Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Toini var en varm fosterlandsvän. Hon fick nog
med sina egna vara i fruktan för sin älskade fader, en
präktig arbetsledare, som upprorsmakarna ej kunde
tåla, då han ej ville göra ett med dem. Därför var
ock Toini glad som en lärka, då Helsingfors den 12
april befriades. Hon jublade, då hon såg de tappra
tyskarna. Hon jublade över våra egna hjältar. Hon
fröjdade sig över att snart åter få börja skolan, som
hon mycket saknat.
Var det en aning om den stora vitklädda skaran
däroppe, bland vilken det fanns en plats beredd för
henne, som kom henne att vid befrielsen lägga vitt
papper kring alla sina skolböcker och att bedja om
att få köpa vackra, vita blommor för våra egna vita
försvarare. Det vita bandet på deras arm var henne
så kärt. Hennes unga bror bar ju det ock. Säkert i
hopp om att få se många vita sprang hon på lördagen
den 13 ner för trapporna och ut på gatan mitt under
skottväxlingen, som ännu pågick. Då träffade en lömsk
kula, måhända siktad mot hennes far, som stod strax
invid, barnets hjärta.
»Älskade pappa, någonting träffade mig», sade hon
omfamnande honom. Han tog ögonblickligen barnet
i sina armar, men, innan han hann hem med henne,
hade den lilla martyren redan slutat sitt liv, till
outsäglig sorg för de egna.
– Stackars lilla Toini, säger du. Säg icke så! Säg:
lyckliga Toini!
Lyckliga lilla Toini, som genom att giva sitt liv
måhända fick rädda sin faders! Lyckliga Toini, som
direkt från sin jordiska faders famn togs till
fadersfamnen i himmelen! Lyckliga Toini, som hann fylla
sitt lilla livs bestämmelse att vara en solstråle i
hemmet och ett föredöme för alla kamrater i skolan!
Lyckliga Toini, som från ett gott hem fick flytta till
ett mycket bättre efter blott ett ögonblicka lidande!
På Toinis klass, vid Toinis forna pulpet sitter snart
hennes lilla syster, som skall mildra lärarinnans saknad
efter den kära, bortgångna flickan, och som säkert vill
bliva en riktigt snäll flicka, då hon tänker på barnens
Vän, den Gode Herden, i vars vård Toini nu är jämte
otaliga andra, lyckliga barn.
»Inför Guds tron där står en här
Av barn i himmelns höjd,
Dem synden all förlåten är,
Som sjunger frälst och nöjd,
Sjunger ära, fröjd och ära,
Sjunger ära, pris och ära».
Vem gav dem lov i himlen bo?
Vem styrde deras steg?
Det Jesus var, som huld och god
Dem ledde hem till sig
Till att sjunga fröjd och ära,
Till att sjunga pris och ära».
Berta Hermanson.
 |
| Blomstermissionen. |
Viola och Maj voro tvillingsystrar. Varje
sommar i början av juni plägade de få fara ut på
landet till en farbror och faster, som hade en
stor landtegendom. Där funnos de skönaste
ängar, som hela sommaren prunkade med den
yppigaste rikedom av allehanda blommor. På
dessa mjuka, mångskiftande gräsmattor tumlade de små
tvillingarna om från morgon till kväll och blevo
solbrända, friska och starka.
Den sommar, vi göra Violas och Majs bekantskap,
kommo de ut till landet med sina små huvud fulla av
nya planer. De hade av sin lärarinna i skolan hört
talas om blomstermissionen, och huru mycken glädje
blommor beredde både stora och små på sjukhusen.
Deras mamma hade också lovat, att, om de sände
tvenne korgar i veckan, skulle hon dela ut dessas
innehåll bland barnen på barnsjukhuset.
