Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vinter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VINTER.
109’
äta lite, innan du far ut, så att du får någon
värme i kroppen.»
»Nog skall jag hålla mig varm.»
Och så bar det i väg.
Far kom lagom från fjöset för att få se, hur
det gick utför backen.
Bäst Sivert satt och åt hörde han ett
genomträngande skri.
Som träffad af blixten flög han upp och
fick ner bössan från väggen. Innan mor hann
tänka sig om, var han ute. Han hade icke
gifvit sig tid att taga mössan på sig.
Hon tog sig åt hjärtat och förmådde ej
lyfta benen. Och lika blek var hon som snön där
ute.
Det var vargen, förstod hon.
Då vargen fick väder af Siverts bössa, tog han
till bens.
»Gufast!» ropade fadern, men Gufast svarade
icke. Han låg och blödde ur ett gapande sår,
som vargen huggit honom i halsen.
»Bet han dig hårdt, Gufast lille?» frågade
fadern, som nu nått fram till gossen och tog
upp honom.
Gufasts hufvud föll slapt mot faderns axel.
»Han är väl ändå bara medvetslös», sade ett
matt hopp inom fadern. »Inte kunde vargen i
ett enda bett taga död på honom.»
Men såi Ifört han kom in i ljuset i stugan,
såg han att alt var förbi.
Måneljuset trängde kallt in i stugan, där de
båda föräldrarne i tårlös smärta böjde sig
öfver sitt barns sargade lik. Aldrig mer skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
