Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOGEN.
51
ett par ställen gjordes rast, medan hästen fick
foder och vatten. Långa voro dock rasterna
icke. Per Eliasson blott ville iväg.
På aftonen upphans kyrkan, där deras
kyrk-stuga stod varm och uppeldad — en bekant vid
kyrkan hade gjort det. Han hade också bedt
Per Eliasson att gästa hos sig, men det hade
denne afslagit.
Matsäcken packades upp och åts under
tystnad. Och så ljöd salmen:
O Jesu Krist, du nådens brunn,
du lifsens rena källa,
en bön, som går af hjärtats grund,
låt, herre, för dig ställa!
Din stora nåd, ditt ljufva namn
mig locka till din öppna famn,
min nöd att för dig ställa.
Det var ej blott den gamles stämma, som
darrade. Äfven den unga flickans röst skalf.
Sången tystnade. Per Eliasson satt och
stirrade på de båda ljusen, tils blicken blef fuktig
och han vände sig bort.
Den unga flickan sjönk ned vid hans sida.
»O, far, far — jag är så glad, att jag får
kalla dig far och så förtviflad öfver, att jag
gjort dig så stor orätt. Förlåt mig det nu! Jag
har ångrat det så djupt, men jag har ej haft
mod att be dig om tillgift förr än nu. Hvarje
gång jag försökt, ha orden stockat sig i halsen
på mig. Nu har jag mod — förlåt mig!»
»Det är förlåtet för länge sedan. Jag har
blott sörjt öfver, att du inte förstått ditt eget
bästa. Ty jag har ingen högre önskan haft än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