Den första korgen var full av tusenskönor. Viola
och Maj hade plockat dem tidigt på morgonen, bäddat
ned dem i fuktig mossa och brett över dem stora
gröna blad. Redan vid middagstiden hade var och en
av de små sjuklingarna en bukett tusenskönor i handen,
och modern skrev och berättade för sina små döttrar
om en stackars liten flicka, som aldrig förr sett en
tusensköna, och vilken välgörande verkan åsynen av de
älskliga sommarbarnen haft på henne. Detta brev gav
barnens faster mycket att tänka på.
Nästa korg, som avsändes till staden, innehöll rosor,
och denna gång var det fastern, som utdelade det
doftande innehållet. När hon kom tillbaka, hade hon
den lilla sjuka flickan med sig. Det visade sig snart,
att blommorna på landet voro goda läkare, och inom
kort kunde lilla Hanna själv gå omkring och plocka
dem. Hon älskade blommorna och var alltid så ivrig,
att hennes små kamrater på sjukhuset skulle få riktigt
många att glädja sig åt.
En gång skrev Violas och Majs mamma och berättade
för dem, att hon gått med deras blomstersändning till
barnsjukhuset och därvid träffat på en liten tioårig
gosse, som led av svåra plågor. Han hade benröta,
och läkaren hade sågat av hans ben ända från knäet
för att hindra inflammationen att sprida sig än vidare.
Han fick nu den vackraste buketten i hela blomsterkorgen,
och han emottog den med synbar förnöjelse.
I buketten fanns en törnrosknopp, som ännu icke slagit ut.
Och följande morgon log verkligen en ljusröd törnros
från vattenglaset på bordet mot den lille krymplingen
på plågobädden. Knoppen, som sett så liten
och obetydlig ut, hade slagit ut till gossens outsägliga
glädje. Han ville visa sin blomma för alla. och alla
undrade på, att den slagit ut och sade: Det har Gud
tillstått för att glädja det lidande barnet.
Genom denna och dylika berättelser från sjukhuset
blevo barnen alltmer intresserade av sina
blomstersändningar. Viola skrev en dag med stora, ojämna
bokstäver: »Jag vet ej, vad du heter, som får mina
blommor, men jag ber Gud göra dig glad; din vän
Viola». Och på ett annat blad skrev Maj: »Var inte
ledsen, även om du är sjuk, ty Gud kan göra dig frisk
igen; din vän Maj». De små brevkorten fästes vid
buketterna och skickades åstad.
På sjukhuset låg en liten flicka, som heter Anna.
Hennes sköterska sade, att hon grät mycket och ständigt
ropade efter sin mamma, från vilken hon aldrig
förr varit skild. När hon nu hörde, vad Viola skrivit:
’Jag ber Gud göra dig glad’, lyste hennes ansikte upp
såsom aldrig förut, och hon betraktade länge och med
synbar glädje de vackra blommorna. Dagen därpå
sade hon till sköterskan: ’Jag tror, att Gud har hört
den lilla flickans bön, ty nu är jag glad, fastän jag
måste vara skild från min mamma’.
Vad Majs brev angår, så kom det till en något äldre
flicka, som blivit illa bränd vid en eldsvåda, och, när
hon fått det, började hon säga: »Gud kan göra mig frisk».
Jublande av glädje läste de små flickorna detta brev
från modern. Deras snälla faster lärde dem ock att
texta korta bibelspråk på små kort, som de fäste vid
buketterna, och varigenom dessa fingo ännu långt större
värde, i det de gåvo liksom en tunga åt blommorna.
Två gånger i veckan hela sommaren igenom gick
korgen fram och tillbaka. När hösten kom, och Viola
och Maj, brynta av solen och friska och rödblommiga,
återvände till staden för att börja sin skolgång,
tröttnade de icke att för kamraterna berätta om allt det
roliga, de haft på landet, men slutade vanligen båda
två med utropet: »Det roligaste av allt var dock att
plocka blommor och texta små kort åt de sjuka barnen!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:41 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/julhelgska/1919/0004.html
