Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOGEN.
69
det visste hvar man, och en vacker dag spordes
det, att han skulle börja en ny större afvärkning
å gårdens skog.
Under tiden hade han ej blott blifvit alt mera
kall mot Karin utan rent af brutal ibland, och
Per Eliasson hade han formligen visat ut.
Det, som har Karin uppe under dessa dystra
dagar, var Per Eliassons synbart växande kärlek
till henne.
Då det blef spordt, att gårdens skog skulle
sköflas, kom Karin ner till den gamle.
»Far, far, förlåt mig!»
Den gamle strök henne sakta öfver håret.
»O, hvad du hade rätt», snyftade hon. »Alt
hvad du fruktade eller spådde har gått i
fullbordan. Han har aldrig älskat mig. Han ville
blott komma åt gården. Jag förstod icke då,
hvad jag förstår nu, annars hade alt detta aldrig
händt. Ty det är jag, jag ensam som dragit alt
detta elände öfver dig och bygden. Jag var ung,
hade aldrig .tänkt något och for efter det, som
lyste och glänste. Det tillfredsstälde mig en
tid, men nu ser jag, huru tomt det är.»
»Det är redan mycket, att du förstått det,
barn.»
»Om straffet träffade ensamt mig ginge det
väl an. Men du skall lida för min tanklöshet
— jag förstår nu, hvad du skall känna — och
otaliga med dig.»
»Tänk inte på mig. Jag är gammal och skall
snart anträda den långa resan...»
»Nej, far, du får inte dö på länge, länge än.
Jag vill inte öfverlefva dig. Ty sedan har jag
ingen.»
»Jo, mina dagar äro räknade. Bittert är det,
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
