- Project Runeberg -  Julhelgskyrkan. Illustrerad jultidning för barn / 1919 /
7

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vi flyttade hit sista somras från Valparaiso. Det är
så vackert i Valparaiso. Men får jag icke ännu hjälpa
Er med något. Skall jag gå efter läkare?

illustration placeholder
»– att få bort den värsta smutsen som hon sade –»


Men den gamle mannen tycktes tveka. Det var
inte alldeles utan skäl, man kallade honom snål. Han
gav mycket motvilligt ut av sina pengar, som han
förvarade i den gröna, väl tillåsta kistan.

– Tack, det behövs ej, sade han hastigt. Men vill
du ej titta in till mig då och då!

Detta lovade Ines, ehuru det ej var lätt. Hon hade
om dagen mycket att bestyra både i hemmet och
blomsterbutiken och måste därtill läsa läxorna.

Vid middagsbordet berättade Ines om Karls granne,
den sjuke gamle mannen. Fru Roos kände medlidande
med honom.

Ska vi inte sända honom litet varm mat, så länge,
som han ligger sjuk? föreslog hon. Visst komma våra
egna portioner
därigenom att bliva litet
mindre, men vi vilja
ju nöja oss med
dem, icke sant Karl
och Ines?

– Jo visst, svarade
Ines utan att tveka.

Karl såg däremot
förfärad ut. Han
växte ju så fort, och
han hade en
strykande aptit, men
även hans goda
hjärta segrade, så
att han jakade.

Nu fick Ines
springa, icke blott
om morgnarna, utan
flere gånger om
dagen till den femte
våningen. Stundom
träffade hon Albert,
som hånade henne
för att hon brydde
sig om den gamle
tomtegubben. En
gång kastade han en
brinnande rakett på
hennes klädning,
vilket så förskräckte
henne, att hon
spillde ut en stor del av
den goda
köttsoppan, som hon bar i
en skål. Hon kom
gråtande in till herr
Berg.

Men hennes gamle
vän sade, att hon
icke skulle sörja över
soppan. För honom
var det viktigast att få se hennes vänliga ansikte, ty
däröver fröjdade han sig varje dag.

– Vet du Ines, sade han med låg röst – jag hade en
gång en liten flicka, som liknade dig.

– Vart har hon råkat, herr Berg, men Ines ångrade i
detsamma sin fråga, då hon såg, huru sorgsen hennes
vän blev.

– Hon fick smittkopporna och dog, då hon var
vid din ålder – berättade den gamle. – Kort efter
henne följde min hustru, och nu har jag varit alldeles
ensam många år. Det gör en inte gott, lilla Ines.
Man blir en sådan gammal enstöring, som undviker
andra människor.

– Men när Ni blir frisk, herr Berg, skall Ni komma
och hälsa på hos oss. Mamma hälsade och bad er
komma.

– Tack så mycket, lilla Ines, jag skall komma och
det riktigt gärna. Din mor tycks vara en riktigt rar
kvinna, då hon sänder mig en så utmärkt god mat.

Då Ines gått, reste sig Berg med möda ur sin säng
osh smög sig i sin långa nattskjorta med tofflorna på
fötterna till sin låsta kista, vilken han öppnade med
en nyckel, som hängde på ett snöre på hans hals.
Allra nederst, under allehanda föremål, som syntes
härstamma från Bergs sjömanstider, låg på bottnet
en blå bankbok. Han öppnade den och granskade
fundersamt de summor, den innehöll. Sedan nickade
han belåtet. Det var ju en vacker summa. Egentligen
vore han ju icke alls tvungen att bo så trångt, men
ännu bättre var, att han nu kunde göra något för den
lilla flickan, som vårdat honom under hans sjukdom
den enda, som under långa år bevisat honom
verklig godhet.

En dag träffade Ines sin vän fullklädd. Han satt i
en gammal länstol
vid fönstret, där det
var ljusast, och
vände bladen i ett
gammalt album.

– Vill du titta på
fotografier, frågade
han milt. Här är
min hustru, och här
är lilla Kerstin.
Tycker du inte, att
hon liknar dig?

Det kunde Ines
just icke märka, men
för att glädja sin
gamla vän, sade hon,
att det kanske fanns
någon likhet.

– Säg mig, sade
herr Berg, vad du
skulle göra, ifall du
skulle få pengar
inte så ofantligt
mycket men ändå
en liten bra summa.

Ines kom ihåg sin
mors berättelse om
hennes
barndomshem, en stilla
prästgård, och hon
svarade raskt.

– Jag skulle köpa
liten lantgård,
där vi alla finge bo.

– Det var en
utmärkt tanke, min
vän, och vad tror
du, att din bror
skulle önska sig?

– Det vet jag
precis; herr Berg. Karl
ulle önska att få
komma i en skola, där han finge lära sig mycket, så att
han en dag finge bliva ingenjör och inte mer behövde
vara lärpojke i smedjan.

– Mycket förståndigt, nickade herr Berg belåtet. Ja,
din bror är ock av ett annat slag än Albert Ström och
de andra elaka pojkarna i huset.

På julaftonsdagen kallade herr Berg Karl till sig,
just då han skulle gå till smedjan och gav honom ett
kuvert, på vilket gossens mors namn stod skrivet med
något darrande bokstäver. Kuvertet innehöll två
sedlar och en brevlapp, på vilken herr Berg hade skrivit
sin önskan, att pengarna måtte användas till de
nödvändigaste juluppköpen.

Fru Roos blev mycket rörd över gåvan. Hon hade
av gott hjärta hjälpt den gamle under hans sjukdom
utan någon tanke på ersättning, men, eftersom han nu
hade tillgångar och ville bereda barnen fröjd, så var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jun 9 14:52:17 2018 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julhelgska/1919/0007.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free