Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vaggvisan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAGGVISAN.
117
kade och utsläpta. I min nöd erinrade jag mig,
att det fans en gammal lur i bodstugan. Med
den gaf jag nödsignal till närmaste bodhamn. Det
var en fjärndel dit, men morgonen var lugn, och
jag hade då, som i dag, ett starkt bröst, så det
hördes långt. Korna tystnade tvärt — de
trodde, att jag var i kast med nalle och ville hälst
låtsas som om de icke funnos till. Inom två
timmar hade jag hjälp. Det var lyckligtvis en
gammal människa, Gölin i Arfvesund, som förstod
både det ena och det andra. Men Bendikt fingo
vi ej till medvetande, och alt vårt sökande eft?r
barnet var förgäfves. På kvällen måste Gölin
gå, men hon skulle komma igen nästa morgon,
så fort hon gjort från sig korna. Och hon skulle
skicka bud ner till bygden efter folk. Den
natten beslöt jag att icke lägga mig, och klokt var
det.»
Hon stirrade framför sig såsom hade hon sett
en vision.
»Medan jag satt där på bänken i spiselvrån,
hörde jag plötsligt, huru Bendikt steg upp. Min
första tanke var att hindra henne därifrån, men
jag förmådde ej ens lyfta min hand! Hon såg ut
precis som död, fastän hon rörde sig. Ögonen
stodo stilla. Hon gick väl i sömnen på något
sätt. Huga då, hvad det var otäckt!»
Stor-Ingborg ryckte på axlarne, såsom hade
hon velat skaka af sig den oangenäma
förnimmelsen af detta minne.
»Bendikt kastade på sig en kjol och gick ut.
Bara hon kommit utom dörren, fick jag makt
öfver mina ben och skyndade efter henne, men
icke så att hon såg mig. Hon gick in i skogen.
Bakom ett kullblåst träd med upprifven rot hade
hon lagt barnet och öfvertäckt det med mossa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
