- Project Runeberg -  Julhelgskyrkan. Illustrerad jultidning för barn / 1919 /
6

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


illustration placeholder


illustration placeholder
Den gamla kistans skatter.
Av Anna Baadsgaard.


– Ines, – Ines – klockan är sex.

Den lilla flickan vaknade. Nattlampan i modrens
hand belyste hennes bleka, magra kinder och den tunna
morgontröjan hon bar. Lilla Britas gråt hördes från
vaggan i hörnet av rummet.

Ines rusade ur sängen och började med fart draga
strumporna på fötterna. Hon frös så att tänderna
skallrade, ty rummet var kallt, och regnet piskade på
rutan.

Vill du nu gå att väcka Karl, frågade fru Roos, som
ställt lampan på bordet och höll på att lugna Lillan.

– Ja, mor, ögonblickligen.

Karl bodde i femte våningen, alldeles nära taket, i
ett helt litet rum, som egentligen var avsett till
förrådsrum. Han hade ofantligt svårt att vakna om
morgnarna, och, då han var tvungen att punktligt infinna
sig i smedjan, där han var lärpojke, hade hans
tolvåriga syster Ines åtagit sig att varje morgon springa
dit upp för att väcka honom.

Detta var nog för Ines en stor uppoffring, så
stor, att hon knappt ville erkänna det för sig själv en
gång. Hon måste varje gång riktigt övervinna sig för
att så tidigt gå upp ur bädden i köld och mörker.
Men det värsta var, att hon riktigt var rädd för de
långa, mörka trapporna. I det gamla huset bodde
många slags människor. Några kommo först vid denna
tid hem, druckna och skrålande. Hon måste till sist
passera en lång mörk vind, innan hon kom till
vindskammardörren.

Du må väl ej försena dig, sade fru Roos, i det
hon tittade på klockan. Det var en vacker gammal
klocka, prydd med utskärningar och en liten nätt lucka,
från vilken en gök för varje timme steg ut och gol.
Klockan var ett av de få föremål, som familjen tagit
med sig från sitt hem i Södra-Amerika.

Nu skall jag just springa i väg, mor, sade Ines.
Hon svepte en röd stickad schal kring sina späda
skuldror. Det mörka håret, som hon ej hann fläta,
hängde ner i lockar. Med händerna på trappledstäng»
erna trevade hon framåt. O, där snävade hon mot
en skurborste och stjälpte ett vattenämbar. En slarvigt
klädd kvinna öppnade en dörr och utöste en hel
störtflod av skällsord över det stackars barnet.

Denna gång mötte hon inga drinkare, för vilka hon
alltid fasade. En svart, ullig, hund, som hon till en
början fruktat, hade nu mera blivit hennes vän, och
hunden fick även i dag en vänlig hälsning i
förbigående.

I ett vindsrum vägg i vägg med Karl bodde en
besynnerlig, gammal gubbe. Ingen besökte honom med
undantag av gårdsdisponentens hustru, fru Ström, som
ägde en rullvedsaffär i källaren, och som fyra gånger
om året kom, försedd med ett vattenämbare och en
lång borste, för att få bort den värsta smutsen, som
hon sade. Den gamle mannen var misstänksam,
lämnade ej ett ögonblick rummet utan satt under hela
rengörningen på sin kista med fötterna uppdragna,
under det vattnet böljade på golvet.

Barnen i huset gjorde sig många gånger lustiga över
honom, som föreföll dem som en gammal tomte, men
Ines Roos förtretade honom aldrig på minsta sätt.
Hon tog i allmänhet ej del i barnens bullersamma
lekar. Hon kände sig som en liten främling bland
dem, hon som var så van vid sitt vackra hem i
Valparaiso, ett vitt hus, som låg på en bergsslutning vid
en solig sjöstrand.

Fru Ström brukade i sin rullvedsaffär säga, att Ines
mor, fru Roos, var stolt och det alldeles utan något
skäl, tyckte fru S. Fru Roos hade ju med tomma
händer återvänt från det fremmande landet; med sina
aläktingars hjälp hade hon skaffat sig en liten
blomsteraffär i hörnbutiken. Den älsta sonen hade fått
komma i en smedja som lärgosse. Annat var det med
hennes egen Albert. Han skulle få besöka
universitetet, då han blev stor. Tills vidare var Albert blott
en elak, trettonårig pojke, som förnötte tiden med att
skurra ner för trapporna ända från den femte våningen
och med att antända leksaksfyrverkerier på gårdsplan
nen till grannarnas förskräckelse.

– Karl, Karl ropade Ines.

Till hennes häpnad var Karl redan uppstigen och
färdigklädd.

Den gamle har med sin svåra hosta väckt mig.
Han har klagat hela morgonen. Säkert står det ej bra
till med honom.

– Stackars gubbe, sade Ines. Tycker du inte, att
jag skulle gå och titta om honom litet?

– Tycker du ej, att vi hava tillräckligt bekymmer
själva. Gossen hade fått något bittert i sitt väsende
Men gör nu som du vill. Säkert blir han glad att
få se dig. Adjö med dig!

Ingen besvarade Ines blyga knackning. Hon
öppnade gubbens dörr och trädde in.

Vad allt såg fattigt och eländigt ut i hans vindsrum.
Ehuru fru Roos var fattig, höll hon alltid de bägge
små rummen innanför blomsterbutiken hemtrevliga,
snygga och nätta. Ines hade aldrig sett något så
sorgligt, som det nakna rum, vilket Berg bebodde.

Den gamle låg i sin säng bredvid den fuktiga
väggen. Då Ines kom in, hade han just en svår hostatack.

Den lilla flickan närmade sig tveksamt. Då hostan
lättade, sade hon vänligt: Förlåt, att jag kom, men
min bror, som bor i rummet här invid, sade, att Ni
klagat hela natten, och jag ville fråga, om jag ej på
något sätt kunde hjälpa Er.

Förvånad blickade gubben på barnet. Var det
hennes mening att håna eller förtreta honom? – Men nej,
flickan hade ju ett så vänligt, vackert ansikte. Han
svarade:

Tack, min lilla flicka. Om du ville värma mig litet
mjölk, kanhända skulle det lindra min hosta. Där
står mjölkkannan och spritkokaren.

– Gärna, svarade Ines – Jag brukar ofta värma
mjölk åt min lilla syster.

Herr Berg låg alldeles stilla utan att taga sina ögon
från barnet, medan hon sysslade. Den lilla flickan
med sina mörka ögon var så nätt och stillsam. Den
gamle tänkte på forna tider. En gång för många år
sedan hade en dylik liten flicka varit hans dagliga
sällskap.

Då herr Berg druckit, gav han Ines koppen och
smålog så, att hans skrynkliga gamla ansikte riktigt
blev som förklarat. Vad heter du och var bor du?
Jag påminner mig icke förr hava sett dig i detta hus.

– Jag heter Ines Roos. Min mamma har en
blombutik här i hörnet. Men vi hava icke länge bott här.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jun 9 14:52:17 2018 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julhelgska/1919/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free