Nej, bestämt int, – försäkrade Heikki. Jag sku’
bara säja, att jag ska till Veräjä by för att få åter min
»Boken om vårt land», som Olli Junttila fått låna.

Småleende tittade befälhavarena på varandra. I san=
ning en fyndig pojke! De klappade honom på axeln
och önskade honom en lycklig färd, då han satte sina
skidor i rörelse.

Huru viktig för krigets utgång ansåg sig icke Heikki
nu! Han var ju den vita arméns budbärare, utskickade.
Skulle nu blott någon av skolkamraterna råka möta
honom på vägen!

Han flög på sina skidor genom skogen backe
upp och backe ned. Hans inbillningskraft var i livlig
verksamhet och kinderna brunno röda av
ansträngningen.

Just då han hunnit till toppen av en kulle nära
Veräjä by, hörde han ett plötsligt rop:

– Halt pojke! – och från buskarna reste sig ett
halvt dussin män med gevär och med röda band kring
armarna. Med häpnad stirrade han på dem och
stannade. I samma ögonblick ihågkom han sitt uppdrag,
drog brevlappen ur fickan för att stoppa den i
munnen. Men en av karlarna stod redan vid hans sida
och grep honom i armen.

Vad, den där har en brevlapp! Säkert en av
slaktarenas budbärare. Laga dig med mig, så skola vi
taga reda på saken! De knuffade honom mitt emellan
sig och satte sig i rörelse. Skidorna måste han lämna
på backen. Gråten steg honom i halsen, men han
sväljde tårarna och gick stum framåt mellan männen.
Längre fram i skogen träffade de en större hop av
de röda. En av dem bar en rysk schinell. Till honom
ledde de Heikki och framvisade hans brevlapp.

– Ahah, en överbärare av slaktarenas order! –
utropade anföraren, sedan han läst brevet och tittade
ondskefullt på Heikki. Vems kanalje är du riktigt,
som är i rörelse för sådana ärenden?

– Han är ju den snickarns pojke, som har en gård
där i skogen – förklarade en av männen. – Vi gjorde
husundersökning där för några dagar sedan och
misstänkte dem redan då som slaktare.

Jaså, det ska vi hålla i minne, sade hotande
mannen, som var klädd i rysk schinell.

Förfäran grep Heikki. Hade han nu verkligen
utsatt också sina föräldrar för fara. Han ville forsvara
dem och förklara, att han ju bara var ute för att återfå
sin »Boken om vårt land», men han fick ej fram ett
ord, det snörde till i strupen.

Befälhavaren mumlade något åt en av männen, som
hade en ful mössa av utstående getskinn och ett mycket
skrynkligt ansikte. Mannen fattade tag i Heikki och
sade kort: – Kom!

– Vart för Ni mig? – fick Heikki äntligen fram
med darrande röst.

Det skall du nog sedan få se – morrade mannen.

De gingo nu längs en mellan granarna trampad stig,
till dess de kommo till en smal dal bakom en
åssluttning. Där stannade mannen sägande:

– Eftersom du är en av slaktarenas utskickade, så har
jag nu fått order att skjuta dig. Stå nu där!

Mannen avlägsnade sig några steg och började
knappra om sitt gevär. Det svartnade för Heikkis
ögon. Var detta nu verklighet eller en elak dröm?
Hastigt framstodo för honom morgonens händelser.
Han såg sin mor stående vid ladugårdsdörren och
varnande honom från att gå långt. Så rann honom
plötsligt i minnet, huru läraren under en
religionstimma sagt, att vår himmelske Fader aldrig övergiver
den, som med ett uppriktigt hjärta åkallar honom i
nöden.

– Sku’ jag inte kunna få bedja ett Fader vår?
stammade han ångestfullt.

– Bedja vad, – brummade karlen.

Heikki upprepade sin bön. Mannen funderade ett
par ögonblick och sade:

– Nå bed på till och med två, om du vill. Inte
lär det nu vara någon sådan helsinges hast här. –

Han förde gevär för fot, Heikki vände sig åt sidan
och hopknäppte händerna. Det var så stilla i skogen.
Drivorna lyste bländande vita mellan granarna. På
något avstånd smällde skott då och då, och stundom
hördes i luften strax ovanför träden ett besynnerligt
vinande, men Heikki fäste sig icke nu härvid. Han
bad: »Fader vår, som är i himmelen . . .» Huru nya
föreföllo icke nu de välkända orden. Mitt i hans
trångmål lade sig en stilla frid över honom. Hans
hjärta blev uppfyllt av förtröstan och visshet om, att
han förutom sin jordiske fader ock hade en annan,
en allsmäktig Fader, i vars vård hela hans liv stod.

Då han kom till orden: Förlåt oss våra synder,
påminde han sig sin fars och mors förbud, som han
brutit, då han på eget bevåg smugit sig hemifrån. Säkert
hade nu detta hänt för hans olydnads skull. Han bad
ännu en gång andäktigt »förlåt oss våra synder.»

Då han kommit till slutet, ihågkom han den lilla
aftonbön, som hans mor i hans tidigaste år lärt honom,
och som begynte med orden: »Bred dina vida vingar,
O Jesus över mig.» Men redan vid de första orden
tillsnörde gråten hans strupe, och han vände sig mot
rödgardisten.

Denna låg utsträckt på snön. Häpen och undrande
tittade Heikki på honom och närmade sig sedan
varsamt alldeles som för att taga reda på, vad som gick
åt honom. Först nu märkte han, att snön vid hans
huvud blivit rödfärgad av blod, som även flutit ur
hans mun. Mannen rörde sig icke mer. Han var död.

Heikki stod en stund rådlös och förvirrad vid den
döda. Han kom icke att tänka på, att en kula träffat
mannen, han fattade blott, att här hade inträffat ett
stort Guds under. Sedan tänkte han på sin livsfarliga
belägenhet och började springa rakt åt motsatt håll
mot det, från vilket rödgardisten kommit med honom.

Lyckligt nådde han Veräjä by och träffade där den
vita här, vilken han skulle bringa budet. Flämtande
berättade han saken för befälhavaren. I rätt tid hann
han ock fram, ty de röda hade redan träffat anstalter
för att omintetgöra den anfallsplan av de vita, som
var omnämnd i brevet. Men nu hunno de icke utföra
sin avsikt. De vita hunno före dem.

Striden uppflammade samma stund i full låga. Även
Heikki råkade naturligtvis ock mitt in i kulregnet, men
nu fruktade han ej. Genom underverket, som hänt
i skogen, hade hans tro på, att hans himmelska Fader
beskyddade honom, vuxit och blivit allt starkare.

Slaget pågick ej länge. De vita anföllo från två
håll, och de röda grepos av panik. En del togs till
fånga, en annan del låg död på stridsfältet, och
återstoden flydde hals över huvud söderut.

I skymningen gick Heikki åter hem på sina egna
skidor, vilka han funnit på samma kulle, där
rödgardisterna gripit honom. Far och mor hade varit i stor
ångest för honom, och av fadren hade han nog att
vänta ett strängt straff. Men då han berättade dem
allt, vad han upplevat, gick han fri straffet. Rörd
slöt mor honom i sin famn på samma gång som far
från sina ögon borttorkade klara tårar.

Med ett sinne fullt av tacksamhet och löften för
sitt kommande liv, bad Heikki denna kväll med en
särskild andakt sitt »Fader vår«.

                                Kyösti Vilkuna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jun 9 04:50:29 2018 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julhelgska/1918/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free