Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
SKOGEN.
Så gingo de tysta hela vägen, tils de kommo
till grinden vid Per Eliassons gård.
Hon vände bort hufvudet och räckte honom
tyst handen till afsked.
»Karin, du gråter!» utbrast Karl.
»Ja, jag må väl gråta», sade hon brutet och
sjönk ned på bänken vid grinden. »Jag är så
elak och tanklös och otacksam, men jag... jag
rår inte för det.»
»Snälla Karin, gråt inte. Inte vill jag göra
dig ledsen!»
Hon svarade med att gråta krampaktigt.
»Karin, Karin, du gör mig förtviflad. Det
fins ingen i världen, undantagandes din far
kanske, som vill dig så väl som jag. Om jag kunde
rifva hjärtat ur bröstet för din skull, så gjorde
jag det. Karin! Om jag inte vore så simpel,
så obildad för dig... Om...»
»Karl!» nästan skrek hon. »Tala inte ut! Jag
vet, hvad du vill säga, men jag kan inte. Jag vet,
hur god och snäll du är, och ändå... Jag rår
inte för det.»
Hon sprang in i stugan.
Karl såg efter henne som i en dröm. Å, hvad
hon var vacker med fukten i de bruna ögonen
och den svartglänsande flätan efter ryggen!
V.
Efter den dagen var Karin som en annan
människa. Hon gick sällan ut och deltog aldrig i
ungdomens tillställningar. Det djärft trotsiga i
hennes väsen var borta, och sällan klang hennes
glada skratt i den gamla stugan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
