Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOGEN.
41
»Ja visst — jag vet, huru det blefve.
Afvär-ka och afvärka, och det är som att sätta knifven
i mig. Och så när jag doge, skulle gården
komma i oskyldas händer och allting .förfalla.»
»Det är inte skäl, att jag försöker», invände
Karl. »Hon är kommen bortifrån, hon som han,
och just för att han inte är en af oss, tycker
hon om honom. Han har fina händer och talar
fint och har fina kläder — hvad skulle det tjäna
till för en gråvadmalsbonde att försöka täfla
med honom! Inte! Och om också inte han vore,
skulls hon inte ta mig ändå. Jag har inte ett
enda. grand hopp om henne... Men kanske han
slår sina krokar för henne bara för pängarnes
skull. Kan ni inte hota med att döda
testamentet?»
»Nej», sade gubben och ryckte till, »det gör
jag inte. Det är skrifvet och domfäst, och det
upphäfver jag aldrig. Och då kan jag inte
häller tala om att göra så. För öfrigt är hon ju
Märits dotter, och det kan aldrig bli tal om, att
någon annan skulle ha det, jag lemnar efter
mig.»
Det vardt tyst en stund.
»Men vill du då inte tala med henne?» återtog
Per Eliasson.
»Nog kunde jag ha viljan, om jag ej på förhand
vitste, huru fruktlöst det är.»
»Barnminnet är långt», menade gubben. »Det
ligger nog ändå djupast inom henne något och
gror för dig. För att du hållit af henne sedan
barndomsdagar, det har hon då sett, så tydligt
som du visat det för henne åtminstone. Och att
du är en bottenhederlig och skötsam karl, vet hon
också. Det här, som kommit för henne, kan ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
