Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
SKOGEN.
störde husgerådssaker, och hotade att slå i hjäl
den, som vågade motsätta sig hans vilja. Karin
motsade honom aldrig, men ibland kunde hon
ej dölja sina tårar, hvilka han lika litet tålde som
en öppen motsägelse, o!ch mången gång flydde hon
ensam ut i stormen, som nu i hela sin förhärjande
köld svepte fram öfver de sköflade fälten.
- Ibland hade hon sörjt öfver, att hon ej fått
barn. Det skulle ha varit något att fylla ut
tillvaron med. Nu, då hon drefs från hemmet
af en rusig man, .var hon glad, att hennes
önskningar i detta fall ej gått i fullbordan.
XIII.
Tre dystra år hade gått.
En natt väcktes Karin af skrik, oväsen och
förvirrade ord.
Det var som den klaraste dag i rummet.
Hon sprang upp och till fönstret. Mäjeriet
brann!
I en blink kastade hon på sig kläderna och
sprang ner på gården.
Elden lyste hemskt i den mörka höstnatten.
Den brann röd och aftecknade sig skarpt mot
de gröna träden och det svarta rökmolnet
ofvanför. Det lät som en fortgående explosion af
kruthorn. Eldtungorna slickade och liksom
drucko i sig de torra furuväggarne, kastande sig hit
och dit. liksom fåglar i oväder.
Mäjeriet var en flygelbygnad till själfva
man-gårdsbygnaden, och däråt låg vinden. Elden
hade redan kastat sig på dennes tak, då inspektören
anlände med spruta och manskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
